Under loppet av de åtta dagar som magister Törner väntade på svaret på sin ansökan om tillstånd att få lämna trakten, hade nya och oväntade händelser inträffat vid gården. Det hade kommit en dräng och en trädgårdsmästare. Drängen, som snart märkte, att förvaltaren icke förstod något av det han skulle sköta, hade lagt sig på latsidan och inlett en kärlekshandel med den lurviga pigan. Och trädgårdsmästaren, som insåg att det var för sent att gräva och dessutom inte fann det mödan värt att ta itu med något ordentligt, då han icke kunde få arbetsbiträde, satt för det mesta i körsbärsträden och plockade bären, som redan börjat ruttna på kvistarne. Zigenaren själv låg på en bänk och rökte pipa, troget följande magisterns improviserade råd, och när han icke sov eller rökte, drack han eller företog ridturer, mest om nätterna. Gentemot magistern var han full av överlägsenhet och högmod, och han utvecklade väldiga planer till egendomens förbättring och storartade förslag till trädgårdens utvidgning. Om systerns avsked ur tjänsten talade han ej ett ord, men en vild glöd tycktes brinna i hans ögon, när han mötte något av magisterns barn eller tjänstefolk, och de sistnämnda måste nu akta sig väl för hundarne, som lömskt blevo tussade på dem från alla möjliga smygvrår av Ivan och Magelone. Och barnen vågade man icke mera låta gå fritt omkring nere i trädgården; de hölls inne på rummen utom de tider på dagen, när barnflickan promenerade med dem. Vid magisterns upplysning om att han tänkte flytta hade zigenaren icke haft tålamod att höra förklaringen till slut, utan hade genast förrått sig och med ett elakt grin gjort uppmärksam på kontraktet, vartill magistern ögonblickligen hade svarat, att kontraktet icke kunde tvinga honom att bo kvar där, men blott till att betala hyra till flyttningsdagen i oktober. Uppsägningen hade icke desto mindre gjort förhållandet ännu mera spänt, om än zigenarens beundran hade växt för denne man, som inte försökte svanga sig ifrån en förpliktelse till att betala ut pengar, och som utan protest lät narra sig i affärer. Lusten att flytta därifrån hade betydligt stegrats hos magistern, sedan han gjort cn eftcr vad han tyckte oroande upptäckt. Elan hade nämligen, trots ständiga paminnelser under ett par månader, icke ännu fått Lls i dörren till sitt rum, så att den stod olåst dag och natt. En eftermiddag hade han märkt, att det hade varit någon inne där och rört hans böcker, medan han varit borta. Han upptäckte, att man hade vänt upp och ned på hans avhandling om proberkonsten och att dcn bar spår av smuts ga fingrar. Zigenaren hade således varit där, och i stället för att be om tillåtelse att få låna boken, vilket ej skullc ha vägrats honom, hade han, av ren lust att stjala, stulit sig till att läsa den. Förargad hade magistern skickat efter en smed och låtit denna gå ned till baronessan för att be om betalning, vilken han också ordentligt hade fått. Men då magistern hade låtit undfalla sig ett likgiltigt ord om vad han hade gjort, till zigenaren, hade denne icke kunnat dölja sin harm eller förlägenhet, ty han förstod nog att han var upptäckt. Luften var nu så laddad, att en explosion kunde väntas i varje ögonblick, men man sökte på ömse sidor undgå stridens utbrott, då ju skilsmässan var sa nära förestaende. Och längtan efter den stunden hade synnerligen häftigt gripit magistern eftcr två nya händelser, som nu, då husets ruin var honom bekant, maste förefalla honom så obehagliga, att han helst ville vara långt borta från alltsammans. En morgon kom han nämligen ned i trädgården och såg de två snickarne sysselsatta med att i största hast hoptimra en gödselvagn, i form av en likkista med snett uppstigande lock. För att säga något framkastade magistern på skämt: - Vad skall ni använda den här likkistan till ? Den ene snickaren var rask att svara och slog likaledes an en skämtsam ton. - Ja, det är nog inte första gången man har kört lik i en sådan här. - Vad menar Ni med det ? frågade magistern, som hörde, att det låg ett slags allvar under svaret. - Jo, förstår Ni, jag menar, att det är i dyngvaggnen man brukar hitta barnlik! sade snickaren. För se far min var fångknekt, och då får man ju höra ett och annat. Zigenaren hade stått tyst bredvid och tittat ned i marken. Nu slog han upp ögonen och avbröt det obehagliga samtalet. - Trädgården skall göras i ordning, och jag skall därför hämta gödsel från Landskrona rytteristall, som jag har ackorderat med. Magistern skulle icke ha lagt märke till denna obetydliga tillfällighet, om han icke på sin fortsatta promenad genom trädgården hade träffat trädgårdsmästaren nere vid drivhuset. - Skall ni gödsla jorden mitt på sommaren? frågade han denne, egentligen utan synnerlig lust att få veta något. - Ja, sådant jordbruk har jag aldrig varit med om förr, men förvaltaren säger, att han har träffat bestämt avtal med kungliga ladugården vid Hälsingborg och att han inte vill vänta ! - Vad för slag ? började magistern, men höll genast inne, fast besluten att icke säga något, som kunde göra zigenarens lögnaktighet uppenbar. Följande natt, när vagnen blivit färdig, vaknade magister Törner vid ett buller ute på vinden. Han reste sig upp och Iyssnade noga efter, om han inte möjligen ha(le hört orätt, men blev snart övertygad om att det fanns folk pa vinden, vilka hade något för sig, som de sökte att dölja; ty det var näppeligen av omtanke för att icke väcka de sovande som de gjorde sig besvär med att smyga. Det lät som om man släpade bort nagonting tungt och därvid rakade törna mot de mångahanda föremal, som voro hopade där. På tjuvar tänkte han ej ett ögonblick; ty alla hundarne hade på aftonen varit lössläppta och genomsnokat egendomens hela omrade, och dessutom hade zigenaren mcdelst pistolskott runt omkring huset ¡atvarnat möjligen i närheten befintliga nattvandrare att nalkas. Eör att nu, då han var säker på att det var husets folk, komma på det klara med huruvida dessa ville hemlighålla sina förehavanden eller icke, dock så att han ej genom att överraska dem tvang dem till farliga åtgärder för självförsvar, steg han ur sängen och frågade genom dörren, om det var någon där. Och da han hörde, att det strax blev tyst, sade han högt liksom för sig själv, för att de ute på vinden skulle kllnna tro att han låtit narra sig: Jag måtte ha drömt. Därefter lade han si,, igen, låtsades, som om han föll i s(imn, och snarkade hart. Efter en stund började pysslandet åter ute på vinden, och smygande steg hördes avlägsna sig nedåt trappan. Magisterns tankar flögo hit och dit, men återvände ständigt till gödselvagnen, som utan synlig anledning hade blivit förfärdigad i sadan hast; de kretsade omkring det fjärde tornrummet, som han aldrig fått se, och där zigenaren falskeligen hade uppgivit sig bo, dröjde en stund vid de lögnaktiga och motsägande uppgifterna om stället, där gödseln skulle hämtas, och stannade slutligen vid hundarnes utdrivning aftonen förut. Sömnfebern jagade upp hans inbillning, och gamla sägner om inspärrade och ihjälsvultna arvingar dansade runt i hans upphettade hjärna; tjuverier och smugglarehistorier av äldre och yngre datum döko fram för hågkomsten, men han jagade bort dem igen lika hastigt som de kommo. Skulle han nu öppna fönstret och fortsätta undersökningarna ? Han vågade det icke, ty att röja, att han bespejade dem, var farligare än allt annat. Därför vände han sig mot väggen och insomnade snart. När han vaknade igen, stod solen redan högt på himmclen. Nattens händelser stodo levande och skarpt för honom, och han kände genast på sig, att det inte gick an att låtsas om ingenting, ty detta skulle väcka mer misstanke än om han talade. När han därför kom ned och mötte baroncssan, hälsade han fryntligt och frågade, om hon icke hade hört väsen på vinden sista natten. Nej, hon hade icke hört något. - A, jag blev så rädd, sade magistern med sin oskyldigaste uppsyn, jag trodde det var tjuvar. - Nej, hur kan Ni tro något sådant! Vilken väg skulle de ha kommit in, frågade baronessan med hycklad förskräckelse. - De kunde ha klättrat in *ån körsbärsträdet. - A nej, det kan jag aldrig tro. Det har nog bara varit kattorna, svarade baronessan. För jag skall säga Er att jag lät vindsdörren stå öppen i går afse. Det finns nämligen så mycket rattor där uppe, och de äta allt som vi ha förvarat där. Magistern ville icke våga sig längre ut, men låtsades tro på det där med katten, anförde skäl, som kunde tala för, att det var så, och hade nu blivit fullt övertygad om att man ville dölja det nattliga besöket. Men, invände hans skarpa logik, därför att man döljer något för främmande människor, behöver det icke vara en förbrytelse. Man döljer sina affärsförhållanden och sin fattigdom, sina familjehemligheter, sina sorger: varför skulle det då just här vara fråga om en förbrytelse. När han kom ned i trädgården, var gödselvagnen borta. Och av trädgårdsmästaren fick han veta, att förvaltaren hade rest till Danmark för att köpa höns. Han ville icke fråga något mera, men en sak var säker: gödselvagnen var borta, och till Danmark hade den icke förts. Var