- Project Runeberg -  Svenska öden och äfventyr /
231

(1907) [MARC] Author: August Strindberg - Tema: Middle Ages
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En begrafning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Men han kunde inte säga mera. Tavernaren lämnade
anmärkningen opåaktad och fortsatte.

»Det var en julafton, det var sista julafton han
lefde. Han kom in till mig som vanligt för bröstets
skull, och nu var han riktigt illa däran. – »God jul,
Skrifvar-Hans», sa’ jag. – Jag satt, där jag sitter
nu, och han satte sig där, alldeles där han, unge
vän, sitter nu. – »Dåligt?» sa’ jag. – »Dåligt!» sa’
han. »Och taflan är full!» sa’ han. - »Gör ingenting!»
sa’ jag. »Vi få skrifva resten i den stora boken
däruppe! En glödgad en på julafton gör godt!» sa’
jag. Han hostade anskrämligt, och så drack han. Men då
lossnade tungans band. Han talte om, hur öfvergifvet
olycklig han var i denna kvällen. Han hade nyss gått
hemifrån. Julbordet var dukadt: mor och systrar voro
så blida, så där riktigt mjuka, som en sådan där kväll
gör en. De sa’ ingenting; de stucko honom icke; och
när han tog rocken och skulle gå, då grät gumman: det
var första julkvällen sonen var från hemmet. Men tror
någon, att hon hade hjärta att säga så mycket som: gå
efter henne, ta hit henne, och låt oss vara i endräkt
tillsammans som vänner! Inte! Hon bara lät illa, och
så gick han med svidande hjärta. Stackars pojke! Nå,
vänta nu, ska’ ni få höra fortsättningen. Och så
kom han till fästmön! Hon var glad och lycklig
att få rå om honom, och nu säg hon, att han hade :
henne mera kär än allt annat på jorden. Men pojken,
som hade hjärtat isönderrifvet, han var icke så glad,
som hon ville; och då blef hon ledsen på honom, litet
bara, förstås. Och så talade de om giftas igen, men
då kunde han icke följa med henne. Nej, nej, han hade
plikter mot sin fars efterlefverska. Men så sade hon,
att prästen sagt, att man skulle öfvergifva fader och
moder för att blifva när sin hustru; och så frågade
han, om han icke med blödande hjärta öfvergifvit mor
och hem denna kväll för att vara hos henne, och då
sade hon, att hon nog sett, när han kom, att han var
bedröfvad, för att han skulle vara hos henne i kväll;
men då svarade han, att han icke var bedröfvad, för
att han kom till henne, utan därför att han måst gå
ifrån sin gamla mor på julafton; och så invände hon,
att han icke kunde neka han var bedröfvad, när han kom till
henne... och så, se så där! fram och tillbaka – som ni vet!»

Tunnbindaren nickade godt förstånd.

»Så nog hade han en glad jul alltid! Nog af, gossen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 14:17:16 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/afventyr/page0231.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free