Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tschandala: Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338
upp, ty han såg att det lyste i dimman bort åt ängen
till, och han förstod, att zigenaren hade antändt
ett torfbål. Med lykta och elden smög han sig till
ett tomt vagnslider, hvarifrån han hade fullständig
utsikt öfver ängen utan att själf kunna ses.
Där ute såg han zigenaren ligga vid sin rykande
eld. Han var insvept i ett ylletäcke, som hade
varit hvitt, men nu i halfmörkret endast kunde
skymtas som någonting ljust, och han låg med ryggen
mot vagnslidret. På andra sidan af elden stod den
rökbemängda dimman tät mot skogsbrynet och bildade en
så bra vägg som magistern någonsin kunde önska sig.
Han tände lyktan och - i nästa ögonblick syntes en
svartklädd kvinnoskepnad med hvit slöja midt inne i
torfröken.
Zigenaren tycktes ännu icke märka något, men då
figuren vid nästa luftdrag rörde sig, sprang han upp
och stirrade in i elden.
För att icke ge honom tid att nogare undersöka bilden,
lät magistern skepnaden ömsevis försvinna ur röken
och komma igen; och allt efter som han sköt ut och
in sitt glas i lyktan, rörde zigenaren sig, sprang
upp och föll ned.
Det var som om magistern hade honom på ett snöre
och satte honom i rörelse med en tryckning af sitt
finger.
När han nu hade fångat zigenarens uppmärksamhet,
kastade han grindvaktarens jätteskepnad ut på
töckenväggen.
Det var en fasaväckande syn att skåda denna jättebild
af en död i liksvepning och med upplyftad hand
likasom komma ut ur skogen och närma sig, hög som
ett bokträd - det gjorde till och med på magistern
ett högeligen hemskt intryck. Genom att skrufva på
linsen lät han bilden komma närmare och närmare, och
nu hörde han zigenaren sakta tjuta, ett oafbrutet,
enformigt tjut som från en vansinnig, och han såg
honom draga täcket öfver hufvudet, resa sig upp,
dansa som en björn, falla ned i gräset och resa sig
igen, tills han förblef stående liksom fastnaglad i
stelkramp, alltjämt sakta tjutande.
Nu försvann grindvaktaren, och dramats första akt
var slut.
Men zigenaren förblef stående som en bildstod och
rörde icke en muskel, då ur torfröken kröp fram en
snok, alldeles som lefvande, med de gula ögonen och
den spetsiga klufna tungan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