det då osanning, att zigenaren farit till Danmark ? En stund efteråt spände man för stora karossen, och baronessan åkte i väg med Ivan och Magelone, efter vad som uppgavs för att fara till Landskrona och se på en djurtämjare, i anledning av att det var Mageloncs födelsedag. De gåvo sig av och kommo ej hem förrän på nattsidan, så trötta eller druckna, att de blevo sittande kvar och sovo i vagnen till Ijusan dag, när magistern kom ner och fann det besynnerliga sällskapet snarkande med solen mitt i ögonen på sig. Baronessan återfick först medvetandet, hörde korna råma och erinrade sig, att de icke blivit mjölkade på de sista tjugufyra timmarne. Varför hon fäste upp sin salopp och satte sig i full gala till att miölka. Under tiden hade Magelone vaknat. Gnidande sömnen ur ögonen, närmade hon sig magistern med en egen hemlighetsfull min och började med hackande röst, osäker blick och förvirrade rörelser på kroppen att berätta: - Kan magistern tänka sig, att vi funno påfågeln hos djurtämjaren. - Nej, är det möjligt! - Ja då, och den kände genast igen baronessan och kom bort till henne för att få bröd, och så tog baronessan tag i den. - Men, min lilla vän, hur kunde Ni känna igen den då ? frågade magistern, som ännu trodde på historien. - Jo, för den hade ju ingen stjärt, och baronessan kände för resten så väl igen sitt djur. - Men, tillade hon, magistern får inte berätta det för Jensen. Baronessan ropade på henne, och samtalet var slut. Nu vaknade magistern till besinning och frågade sig själv: pro primo, hur kunde fågeln vara där, när bröstfjädrarna med vidhängande hud blivit funna ute i skogen? - pro secundo, varför fick inte Jensen veta om saken ? Var det hela en stor och illa ihopkommen lögn ? Eller trodde de verkligen, att fågeln var där, och misstänkte systern sin bror för att ha stulit den ? Dessa människors tankar gingo i sådana ormbukter, att det var svårt att få fatt i dem. Och da nu befrielsens timme nalkades, ville magistern icke bry sin hjärna med att skaffa klarhet i en sak, som icke angick honom. Men tanken aterkom, fordrande svar och försättande honom i raseri över att hans intelligens skulle på detta vis tvingas att syssla med obetydliga människors obetydligheter. Det rörde honom inte, vem som stulit fågeln; det hade inte den ringaste betydelse för hans liv, huru det förhöll sig eller icke förhöll sig med den saken, och likväl förspillde han sin hjärnas kraft med att arbeta sig fram till klarhet däri. Tre hela månader, ett fjärdedels års isolering från umgänge med bildat folk och inspärrning tillsammans med lägre stående varelser hade, utan att han märkt det, förändrat honom. Hans tankar, som förr blott sysselsatte sig med livets högsta frågor och sökte att genomtränga tillvarons och världsalltets gåtor, sysslade nu med smasaker och uppställde syllogismer för att utleta, vem som hade stulit en fågel. De andras små bekymmer hade glidit in i hans själ, så att han icke kunde höra en ko rama utan att fråga sig om man kanske hade glömt att mjölka den, icke se ett fält med ogräs utan att kasta ut planer till dess rensning. Hörde han zigenaren åka ut, undrade han, vart denne skulle fara; såg han snickarne påbörja ett arbete, sporde han sig själv, vad meningen kunde vara därmed. Yttrade zigenaren ett betydelselöst ord, granskade han alltid noga, vad som kunde ligga bakom och huru mycket darav som var lögn. Då han nu började iakttaga sig själv, upptäckte han att han hade tagit upp en del gester ifrån zigenaren, lånat tonfall i hans röst, och vad värre var, blandat in danska ord och vändningar i sitt språk. Han hade pladdrat så länge med dessa barn, att han hade glömt att tala rent, han hade så länge böjt sig ned till dem, att han hade blivit kutryggig, han hade så länge hört lögnaktigt tal, att han vant sig tro att alla människor ljögo. Och han, den starke mannen, som aldrig fruktat öppen strid, märkte nu, hur modet började svika honom, hur feghet och fruktan smög sig över honom i en strid med osynliga makter och mot fiender, som voro honom överlägsna, därför att de sannolikt icke skydde att bruka vapen, som han icke kunde betjäna sig av. Och så kom flickans historia över honom igen och spände sina klor i hans huvud och rev och slet. Ljög hon ? Ja ! Ty en djurtämjare köper inte en påfågel utan stjärt och med avrivna fjädrar, och påfågeln fäller inte stjärten förr än om hösten. Varför ljög hon ? Ville hon, att magistern skulle tro grindvaktaren skyldig, eller vad var det? Men varför fick han inte säga det till Jensen ? - Eller var det just hennes mening, att han skulle säga det till Jensen ? Trodde hon, i det hon drog slutsats från sin egen dåliga natur, att hon säkrast kunde egga honom till att berätta saken genom att be honom hemlighålla den, och menade hon, att frestelsen till att skvallra skulle bli starkare genom förbudet att berätta därom? Han kunde omöjligen finna någon mening eller få någon klarhet i detta, och därför red det hela honom som en mara. Emellertid kom zigenaren hem på aftonen, medförande på skjutskärran en stor bur med sjuttiofem unghöns. Magistern stod ute på gården, när han anlände, och fick strax till livs en lång historia om resan. På skutan mellan Helsingör och Hälsingborg hade tjugufem höns sluppit ut och flugit i sjön, men ehuru detta borde vara en kännbar förlust för zigenaren, tycktes han icke vara det minsta ledsen över händelsen. Efter att ha tillstått sig vara ruinerad hade han nämligen uppträtt som en rik man, för vilken ingen summa var för stor, och han hade låtit Ivan prata i magisterns piga en lögn om en hög vinst på det stora Amsterdamlotteriet. När nu hönsens ankomst hade samlat drängarne omkring buren och zigenaren avlägsnat sig ett ögonblick, började magistern med ord av beklagande att undersöka hålet, igenom vilket de skulle ha flugit ut. Men en av snickarne gjorde genast min av misstrogenhet och lät till slut narra sig att halvhögt säga: - De fåglarne ha nog snarare flugit i hans egen ficka ! Han blev alltså av sitt eget tjänstefolk misstänkt för att ha stulit från baronessan. Man kunde således ha anledning tro, att han också hade stulit de andra fåglarne. Var han då verkligen en sådan usling, att han ej blygdes för att vältra skulden över på oskyldiga människor? Det kom en sådan vämjelse över magistern, att han gick ut från gården. Han styrde sina steg nedåt stora landsvägen, där det var rent och torrt; och då det led mot aftonen och dci ridande postbudet i vart ögonblick kunde väntas, beslöt han att gå honom till mötes. Vägen gick rakt som ett streck mellan pilträden upp mot höjderna vid Lund, och magistern kunde på en halv rnils avstånd skönja en ryttare, som kom i riktning mot Bögely. Än såg man blott hans huvud och axlar, när han var nere i en sänka, än syntes hela gestalten på den tunga hästen. Aftonsolen föll rakt emot ryttaren, och magistern undrade över att han icke kunde se hjälmen blänka. Men efter en stunds förlopp såg han, att ryttaren bar hatt och alltså ej kunde vara postbudet. I daligt Iynne över missräkningen efter en lång stunds spänd väntan vände han åter sina steg hemåt och hörde med likgiltighet hästtraven närma sig och kort därefter hur någon ropade an honom bakifrån. - Hej, gamle vän! Ijöd en kraftig stämma, samtidigt med att hästen gav magister Törner en vänskaplig puflf med nosen.
- Nej, är det du, ädle Bureus! utbrast magistern och grep vännens hand, överväldigad av glädje över att se en själsfrände; och lik en skeppsbruten, som träffar landsmän, eller en bortsprungen hund, som återfinner sin herre, överhopade han sin gäst med uttryck av sin hänryckning, i det att han bröt ut i str(im av ord utan sammanhang och hart när kvävdes av snyftningar. - Och nu medför du gott budskap från Consistorium academicum ? frågade han till slut, när han kommit en smula till besinning. - Tyvärr nej, min gamle vän! svarade adjunkten Bureus, som därvid räckte honom ett brev. Jag kommer tvärtom för att inspektera dig och avfordra dig rapport om befolkningens uppforande i ditt revir. Magister Törner stod med böjt huvud, som om han fått ett slag över hjässan; därpå rätade han upp sig igen, fattade hästen vid betslet och ledde in honom genom grinden, medan gårdens alla hundar sprungo löst på den; de fingo i form av sparkar mottaga den rasande magisterns vredesutbrott. Barnen och den sjuka frun hade redan gått till sängs, så att magister Törncr måste bjuda sin vän spisa kvällsvard nere i lustlluset, där de tände ett par lyktor och, mcdan dc väntade på maten, slogo sig ned för att spraka. I en oavbruten lång berättelse förtäljde magister Törner om sina lidanden, sina förtretligheter, sin ängslan, men när han till slut började i detalj förklara skälen till sina misstankar, avbröt vännen honom: - Du är sjuk, Andreas. - Jag? utropade magistern förvånad. - Ja! Ensamheten och daligt sällskap ha gjort dig virrig, och fruktan för det okända har rövat all styrka från dig. Du bor hos ett tjuvband, det är allt vad jag kan säga dig. - Tror du ? tror du det verkligen ? utbrast magister Törner. Na, Gud vare lovad, då är jag icke längre rädd.
