- Project Runeberg -  Svenska öden och äfventyr /
232

(1907) [MARC] Author: August Strindberg - Tema: Middle Ages
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En begrafning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

refs sönder bit för bit, och gift blef han aldrig,
men nu ligger han i ro, om spikarne hålla, men
synd var det me’n, fast han var enfaldig l Och Gud
välsigne hans själ! Hans Skrifvare, har du ingen
större syndatafla, än du hade hos mig, så är den
snart renstruken.»

Och därmed tog tavernaren en svart tafla från disken,
och med armbågen strök han ut en mängd kritstreck,
som voro tecknade i långa längor under ett tecken,
som såg ut som en penna i ett bläckhorn.

»Nej se, nej se», sade badaren, som tittat ut genom
fönstret för att dölja sina röda ögon. »Se där är hon!»

Ute på kyrkogården var begrafningsakten slut; prästen
hade tryckt de sörjandes händer och stod i begrepp
att gå; dödgräfvaren lyftade skofveln för att kasta
igen grafven, då en svartklädd kvinna tränger sig
fram genom folkhopen, faller på knä vid grafkanten
och gör en tyst bön. Därpå sänker hon en krans med
hvita rosor ner i grafven, och det hörs ett svagt
suckande och hviskande därnerifrån, när rosornas blad
falla i sär på det svarta locket. Så stiger hon upp
för att gå; rak, stolt, men ser icke i trängseln,
att hon möter modern, som tar emot henne med vilda,
hatfulla blickar, som om hon såg sin värsta fiende,
hvilken tagit det dyrbaraste ifrån henne. Där stå
de ett ögonblick midt emot hvarandra, hämndlystna,
stridsfärdiga; men så vekna dragen, det rycker i deras
bleka ansikten, och så falla de hvarandra i famnen
och gråta, gråta så, så, och de hålla hvarandra i en
lång krampaktig omfamning, och så gå de därifrån vid
hvarandras sida.

Tavernaren gråter som ett barn utan att söka dölja
sin rörelse; badaren trycker näsan mot rutan, och
tunnbindaren tar korten ur förskinnet för att låtsas
ordna dem; men den unge mannen har ställt sig mot
väggen, lutande hufvudet i händerna att få ett stöd,
ty han gråter, så att hela hans kropp rister och
benen darra under honom.

Tavernaren bryter först tystnaden.

»Hvem skall nu ta’ hand om den stackars familjen? Nu skulle nog
tenngjutaren bli tagen, om han höll sig framme igen.»

»Hur vet ni det, tavernare?» frågade den unge mannen
häftigt och gick fram på golfvet.

«Jo, jag hörde det i går, när jag var däruppåt, för
jag var där och hjälpte till – med begrafningen. Men
inte vill tenngjutarn ha henne nu, när hon inte ville
ha honom då!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 14:17:16 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/afventyr/page0232.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free