Ty, ser du, det som jag mest fruktade för, var att jag led av sjuklig inbillning och därav skulle bli frestad att göra oskyldiga människor orätt! Nå, Gud vare lov! Men säg mig, fortfor han, du, som har studerat philologiam, kan du förklara mig, vad dessa tecken betyda, som jag funnit inristade i en trädstam i skogen ? Han tog upp sin anteckningsbok och visade de figurer han ritat av. Adjunkten kastade en flyktig blick på teckningen: - Det är rätt egendomligt, sade han, att al]a lågt stående människor, vilken nation de än tillhöra, göra precis samma uppfinningar. Om denna hand, denna nyckel, detta öga vore tecknade av en västindian eller en egyptier eller en kines, skulle jag kunna tyda dem lika lätt som nu. Handen står här verbalt och betyder: att taga; nyckeln troligtvis: att låsa upp, och eftersom det här är tal om tjuvar: öppna andras lås; och ögat slutligen betyder nog ingenting annat än att se. Vänta nu litet. - Adjunkten höll en stund handen för ögonen, som om han i sitt inre ville kombinera betydelsen av de tre tecknen, och efter några minuters paus förklarade han: - Det är uttytt: stölden är begången, och man håller ögonen på oss ! - Med andra ord, de hysa misstro till dig! - Vet du nu, vad du skall göra för att insöva dem i säkerhet och sedan skrämma dem ? Magistern svarade nej och avvaktade med spänd uppmärksamhet den närmare förklaringen. - Jo, jag antager nu, att du går ut i skogen och med din kniv skar t.ex. en pil tvärs igenom ögat. Aven om detta icke riktigt passar in i tjuvspråket, så skola de ändock strax förstå, att betydelsen blir denna: ögat är bländat, vilket översättes med: man ser ingenting mera, man är narrad. Och på det viset har du fria händer till att utspionera dem ända tills du hämtat gevaldigern och sätter hela sällskapet i kurran. Adjunkten hade just kommit till slutet av sitt tal, då pigorna kommo med kvällsvarden och dukade bordet. Men bakom dem framdök zigenarens skepnad i den gula jackan och grannlåtshatten med påfågelsfjädern. Han tycktes ha gjort aftontoalett, ovisst av vad skäl, vacklade fram till bordet, och utan att Iyfta på hatten hälsade han bekant och förtroligt på adjunkten, som icke kunde låta att brista i högt skratt. Zigenaren var drucken, och ögonen rullade i huvudet på honom. Med ena handen stödde han sig mot bordet, slog kors med benen och började prata i en ton som om han var inbjuden. - Vackert väder i afton! började han. - Var så god och förse dig ! avbröt magister Andreas honom, i det inbjöd sin vän att ta för sig av anrättningarna och låtsades som om han icke lade märke till zigenaren, vars ögon gnistrade. Herrarne började spisa, men snyltgästen gjorde ej min av att gå. - Din skål, gamle vän, och välkommen! hälsade magister Andreas och skänkte i från ölkannan. - Din skål, kamrat! svarade adjunkten. Zigenaren kröp tillbaka ända mot väggen som ett anskjutet lodjur, men hade icke ännu uppgivit hoppet om att bli inbjudcn. - Herren kommer långt ifrån? försökte han ännu en gång att tränga sig på dem. - Hall käften, karl, och drag åt helvete ! utfor adjunkten ursinnig, men i samma ögonblick beslöt han att slå bort saken i skämt och Iyfte med sitt ena ben zigenarens korslagda ben i vädret, så att han satte sig ned på lusthusets golv och slog huvudet mot en sten. Magister Andreas blev rädd för att det kunde ha skett en olycka och skyndade sig att hjälpande räcka ut handen åt den omkullslagne, som mera ödmjuk än förbittrad reste sig upp, Iyfte pa hatten, bad om ursäkt för att han hade stört och lommade av. - Ser du, det språket förstod han! log adjunkten, när zigenaren kommit utom hörhåll. - Ja, men jag kan nu en gång inte med det sättet att behandla folk på, invände magister Andreas. - Nej, jag vet det, och därför tillåta de sig näsvisheter mot dig. Pack och hundar skola ha stryk! Och du skulle bara ha pryglat den slyngeln, så hade du haft det angenämare. - Människa är ändå människa! - De omnibus est dubitandum. Du tvivlar på allt, nisi de plebe! utom på packet, som du hyser en helig tilltro till. - Skola vi nu låta politicam fara! avbröt magister Andreas honom. Låt mig i ro få njuta lyckan att se en hederlig man in i ögonen, känna behaget av att höra en människa tala utan att Ijuga ! - Ser du, inföll den slagfärdige adjunkten, du känner alltså inte samma njutning av att umgås med alla människor, ergo äro icke alla människor lika! - Lat gå för det, men det borde vara så ställt, att inte de flesta hade det så dåligt och ett fåtal hade det bra ! - Var och en på den plats, där han skall vara, och låt oss tacka Gud för att inte de, som äro under, äro över! Se bara på denna lymmeln här i gården, som har svingat sig upp över den plats, som tillkom honom! Se, hur han misshandlar människor och djur, se, hur han bestjäl den gamla damen. Eick han makten att stifta lagar, skulle det bli till gagn för tjuvar och rackare. Men du skall fa se, att han inte kommer att sitta kvar, utan kravlar ner igen till den plats, som naturen och hans anlag anvisat honom. - Nå, men sitta då alla de bästa överst? invände magistern, som var en hemlig motståndare till enväldet. - Inte alltid, men ofta, och när den bäste en gång kommer till makten, samlas i regeln de bäste omkring honom, och då är enväldet ett gott. - Enväldet är aldrig ett gott, utom när usurpatorn bemäktigar sig det! förklarade magistern; ty de hinder och faror han då har visat sig kunna övervinna, vittna om hans gåvor. - Du tänker på Cromwell, protektorn ? - Ja, på honom! Och på hans ministrar och generaler. På Venner Vintappare, Tuffnell Timmarman, Okey Iialefaktor. På gårdskarlen Amiral Deane, badaren
Överste Goffe, den simple soldaten Generalmajor och Guvernör Skippon, lärftskrämaren Ståthållare Tickborne ! - Där ser du således, att förmågan uppnår till den plats, som tillkommer densamma! - Ja, efter revolutioner! Men vi sågo Erik XIV följa efter Gustav I, Christina efter Gustav Adolf. - Och Carl XI efter Carl X; och vi sågo också unge Cromwell dunsta bort som en rök efter gamle Cromwell. Alltså immerbadd revolution ? Är det detta du vill ? - Eller en vald diktator! - Eller också lägga på en härskare som på sin tid oxen Apis, uppfostra honom till en vis man, hålla honom avhigsnad från livets alla små intressen, läsa in honom som Japans mikado! Nej du, livet i sin mångfald framföder och uppfostrar självt den man, som tiden behöver. Efter partitider och allmän trötthet kommer enväldet med allas gillande som det man har behov av. Envåldsmannen Cromwell var större despot utan parlament än Carl I, och Fredrik III i Danmark gjorde själv revo]utionen mot adeln likasom Carl XI hos oss. - Men vår kung är en imbecil, en ignorant, som tror på präster och häxor ! skrek magister Andreas, som riktigt ville ge sig luft. - Tyst, för satan! varnade adjunkten och tittade försiktigt in mellan buskarna i trädgården, som lågo i mörkret med enstaka svaga Ijusfläckar från Iyktorna. Och Cromwell, parlamentskränkaren, trodde då inte han på prästerna? Jo, mycket mera än den avrättade konstitutionslydige monarken ! Magister Andreas Iyssnade bort mot lönnallen; han hade blivit uppskrämd av någonting som rört sig där. Men da allt förblev lugnt, höjde han igen sin röst för att riktigt njuta av detta tillfälle att få ladda ur sig, och med ett slag av ölkannan i bordet ackompanjerade han sin favoritsats, som han hade fått från Cartesius' filosofi, vilken nyligen hade hållit sitt strålande intåg i den europeiska bildningsvärlden:
- De omnibus est dubitandum! Ned med enväldet, ned med Cromwell, ned med prästknäveln Carl ... Adjunkten lade sin stora hand på hans mun, ty i samma ögonblick visade Magelone sig på bron, som ledde till lusthuset i dammen. Hon var klädd i en fantastisk grön jaktdräkt med korta skört, broderade med paljetter och glaspärlor. Håret föll vilt och oordnat ned omkring huvudet, som icke ägde täckhet, men väl ungdomens mjukhet i vissa ytterlinjer, medan å andra sidan rovdjursmunnen, den plebejiska näsan och blyknappögonen skrämde och franstötte. HOII bar ett kredenskärl med vin och glas och hälsade från fru Törner, att hon skulle passa upp i stället för fruns pigor i afton därför att dessa inte kunde undvaras från huset och barnen. Detta lät mycket antagligt och det var ingenting att säga därom, men magister Andreas kunde icke dölja sin förvåning över hennes grannlåt och frågade, varför hon var så utpyntad. Flickan övertänkte litet, vad hon skulle svara, vart förlägen vid adjunktens prövande blick och svarade, synbarligen mot sin vilja, som sant var: - Det var Jensen som sade, att jag skulle göra det! Brodern hade således gjort henne grann! Men det var kanske bara fafänga. När hon hade ställt kannan ifrån sig, gjorde hon min av att gå, men adjunkten, som var en skämtsam herre, tog tag i hennes lurviga hår och tvang henne att sätta sig ned, bjöd henne dricka ur sitt glas och frågade vad hon kunde för goda saker. Magistern, som inte tyckte om sällskapet, svarade å hennes vagnar, att hon lagade god mat, vilket han visste av egen erfarenhet fran de veckor hon tjänade hos honom. - Ja, men baronessan ger mig ingen mat att laga, invände flickan, och att koka föda åt höns och svin, med det kommer man sig inte fram i världen. Detta sade hon med ett barnsligt och smärtfullt tonfall, som om det vore hennes livs dröm att få tillfälle att laga god mat. På måfå och något lättrörd som han var, i synnerhet nu när han druckit några glas, hittar magister Andreas utan vidare på en utväg både att skaffa flickan ut ur det elände, vari hon levde, och bli fri från hennes störande sällskap: - Hör du, Bureus, kan du inte skaffa in henne som kokerska på Regensen, där du ju är dekanus ? - Ja, vi kan ju tänka på den saken, menade adjunkten och släppte flickan. - Vad är Regensen för något ? frågade Magelone, i högsta grad nyfiken. - Det är det hus, där studenterna spisa vid kungens bord, svarade magistern. - Och där kan du råka att fa sova hos unga herrar! skämtadc adjunkten. Denna utsikt tycktes icke skrämma Magelone; åtminstone skrattade hon högt åt anmärkningen. - Nå, nu kan du gå, din katt, sade magistern och sköt henne ifrån sig; men om du skall kunna komma till kungens kök, måste du först lära dig att tvätta smutsen av dig. Se så, marsch nu! Därefter började de två herrarne igen att pokulera, och de språkade om all världens ting, men mest om sina egna angelägenheter, och magistcr Andreas måste gång på gång ge luft åt sitt raseri över att han skulle nödgas stanna kvar i denna smutsens och förbrytelsens boning, men adjunkten predikade mod och uthållighet för honom samt bad honom inleda bekantskap med grannarna och förvärva sig kännedom om trakten och dess befolkning. Det var ju endast två månader kvar till den 1 Oktober, och sedan var han fri. Därnäst gav han honom råd och förmaningar om, huru han skulle behandla zigenaren och framför allt om att iakttaga större försiktighet i sina uttalanden, särskilt i vad som rörde politicam och den så ömtåliga envåldsregeringen. Då de äntligen bröto upp för att gå till sängs och kommo fram till gården, stötte de på Ivan, som var sysselsatt med att förbinda benet på den röda hästen.
- Vad tusan har ni gjort med kraken? frågade adjunklen uppbragt. Ivan svarade utan att betänka sig, som om det var en inlärd läxa, att Jensen hade ridit ut i ett ärende, att hästen hade blivit skrämd och fallit i sken, hade avkastat ryttaren och sparkat honom i ögat, så att man mast skicka bud efter fältskären. - Här i huset, viskade adjunkten till sin vän, när dc gingo upp för trappan, tycks allt som sker vara komedispel. Det som den där pojken berättade var nog också lögn alltsammans. Men det angår oss inte ! Och så gingo d. in för att sova några timmar, innan adjunkten skulle rida tillbaka till Lund.
Rötmånadsdagarne hade kommit och med dem en överväldigande hetta, som bragte allting i f(jrruttnelse. Hela huset stank, legioner av flugor utkläcktes i dynghögen, i rännstenen, i svinstian, och trädgården var nu så vedervärdig, att magistern föredrog att bli sittande som en fånge på sin balkong. Promenerade han med barnen, sa valde han att gå på landsvägen såsom den enda rena platsen, men den var så cnformig, solstekt, torr och dammig, att den icke erbjöd någon vederkvickelse, och i skogen ville han icke gå på grund av att snapphanar gjorde den otrygg. Hans försök att inleda bekantskap med grannarna hade icke lett till det önskade resultatet. Man tog emot honom nätt och jämnt så hövligt som man var tvungen till, men man teg; och när han på det viset hade måst tala ensam några minuter, reste han sig och gick. Att han ville lära känna deras tankar om Sverige och uniformiteten, kunde han ju icke säga ifrån, och de voro icke heller hågade att ge sina åsikter till pris. Men det lag också något annat bakom oviljan och kallsinnigheten mot främlingen - dock kunde han icke få klart för sig vad det var. Såhlnda blev han på nytt hänvisad till att sällskapa med sig själv, och han kände sig nu fullkomligt inspärrad inom garden. Måste han någon gång då och da gå ned, så blev han alltid antastad, och behovet att tala med nagon människa narrade honom att ater inlåta sig med zigenaren, vilken, efter vad han nu alldeles säkert trodde, förehade hemlighetsfulla saker, saker, som han fruktade för att inblandas i. Morgonen efter adjunktens ankomst hade zigenaren ödmjukt anhållit att få ett besök av magistern i nedre våningen, där han höll sig instängd i ett mörkt rum för att skydda sitt öga mot dagsljuset. Liggande på en säng med förband om ögonen och med en mängd flaskor på ett bord bredvid beklagade han sig ynkligt över sitt mistade öga, som hästen hade sparkat ut. Han berättade, att fältskären nyss hade varit där, hade skurit i ögat och sagt, att han måste halla sig inne i sju veckor. Magistern kände verkligen medlidande med stackarn och lovade att titta in till honom emellanåt. Varpå zigenaren hade tackat honom både för det och för mycket annat och mera till. Magistern visste nog vad. Denne trodde, att han syftade på handräckningen vid uppträdet aftonen förut i lusthuset och begärde oförsiktigt nog ingen förklaring. Dagen efter hade zigenaren varit ute och hade i lusthuset haft sammankomst med en äldre man av obehagligt utseende, med vilken han hade ätit och druckit och till slut sjungit. Det där med ögat var alltså även komedi! Men vad det skulle tjäna till, det kunde icke magistern bli klok på, i synnerhet som komedien utfördes så oerhört klumpigt, att inte ens ett barn kunde ha låtit narra sig därav. Om det var för att lista sig ifrån baronessans närvaro och komma i eget rum, eller om det var för att få tillfälle till att ha till sin disposition ett mörkt ställe, där han i hemlighet kunde mottaga besök, var icke möjligt att avgöra. Säkert var emellertid, att han mottog besök i sitt nya rum. Först av den äldre mannen med dolskt yttre och dolskt sätt att vara - som med ett ord gjorde intryck av att ha varit straffånge. Magistern, som numera icke brydde sig om att få veta något, erhöll dock mot sin vilja den upplysningen av zigenaren, att karlen var statens trädgårdsmästare, som skulle komma och inspektera trädgårdsarbetet, men ej själv deltaga däri. Men nu bestod arbetet endast i att plocka körsbär, och till att inspektera den yngre trädgardsmästarens körsbärsplockning behövdes ingen kongl. statsgartner med femhundra marks lön i månaden. Detta var alltså en ny och uppenbar lögn, och meningen var följaktligen blott den, att den dolska karlen skulle kunna vistas vid garden under sken av att vara trädgårdsmästare. Samtidigt därmed inträffade en annan oväntad händelse, nästan ännu oförklarligare än den förra. Grindvaktaren fick plötsligt sitt avsked, utan att man kunde fa veta anledningen. Sista aftonen, innan han lämnade sin plats, uppträdde han bullersamt och sjöng nidvisor mot zigenaren, utan att dölja att han var övertygad om att denne hade skaffat honom hans avsked och alltså var hans fiende. Men tre dagar efteråt visade han sig i fina kläder inne på Bögely och konfererade i flere timmar med baronessan och förvaltaren. Den sistnämnde meddelade genast självmant, att grindvaktaren försökte inveckla honom i ett anslag mot myndigheterna, om vilka de båda två sutto inne med farliga hemligheter. Underhandlingarna upphörde emellertid efter nagra dagars förlopp, och zigenaren berättade, att han hade förlorat lusten att blanda sig i andras angelägenheter. Allt detta tydde på, ansåg magistern, att något stort var i görningen, och för att reda ut den intrasslade väven beslöt han följa vännens råd om att insöva bovarne i säkerhet. I denna avsikt gick han på sin morgonvandring bort till det förut omtalade granträdet, vars inskrifter ännu voro orörda, och skar så noggrant han kunde en pil tvärs igenom ögat, utjämnade sina fotspår med granbarr och awaktade nu, vad som skulle ske. Två dagar efteråt, då baronessan och förvaltaren och allt husfolket hade åkt bort till ett folknöje, klappade det på magisterns tornkammardörr. Han ropade "stig in", och in trädde en mycket gammal man med skägglöst ansikte, vitt som gips, med en massa rynkor och veck i alla möjliga och omöjliga riktningar. Läpparne voro infallna till följd av att framtänderna felades, och gubben tycktes tugga eller suga på sina egna läppar, vilket gav honom ett ohyggligt dödskalleutseende. Han var snuskigt klädd, men med guldnipper vid urkedjan och silverknappar i rocken. Sedan han uttryckt en låtsad förvåning över att se en främling, fragade den gamle mannen efter förvaltaren. Magistern svarade, att denne nyss hade åkt ut. - Det var märkvärdigt, för han visste ändå att jag skulle komma, mumlade mannen. Därefter uttalade han sitt beklagande över sin otur och över att han nu icke kunde få se på egendomen. Magistern, som strax misstänkte, att detta var en ny komedi, erbjöd sig att visa honom omkring på egendomen, vilket gjorde mannen mycket glad. De följdes åt ned. Magistern fast besluten att icke säga det ringaste förklenligt om zigenaren, eftersom det tycktes vara meningen att hans sinnelag gentemot denne skulle sättas på prov av dödskallemannen. Men däremot följde han denne, skenbarligen oavsiktligt, till de svagaste punkterna, förde honom förbi det värsta snusket utan att själv tyckas lägga märke till detta, och när den gamle skakade på huvudet över gårdens förfallna skick eller brummade över jordens vanskötsel, hade magistern alltid ett ursäktande, ofta ett berömmande ord till hands. Men gubbens ärende tycktes vara dubbelt, både att utforska magisterns tänkesätt och att komma på det klara med egendomens tillstånd och värde, ty han blev emellanåt utom sig av förbittring över att egendomen var gjord värdelös, varav magistern trodde sig kunna sluta, att det var en ockrare, som hade förmånsrätt i gården. Till slut sporde främlingen, om det fanns snickare på gården, och vad de hade för sig. Magistern såg sig icke i stånd att besvara sista hälften av frågan, men försäkrade, att han såg dem i arbete hela dagen. När avskedsstunden närmade sig, bad den okände magistern icke säga något om att han hade varit där, varpå magistern till gengäld bad den andre att icke bära vidare vad han hade sagt. Zigenaren lät narra sig, och nästa dag var llan strålande, ödmjuk, leende, full av vänskap och inbjöd magistern att dricka ett glas vin i lusthuset, vilket denne icke kunde avslå. Samvaron började med ett jamförelsevis drickbart vin, varefter plötsligen Magelone uppenbarade sig med ett fat klenäter, som hon pastod sig själv ha bakat. Hon var klädd i en urringad blå klänning, som var uppfäst på ena sidan. När magistern hade smakat på anrättningen och sagt några uppmuntrande ord, grep zigenaren ögonblicket i flykten. - Magelone, tacka nu magistern, som vill skapa din framtids Iycka! Magelone skyndade sig att kyssa magisterns hand, som denne drog tillbaka, i det han uttryckte sin förvåning i en fråga, vad tacksägelsen skulle betyda. - Jo-o, Magelone har berättat allt, för hon är liksom en skata att sladdra ur sig, sade zigenaren. - Vad har hon berättat ? frågadc magistern, vilken kände sig till mods som om man skruvade fast honom på ett städ. - Naturligtvis det där om kungens bord! sade skrattande zigenaren. - Jaså, Regensen! Ja, det var ju bara ett förfluget ord, men sätter flickan värde på det, skall jag med nöje rekommendera henne. - Där har du magisterns eget ord, Magelone! högg zigenaren i som en rannsakningsdomare, så att magistern kände sig obehagligt överlistad. Och för att noggrannare formulera sitt löfte i vittnens närvaro tillade han: - Men kom väl ihåg, att jag blott har givit en rekommendation och att jag inte kan lova henne platsen, ty den tillsätter inte jag, utan konsistorium, och det först efter stränga prov. Består hon icke provet och vilja myndigheterna icke ha hennc, så är det ingenting att tacka för, att jag har till ingen nytta gjort henne omak. Ja, det var ju helt naturligt, menade zigenaren, men kom hon bara sa långt som till proven, så - för se Magelone var då den skickligaste kokerska i hela landet och hade lart sig laga mat hos själva riksmarsken. Därmed försvann Magelone med många nigningar och krumbukter, och de två männen blevo ensamma. Nu började zigenaren gripa sig an med ett nytt samtalsämne, som aldrig förr hade intresserat honom, nämligen politik. Han rörde ihop i en välling Cromwell, Fredrik III och Carl XI samt utgöt sig i lovprisande av den svenske konungen. Magistern begrep genast, att zigenaren hade legat mellan buskarne den där aftonen då adjunkten var där; uppfattade ögonblickligen att han, litande på att ögat var blandat, ville narra den intet ont anande fienden till förgripliga yttranden, kanske i närvaro av vittnen, som låge dolda mellan buskarna, och han började därför hålla en oration över enväldets fördelar, över Carl XI:s odödliga förtjänster om riket och om medborgarnes heliga plikter mot Gud, konung och fosterland. Antingen måtte Jensen ha hört mycket litet eller icke förstatt något av den nämnda aftonens politiska samtal, ty han gjorde nu plötsligt en vändning helt om och for ut mot all regering, all myndighet och all polis, varefter magistern gav sig in på att vidlyftigt gendriva honom, i det han särskilt bad zigenaren skilja mellan statsmyndigheten och rättsskipningen, invecklade sig i lärda utredningar, blandade ihop alla ämnen och späckade sitt tal med latinska och grekiska citat, så att zigenaren, som trodde det var allvar, blev alldeles vimmelkantig av ansträngningen att söka fatta det ofattliga. Men magistern släppte honom icke ännu, utan grep ned i sitt vetandes gömmor, drog fram lösryckta bitar ur Grotii krigs- och fredsrätt samt Pufendorfs folkrätt och refererade hela innehållet i Hobbes berömda avhandling om medborgaren, vari enväldet var satt i system. Och han talade väl en hel timme med stentorsröst, nedtystande varje försök av fienden att avbryta, så att denne till sist satt där alldeles blek och tillintetgjord av övermänsklig ansträngning för att följa med och framför allt visa, det han kunde fatta sammanhanget. När magistern hade slutat sin rapsodi, nickade zigenaren bifallande, men var så matt, att han endast kunde framväsa ett: storartat ! Därefter hällde han i sig ett stort glas vin, harskade sig och försökte att ripostera. Men det enda tema han rådde med, var det, som låg nära för honom, om baronessan, om hennes dygd och rättfärdighet och om det skändliga förtalet, och slutligen förlorade han sig i att långrandigt och skrytsamt ramsa upp alla sina tarvliga kärlekshistorier, den ena otroligare än den andra. Och magistern, som noga gav akt på varje gång som samtalet ändrade kurs, insåg nu, att det var åt detta håll zigenaren hela kvällen hade styrt; han höll därför öronen spända för att passa på, när kärnpunkten var nådd. - Ja, flickor finns det nog, bara man har pengar i fickan ! avslutade han en längre förklaring. Därefter tog han på sig den snusförnuftiga min han plägade anlägga, när han ville avlista en annan hans hemligheter, och så slapp det ur honom:
- Nog sagt: för hundra daler skall jag kunna köpa mig vilken flicka det vara må! Det blev dödstyst efter dessa ord; ty längre kunde han icke ga, och magistern tänkte ett ögonblick på, om han icke skulle på stället avslöja uslingen och slå honom i ansiktet till lön för att han på detta vis satt och bjöd ut sin egen syster; dock ville han först skaffa sig full visshet om det otäcka han misstänkte, och i detta syfte kastade han ut ett bete. - Eftersom vi tala om unga flickor, Jensen, så vill jag säga Er, att Ni borde ha ögonen med Magelone, så att inte Mats går och förleder henne. Zigenaren blev svart i synen. - Den Iymmeln, den lumpryggen, han skulle bara understå sig! Magistern hade från sitt fönster sett Magelone och gårdsdrängen leka inne i dennes kammare, visserligen bara leka, men en icke så alldeles ofarlig lek, som bestod uti att kasta omkull varandra på sängen. Det var icke nödvändigt att säga allt, och han ville ej antyda mera än han visste. - Jag säger bara att de leka, men av lek kan bli allvar, och Mats är en fattig dräng. - Ack, en sådan förbannad jäntal Ska hon råka i olycka, som det är unga flickors bestämmelse att göra, så ska det åtminstone vara med en fin herre. Det fanns intet tvivel mera: brodern ville sälja sin syster till en fin herre, och det för etthundra daler! Magistern föregav trötthet och reste sig för att gå till vila, tackade för välfägnaden och sade god natt.
När han kom upp på sitt rum, fattades han av vämjelse över sig själv för att han hade suttit till bords med en tjuv och kopplare. Hur hade han kunnat sjunka så djupt på tre månader ? Hur hade det gått till, att han blivit indragen i en sfär, som låg så djupt under hans, och hur kunde han gitta att sysselsätta sig med människor och angelägenheter, som icke rörde honom? Var det denna inertia, som lägger sig över själen, när den isoleras från sin omgivning och när den, efter att ha kämpat emot en tid, har blivit trött, förlamad av någon oväntad hämsko på viljan och önskningarna? Men när han hade grubblat över det han nu upplevat och vänt och vridit på det en lång stund, tills han blivit maktlös, började från hans upplösta själs atomer en väldig naturens stämma höja sig: drifter, som nu i ett halvt års tid undertryckts, vaknade, och stärkta genom hoppet om att kunna få vad de så länge måst undvara, reste instinkterna sig med förfärande makt. Bilden av flickan i den blå dräkten sprang fram som ur en laterna magica, med de blottade axlarna, de eldiga ormlika rörelserna på höfter och rygg. Och han tillbakaträngde med våld minnet av det fula i blicken, det elaka draget kring munnen och det smutsiga hos hela personen. En längtan att omfamna henne rått, djuriskt, som en hanhund sin tik, vaknade hos honom, men på samma gång den bestämda föresatsen - han visste icke, varifrån den kom - att aldrig kyssa henne! Och fantasien utmålade det hela, så som han tänkte och önskade, att det skulle ske. Han kände med sig, att han icke skulle kunna tala kärleksord till henne, att han icke skulle kunna säga henne nagonting, icke blanda sin själ med hennes, icke öppna utsikter till någon framtid; utan han skulle endast sasom en sultan, när han såg att hon var villig, kasta sin näsduk, vinka ett "kom" och därefter träda in i nagon mörk gömma, där ingen kunde se vad som skedde, icke ens han själv, ty hans öga skulle icke besudlas av något minne, hans tankar icke efteråt besväras av någon tydlig bild, nej, han och hon skulle endast mötas som djur möter djur, och därefter gå ifrån varandra igen! Så tänkte han att det skulle ske, och så drömde han om det på natten !
När magister Andreas vaknade påföljande morgon, var han fast besluten att icke ha något med Magelone att göra. Något starkt dygdeskäl hade han visserligen icke, ty dels hade han fått frihet över sitt kött av sin sjukliga hustru, dels hade man nyligen sett exempel på, att en gift präst där i stiftet hade ingått med böneskrift till biskopen om att bliva löst från sitt äktenskapslöfte och hade erhållit det begärda tillståndet. Men det bar emot för honom att träda i beröring med en förbrytarsläkt; det förekom honom stötande att i samma hus, där hans familj bodde, stå i förbindelse med en annan kvinna; dessutom hyste han fruktan för att flickan skulle missbruka honom till att bemantla sina äventyr med andra. Men redan det att kunna tillmötesgå de kätterska lustarne, bara det att låta tankarne syssla med saken drog honom mot det oundgängliga, och det, att han dagen lång måste kämpa för att värja sig mot frestelsen, åstadkom att frestelsen antog ofantliga dimensioner, åt sig in i hans själ, och vad som värre var: tanken på flickan undanträngde alla andra tankar, förvirrade hans omdömesförmåga, utsläckte misstanken om zigenarens brottsliga förehavanden, slappade hans vakenhet i försvaret mot den lömska fienden och insövde honom i säkerhet utan att han märkte det. Därför, när han fick höra ett förskräckligt larm nere i stallet och skyndade sig till fönstret, såg han med likgiltighet, hur zigenaren hotade drängen Mats och hur denne till självförsvar höjde skoveln, som han hade i handen, och i raseri gav zigenaren ett slag över armen, så att denne flydde ut ur stallet och befallde drängen lämna huset. Han åsåg med samma lugn, hur Mats packade sitt knyte och gick, utan att han brydde sig om att utfundera varför. Allt, som under denna dags lopp tilldrog sig, ägde icke mera intresse för magistern än de likgiltigaste händelser i världen. Sålunda kom han ned till drivhuset och såg den försvunna gödselvagnen stå där med framhjulen fastkörda i leran, medan ett lass gödsel låg upplagt i hög på marken bredvid. Hade han nu haft sina tankar klara, skulle han ha satt detta i förbindelse med sina tidigare misstankar angående uppträdet på vinden den där natten och skulle icke underlåtit att undersöka, om gödselhögen möjligen täckte saker, som skulle döljas. Men han hade endast öga för ett, och det var flickan. Han såg henne överallt, vart han kom, mötte henne i trapporna, träffade på henne uppe på vinden, och han lade mycket väl märke till att hon gjort sig grann. På eftermiddagen skulle magistern ut och åka med barnen, men vagnen från gästgivargården uteblev. Zigenaren hade emellertip låtit spänna för sin stora kaross, och då barnen voro ledsna över att behöva gå miste om det utlovade nöjet, tillbjöd zigenaren herrskapet att följa med på baronessans åktur i skogen. Magistern sade icke nej och kände sig ej förvånad över att en timme senare finna sig sittande i vagnen med hela sällskapet och Magelone mitt för sig på baksätet. Han fann ej heller något stötande i att baronessans pladder gick ut på att leda hans uppmärksamhet till flickan, som satt och bligade med sina blyknappsögon och gjorde söta miner, som skulle vara graciösa, men endast blevo breda grin, så att man såg de skarpa hörntänderna, som stodo ut framför de andra tänderna. Stund efter annan kom en Ijusglimt av besinning över magistern, när han såg på sina barn i detta smutsiga sällskap, som förde med sig ut i själva skogen sin lukt av skämt kött och våta hundar. Och då han en gång under vägen lade märke till några mötande, som grinade åt sällskapet, vaknade hans medvetande om den gruvliga förnedringen, och först nu såg han, att baronessan var klädd i en vit kattskinnskrage med grönt siden och bar en hatt från Gustav I:s tid, ett stort åbäke, som liknade ett paraply med en mårdsvans på. Och zigenaren ståtade i sin gula jacka, pa vars rygg fem tjäriga fingrar hade satt märke; troligen var det en minnesbeta från uppträdet med Mats samma morgon. Hästarne sågo ut som om de kommit direkt från dödsdansen i Lunds domkyrka, och vagnshjulen voro alldeles nedsölade av lera och smuts, ehuru det var uppehållsväder och solen sken. Ett ögonblick tänkte han stiga ur, men så lugnade han sig igen, och i det han fäste blicken på sina barn glömde han omgivningarna, slog dövörat till för zigenarens prat och hörde ingenting annat än bamens glada skratt, såg endast deras muntra lek, när de försökte att plocka en bokgren från träden, vilkas löv hängde ned över vagnen. Därnäst tänkte han på sin sjuka hjärtevän, som låg ensam hemma, inspärrad, lam, och för vilken sommaren förrann utan en enda dag fri fran lidanden. Då kände han skam och sorg och raseri över de oförskyllda smärtor, som ödet tillfogade honom och tvang honom att tillfoga andra, och han var så uppfylld av dessa känslor, att han icke märkte, hur vagnen svängde in på gästgivargården, där en taskspelare hade samlat omkring sig en stojande folkhop och där bönder dansade och drucko under ett bokträd. Men plötsligt väcktes han genom den larmande uppmärksamhet, som vagnen ådrog sig från mängden, vilken hälsade dess ankomst med skratt och skrän. Utom sig av harm reser han sig upp i vagnen, fattar tömmarne och vänder hästarne, så att de komma ut på landsvägen. Det blev tyst ett ögonblick, en hotfull tystnad, så att magistern måste göra baronessan en ursäkt, i det han föregav som skäl till sitt beteende att han lovat sin hustru att icke föra in barnen i stora folksamlingar, något som baronessan med otrolig smidighet ögonblickligen låtsades fullkomligt förstå och gilla, ja hon utgöt sig till och med i beröm över magisterns förtänksamhet. Och så åkte de hem. Att alltsammans var ett överlagt skälmstycke föll icke ett ögonblick magistern in; så otäckt och avskyvärt hade hela uppträdet förefallit honom, att han med våld hade undertryckt alla reflexioner däröver, hade gjort sig blind och döv och förhärdad mot alla obehagliga intryck.
På aftonen, när magisterns barn vid sjutiden hade gatt till sängs, drog han sig tillbaka till sin kammare för att få vara ensam och slippa se någon av husets invånare. Augustikvällen var varm, men mörk, och han tände sitt Ijus och slog sig ned vid bordet över en bok, sedan han tagit rocken av sig. Medan han sa sitter lutad över sin växtbok och vänder bladen däri, märker han icke, huru tankarne löpa från blad till blad, sökande något, som kan fasthålla dem, men utan att finna det; de fladdra som humlor från blomma till blomma, försökande med sugmunnen ett ställe, där den har det bra, tills slutligen hans öga fallcr på kapitlet om blommornas parning. Där först börjar han uppfatta vad han läser, och allting antager form och liv. Befruktningens hemligheter locka honom, såsom de locka en skolpojke; allt, vad han på förhand vet och känner, får nytt intresse, erbjuder nya synpunkter. Och under läsningen känner han halvt intorkade saftkällor öppna sig, blodet värmes, och naturens väldiga ande börjar tala sitt maktspråk. Brånaden stiger upp i honom, driften att känna personen fördubblad, känna kropp och själ träda ut ur individens trånga fängelse och förnimma livet i släktet, i framtiden, vore det så endast för några sekunder. Han kände, att någon hade kommit in i rummet, utan att han dock hade gett sig tid till att lyfta ögat från boken; han märkte ett svagt luftdrag av en, som rörde sig och andades inne i kammarens luftmassa, han förnam likasom något varmt på ena sidan om kroppen, varifrån ljudet av smygande fjät hördes, och när han vände sig om, såg han Magelone stå mitt i ljuset med sina elaka blygrå ögon, vilkas hornhinna tycktes vara helt utvälvd, så matt och livlöst återkastade de ljuslågan. - Vad vill du ? frågade magistern andfådd; han såg, att hon på nytt var utpyntad - i en dräkt sådan som endast skökor plägade bära. - Jensen ber så mycket om ursäkt, stammade flickan, men hans tobak har tagit slut, och han ville gärna fråga, om magistern inte ville Låna honom litet. - Här! svarade magistern kort, steg upp och gav henne en halvfylld kardus. Därefter funderadc han ett ögonblick, da flickan stod kvar; fattade så ett beslut, men ändrade det, medan han talade: - Vill du hälsa Jensen och säga, att det är... (här vände han sig bort) opassande för unga flickor att gå upp till herrar så sent om kvällen. Därpå tog han flickan i armen, sköt henne bort mot dörren och ändrade tva gånger beslut, innan han fick henne ut. Och så ångrade han sig, att han låtit henne gå; men nu var det försent! Sköka som sköka! tänkte han. Blir det inte den här, så blir det annan; och blir det inte jag, så blir det Mats! Hennes bror är en tjuv, men det äro förmodligen bröderna till alla skökor, och vem kan hålla reda på deras stamträd ? Därmed var hans beslut för följande afton fattat.
Allt träffade in som han hade uttänkt det och fantiserat om det, men när den första kraft- och lustkänslan var över, kommo fruktan och vämjelsen. Fruktan - ty han hade ute på vinden hört något röra sig och smyga sig bort, varav han slöt, att man hade spionerat; och så vämjelsen, den förfärliga förnimmelsen av smuts, vilken hans sinnen kunde fatta först när ruset hade gått över, en förnimmelse så stark, att han tyckte allting var nedsmutsat, hans rum, hans kropp, hans sjal.
Något så gränslöst motbjudande hade han aldrig trott vara möjligt, och hans lustar utslocknade vid blotta tanken på vad han hade utstått. Men det var gjort nu och kunde icke ändras. Han hade famnat ett djur, och efter omfamningen hade djuret kysst honom som en katt, och han hade vänt sig bort, som om han var rädd för att inandas en oren andedräkt.
Nästa morgon mötte han Magelone i trappan. Hon såg likgiltigt på honom och han på henne, som om ingenting hänt. Han var glad över att historien icke hade efterlärnnat något intryck, inga oroande minnen, ingen längtan efter sakens förnyande, ingen ånger, inga förebr~lelser. Men pa eftermiddagen kom Magelone igen och klappade på magisterns dörr, som var låst. Han öppnade den och bad henne för guds skull ga; ty Jensen kunde få veta nagot om sakerl, och då var hon förlorad. - A, det vet Jensen redan av, svarade flickan och ville tränga sig in. - Du kommer inte in ! Min hustru skickar bud efter polisen, och vi bli olyckliga, sade magistern i sitt bryderi, och ordet polis hade cn förunderligt hastig verkan, ity att flickan försvann. På aftonen satt magistern till bords med sin familj, och de hade lämnat dörrar och fönster öppna för att få gott av det sista kvällsljuset. Man åt under tystnad, som man gör när man är tillsammans med en sjuk, och endast då och då föll ett halvhögt ord. Nerifrån trädgården hördes sång, musik och skrål från baronessans sällskap, några personer, som kommit på besök tidigt på morgonen och genast hade satt sig till att dricka ända till middagen; därefter hade de sovit ett par timmar runt omkring bland buskarne och hade därefter på nytt börjat på med samma vilda uppsluppenhet. Magistern hade från sitt fönster sett de främmande och förundrat sig över deras besynnerliga utseende. En herre, tjock som ett hus, med röd näsa och blodsprängda ögon, och i hans sällskap några damer, vilka sågo ut som skökor eller pantlånerskor. Emellertid hette det, att det var en akare med hustru och svägerska, gamla vänner till baronessans föräldrar, som nu spekulerade på att köpa cgendomen. På nytt hade magisterns misstro väckts angående äktheten av baronessans börd och stånd; i alla händelser måste en baron, som hade sådana umgängesvänner som dessa personer, vara utfattig, och det sades ju baronessans föräldrar icke ha varit. Under dagens lopp hade magistern blivit inbjuden att deltaga i suplaget, men hade ursäktat sig, när han s~ig att alla gästerna, kvinnor och barn medräknade, voro rusiga. Men från det ögonblicket hade han märkt en viss illvilja, liksom något fientligt i sällskapets uppträdande, ehuru det icke hade kommit till någon konflikt, då han försiktigtvis höll sig undan. Men bäst han nu satt som han trodde v~il förskansad i sin familjs sköte, så pass langt fran de lössläppta vildarne, och inom v~il slutna dörrar, fick han plötsligt se Magelones lurviga huvud stickas in genom salsdörren. Hcnnes ögon voro ännu mer utvälvda än vanligt, och hon skrattade fjolligt som en drucken människa. - Vad söker du ? frågade han snabbt för att avstyra en skandal. Flickan famlade sig utefter möblerna i rummet, med en blandning av osäkerhet och fräckhet i sitt väsen, som gjorde fru 'I'örner rädd och förskräckte barnen. - Vad söker du? upprepade magistern med höjd röst. Flickan hade nått fram till bordet, där frun satt, inpackad mellan kuddar; hon stödde sig mot länstolen, kastade en trotsigt utrnanande blick på frun, i det hon flinade på ett oförskämt sätt, som om hon riktigt ville njuta sin hämnd på denna kvinna, vilken en gång hade tillfogat henne ett välförtjänt slag. Frun vände sig bort, bleknade och föll i vanmakt; men magistern hade i samma ögonblick fattat Mage lone i armen, öppnat dörren och skuffat ut henne i korridoren, där hon damp omkull på den benhög, som hundarne hade samlat av kvarlevorna efter dagens kalas. Därpå stängde han dörren i lås. Han hade knappt hunnit åter bringa sin hustru till medvetande och fått henne förd från bordet, förrän det klappade på ytterdörren. Barnen skreko av ängslan, upphetsade av allt detta underliga, som de inte kunde förstå, men då man fortsatte att knacka på, gick magistern bort och frågade genom dörren, vem det var. Zigenaren svarade genast med sin glattaste röst och bad om ursäkt för att han trängde sig in, men han hade några personer med sig, som gärna ville se på våningen, och det brukade man ju ha lov till. Magistern såg en skadeglad, hämndlysten blick lysa i zigenarens öga, när denne införde fyra rusiga personer, som med fräcka miner begagnade sin lovliga rättighet att smutsa ner golven för hyresgästen och störa en sjuk människas husfred. Det kokade i magistern, när han såg dessa råa banditer snoka omkring och låtsa som om de mätte upp dörrar och fönster, medan de endast med knapp nöd kunde hålla sig för att flina och framtvungo ett och annat ord, som skulle göra det troligt, att de verkligen kommo i det ärendc, som det uppgavs. Den betydelselösa händelsen hade en bakgrund av utmaning och en anstrykning av övermod, och magistern måste taga barnen med sig och gå ut på balkongen för att icke låta narra sig till ett utbrott. Detta var en krigsförklaring, och ännu mera, det var segerproklamationen med full musik, ty zigenaren visade den slagne och inspärrade, att han mycket väl visstc, det denne var bunden till händer och fötter, och nu satte han sin smutsiga häl på den överlistades nacke. Denne vred sig under smärtan, men svor inom sig en ed att nedlägga sin fiende, innan denne alldeles gJort av mcd honom, och nedlägga honom en gång för alla: dräpa honom, icke cndast såra honom - för att icke eftcråt själv bliva dräpt.
Dcn natt, som följde, tillbragte maglster l~dreas i funderingar över ett sätt, p~l villiet han utan ansvar och paföljder skulle kunna nedlägga dctta skadedjur, som h.insynslöst hade sin lust i det onda. Det fanns icke längre utsikt till att insöva honom i trygghet; ty han hadc ingen trött stund efter arbete, under vilken han skulle kunna överrurriplas, och förhållandet mellan dem var alltför spänt för att det ånyo skullc kunna slutas ens ett sken av fred. Men för att kunna upptaga striden med en ficnde som denna måste man kunna hålla honom stången i bristen på finkänsla, måstc man ha förmåga att icke sky skändliga medcl, icke skämn1as för att snoka i hans hemlighcter, lyssna vid dörrar, avlocka hans anhöriga förtroliga bckännelscr och efteråt betjäna sig av dessa. Mcn allt detta ansåg magistern sig icke i stånd till. Dct bar emot för honom att begå en låg handling, att känna sin självkänsla kränkt, sin aktning för sin egen person nedbruten. Denna strid kunde han alltså ickc föra utan att gå under; fly kulldc han ej, och uppgiva striden vågade han ej, ty då skulle han genast bli övervunnen. Han kände sig som hellenen kämpande mot barbaren, i vilken kamp barbarcn måste scgra, därför att han var dcn råastc; han kände sig som l~rchimedes, vilken föll för en soldats hand, ehuru han lätteligen med tillhjälp av sina beräkningar skulle ha kunnat konstruera en maskin att spränga tusen soldater i luften med. Genom att företaga en hopsummering av zigenarens anlag och genom att registrera hans själs inventarium hade magistern utletat två punkter, som lågo blottade, och på vilka under ett angrepp själ kunde kämpa direkt mot själ, förstånd mot förstånd, så att det fanns hopp om segcr för det förstånd, sorn var det starkaste. Zigcnaren hyste först och främst halvvildei1s fruktan för det okanda, och mot denna fruktan hade han sökt beskydd i tron på tillvaron av okända makter. Om man nu, tänkte magistern, berövade honom detta värn, skulle hans fruktan väckas till liv, tron på Iyckan från tagas honom, och han skulle falla ihop tillintetgjord. Denne mans förtröstan på slumpens gunst måtte vara ofantligt stark, ty oaktat ekonomisk ruin väntade honom till mikaelisdag, odlade han icke jorden, uträttade ingenting, utan låg bara med öppen mun, väntande på stekta sparvar. Huruvida han trodde på de kristnas gud, visste magistern icke, dock hade han aldrig sett honom gå i kyrkan; däremot visste han, att han satte ut mjölk åt sina snokar, som han visade religiös vördnad. Följaktligen borde snokarne utrotas, tron på deras beskydd dräpas och fruktan för ett oblitt öde slå mannen med andlig lamhet. Den andra punkten var kinkigare att komma inpå, men nådde han den, var det en säker död. Genom att blanda blod med en adlig släkt hade denne paria fått likasom ett nytt tillskott till sin egen livskraft; känslan av att vara besvågrad med de högre klasserna hade ingivit honom höga tankar om sig själv, och så länge han trodde, att denna kvinna verkligen var den hon gav sig ut för, kunde han bära huvudet upprätt. Men nu var magistern fast övertygad om, att här fanns en hemlighet, som zigenaren icke kände till; han var fullkomligt sikcr pa att baronessan hade Ijugit för sin älskare, och att hon icke alls var av någon förnäm släkt. Till att undersöka detta krävdes det blott tid och skarpsinne; ty verkliga förhållandet måste kunna utrönas genom kyrkoböckerna. Men om nu magisterns misstankar kunde vinna bekräftelse, skulle zigenaren känna sig bedragen, bli uppbragt, göra sig skyldig till förlöpningar, och vem kunde veta vad som pa detta sätt skulle komma i dagen, när två sådana personer började att röja varandras hemligheter - alldeles bortsett från den förlust zigenaren skulle lida, när han såg, att han blivit narrad av den enda han hade trott på, och den avmattning av livslågan, som skulle följa därefter, när det hopp, p~¡a vilket han hade byggt hela sin styrka och levnadslust, hade brustit.
Ehuru atgärden att hälla kvicksilver i snokarnes mjölk icke var annat än att utrota skadedjur, kände magister Andreas sig dock obehaglig till mods efter att ha gjort det. Nästan som om han mördat eller stulit, ehuru man icke brukar tala om att mörda t.ex. råttor. Och när han llU efteråt stod i sitt fönster och väntade på att få se de åsyftade verkningarna, var han orolig. Han hadc emellertid suttit tre timmar vid sitt arbete, innan han äntligen hörde oväsen nere från drivhuset. Ivan hade först upptäckt olyckan och slog alarm, så att zigenaren, som sov av sig ett rus mellan buskarna, kom tillstädes. Först gick ovädret löst över trädgårdsmästaren, som svor och förbannade sig på att han var oskyldig. Baronessan, som kom ditspringande, var utom sig och grät. När intet yttre våld stod att upptäcka på djuren, som nästan hade krupit ur sitt skinn, och då ingen tänkte på, att snokarna, som lätt kunde slås ihjäl med en kipp, hade blivit förgiftade, började de lättrogna människorna gissa på, att en ormpest utbrutit, och så snart det var tal om pest hade man ju att göra med en tillskyndelse av ödet eller de okända makterna. Kadavren blevo emellertid omsorgsfullt hopsamlade, lades in i ett stycke ylle och buros in i huset. Genom de öppna fönstren kunde magistern höra, hur man gjorde upp eld i spiseln för att medelst värmen kalla till liv de döda kropparna. I)et var som om åskan hade slagit ned i huset. Människorna gingo uppskrämda omkring, allt arbete avstannade, snickarne tittade ut genom källarfönstrens rutor, och hundarne, som ville hålla kalas på snokarne, blevo under väldigt larm utkörda och instängda i skjul och uthus. Man jämrade sig och parlamenterade nere i våningen, så att middagsmaten icke blev färdig och allt kom i olag. - Nu är olyckan över oss! Med dessa ord avslöt zigenaren sina trista betraktelser, varefter han slog hål på en ankare brännvin och satte sig att dricka och sjunga sorgesanger, tills efter hand hela familjen satt och drack vid fönstret. Att slaget hade drabbat säkert, det märkte magistern på aftonen, då han råkade zigenaren, som var mild, hövlig, ödmjuk, och vars hat tycktes vara bortblåst samtidigt med hans tro på lyckan. Men han talade icke om snokarna; ty han skämdes för att visa sin svaghet, och han visste, att magistern skulle skratta åt hans vidskepelse. Han utgöt sig endast i svävande ordalag om sina oförskyllda olyckor och sin förestaende undergång. Därefter slog han plötsligt om, gav sig till att berätta kärlekshistorier och smorde på stående fot ihop en komedi om en herre, som inte kunde tillfredsställa sin älskarinna, varför hon blev honom otrogen Magistern låtsades som om han icke begrep meningen, men fortsatte i samma spår och dukade upp en historia om en herre, som hade trott sig få en jungfru, men i stället hade han fått skabb. Zigenaren vek undan för hugget och började berätta något om, att den åkare, som härom sistens hade varit på besök hos dem, ville köpa egendomen för seYtiotusen daler. - Ja, tillade han föraktfullt, för en hästskojare kan ju egendomen alltid vara fin nog. Magistern lät lögnen passera, men det lilla ordet "hästskojare" bet sig fast i hans hågkomst för att längre fram komma honom väl till pass.
Åtta dagar senare hade magistern i all hemlighet företagit sina efterforskningar i kyrkans böcker och fatt veta, att baronessan Ivanoff var född av den helt oadliga familjen Ivarsson; att fadern hade varit simpel procentare och ägare av två horhus i Köpenhamn, samt att modern varit sköka. Det var nästan som om han icke hade fatt veta något nytt, när han av prästen och lagmannen fick bekräftelse på dessa saker. Det måste så vara, tyckte han nu, i trots av sitt tvivel på allting, undantagandes det heliga "folket". En sådan kärlek till smuts, till lögn, till vidskepelse kunde icke finnas i en familj, där släkte efter släkte var uppfostrat till bildning; ett berömt namn plägade verka som en sporre till stora handlingar eller till en viss förädling i tankar och känslor, åtminstone till en viss omvårdnad om sin egen person. Och innan en adlig släkt kom på andligt förfall, var den vanligen först ekonomiskt undergrävd, vilket ju icke varit fallet här. Medan magister Andreas sysslade med dessa undersökningar, hade han under de åtta dagar, som åtgingo därtill, haft tillfälle att se, huru zigenaren hade förlorat sin självförtröstan och sin oroliga verksamhetslust. Han låg för det mesta bland kaninerna på avträdestaket och solade sig, rökte eller sov. Varför han just hade valt denna plats, var svårt att förstå; kanhända var det hans sydländska blod, som lockades av den starka hettan från takets kopparplåtar, eller kände sig hans parianatur dragen till lukten där, som påminde om förruttnelse, träck och avfall. Och under det hans slöhet tilltog, gick allt på egendomen vind för våg. Kycklingarna dogo masstals av svält och vanvard och lågo halvruttna runt omkring på marken. Hundarne jagade hönsen och ankungarna och stulo sig da och då till en måltid. Fåren blevo sjuka av att ligga i sin egen orenlighet, som hopade sig alnshögt på golvet. Ingen gav dem vatten eller förde dem ut i vall. Trädgårdsmästaren, drängen och snickarne sutto i körsbärsträden och mumsade, plockade full en korg, som skulle köras till torget, men fick stå, till alla bären voro ruttna. Och under tiden växte ogräset i trädgården och spridde frö, smutsen utbredde sig på bakgården, flugorna förökade sig, och hela huset visade tecken till upplösning och förfall. Och under allt detta ruskade zigenaren upp sig gång efter annan för att företaga sig någon elakhet, som kunde förtreta hyresgästerna; drev t.ex. de våta hundarne upp och ned i trapporna, när det var nyskurat, kastade ben och avfall ut i korridoren, släppte in hönsen genom porten; ställde i onödan till väsen om nätterna och hetsade hundarna på magisterns mjölkbud och brevbärare. Av allt detta förhärdades magister Andreas' sinne, så att han nu med berått mod gick att avlossa sitt andra grundskott i bestämd avsikt att borra fienden i sank. Och till att utföra denna plan hade han utsett Magelone, vars fientliga sinnelag han hade lyckats mildra genom goda ord, så mycket lättare som flickan misshandlades både av brodern och den föregivna baronessan, till vilken hon hyste ett våldsamt hat. Nar Magelone hade fatt de erforderliga upplysningarna, blev hon hj;irteglad, ty här erbjöds tillfälle till att taga en storartad hämnd både på baronessan, som därigenom skulle förödmjukas, och på brodern, som därigenom miste sin skenbara glans, som han hadc begagnat till att uppträda överlägset mot sina syskon. Utbrottet ägde rum en fredags afton, och magistern satt i sitt fönster och hörde pa, hur uppträdet började och slog ut i Ijusan låga. Baronessan, alias jungfru Ivarsson, stod vid sitt fönster och petade ut döda grönsiskor ur burarna, då Jensen träder in i rummet.
Det är tyst en stund; därpå säger jungfrun: - Nå, Peder, skall du in till sta'n i morgon och köpa mat ? - Nej, svarar zigenaren, det får du göra själv! - Vad skall jag köpa för, när du har fatt alla mina pengar ? - Har jag fått ? Vad har jag fatt för slag ? Vad har jag fått för att jag för din räkning har släpat mig fördärvad utan lön i år och dag? Vad ha mina syskon fått, som ha gått här som dräng och piga utan lön ? Nu tog jungfrun i. Hon talade en halv timmes tid, ömsom skrikande, gråtande, svärjande. Zigenaren sökte sticka in ett ord då och då, men fåfängt. Och så sprang han upp, störtade ut och smällde igen dörren efter sig. Kom in igen, bröt ut i en ström av ord, bland vilka man blott kunde uppfatta enstaka, såsom "ett skarn till mor", "horkvinna" och "procentare". Därnäst rasade jungfrun på nytt i en halv timme, utan att magistern kunde höra annat än dörrens bum! bum ! som på avstånd lät som kanonskott, när zigenaren sprang ut och in som en galen människa. Och så blev Magelone inkallad. Först fick hon örfilar av jungfrun och därpå av zigenaren; hon gav slg dock inte, men fyrade nu av en salva, som trängde igenom hela huset och hördes ut i trädg;~rden av karlarna, som stodo och Iyssnade bakom buskarna. Och nu döko historier fram från äldre tider, då zigenarens mor och far hade bott och huserat i gården; beskyllningar för häststölder, om uppbrutna skrin, som jungfrun skulle ha dyrkat upp låsen till: om penningtransaktioner, om underslev, kort sagt om alla möjliga slags sluskigheter. Zigenarens röst hördes inte längre nu; det lät som han vore försvunnen.
Uppträdet slutade med att Magelone blev körd ur huset, titulerad offentligt fruntimmer, beskylld för att ha haft umgängelse med alla karlar i garden (undantagandes magistern), varefter Madelone packade ihop sina saker och gick. Rävhålan var sprängd, och grundskottet hade haft asyftad verkan. Belaten med sitt arbete, som han fann gott, gick magistern till vila och sov lugnt för första gången på länge, ty nu trodde han att den fientliga styrkan var uppriven och hade fått så mycket att göra med sina inbördes fel, att den skulle lämna honom i fred.
Utan att veta det hade han företagit sitt stora angrepp på en tidpunkt, som var särdeles läglig till att bringa förödelse i motståndarens läger. Följande dag var en lördag; då skulle det utbetalas avlöning till folket och köpas förråd till den kommande veckan. Slaget hade således träffat mitt på hjässan, under vilken en redan ansträngd och upphetsad hjärna låg brinnande och utan förmåga att motstå flere olikartade tryckningar på en gång från olika håll. Och därför råkade zigenaren också alldeles i olag och skulle strax ha varit färdig, om icke makter, som han dock icke själv kunde ha framkallat, kommit honom till hjälp. När magister Andreas morgonen efter uppträdet kom ned på gården, träffade han trädgårdsmästaren, som såg mycket upprörd ut och tycktes hågad att öppna sitt hjärta. Och då magistern hade lust att få höra, vad verkan hans kastvapen hade gjort, och då han ansåg all fara överstånden, frågade han, om trädgårdsmästaren hade hört oväsendet föregående afton. Ja, det hade han, och han ville nu varna magistern för baronessan och zigenaren; ty sedan det nu blivit klart vad det var för slags folk man bodde hos, drog han inte i betänkande att berätta, hurusom zigenaren och baronessan en gång i magisterns frånvaro hade brutit sig in i hans rum och med falska nycklar öppnat hans schatull. Magistern blev ursinnig och ville genast gå till lagmannen, men trädgårdsmästaren höll honom tillbaka och frågade, om han hört att en häst på natten hade blivit stulen från en av grannarna. Magistern hade icke hört det och fick nu besked om de närmare omständigheterna. När Magelone skulle gå över ti]l gästgivaregården för att tinga sig skjuts hem till sina föräldrar, hade trädgårdsm~istaren och drängen lovat följa henne, då det var mörkt. De följdes sålunda åt nedåt stora landsvägen och hade kommit upp till bondgården, där hästen just hade blivit stulen från fältet, då de fingo höra försiktiga steg bakom sig och i diket utmed vägkanten varseblevo zigenaren, som smög sig fram, förklädd, med hatten ned över ögonen och bärande i handen ett svart föremål, som på avstånd såg ut att kunna vara en sko. De vände genast ryggen till och låtsades icke märka honom. Men de hörde honom följa efter ända till gästgivargården, där han försvann för dem. Trädgårdsmästaren, som legat vaken om natten, hade emellertid hört, huru zigenaren vid ett-tiden hade kommit ut på gården och givit order om två ridhästar åt sig själv och drängen, vilken han befallt följa med. Klockan blev dock tre, innan zigenaren infann sig; han hade då tillsammans med drängen ridit till Vidala, föräldrarnas hem, och medfört på hästryggen atskilliga småsaker, som systern glömt efter sig. Drängen hade vid hemkomsten fått befallning om att förtiga utflykten, antagligen i avsikt att han just skulle omtala den, vilket han också gjort. När magistern hade hört denna berättelse, svarade han ingenting, uttalade icke sin mening om saken, men låtsades gå upp på sitt rum. Han vände dock om på halva vägen och ställde sina steg mot den bondgård, från vilken hästen blivit stulen. Under vägen lade han ihop tidigare och färskare uttalanden av zigenaren och många olika händelser, som alla styrkte honom i hans tro på att ingen annan än Jensen var tjuven. Han erinrade sig fran början av sommaren, huru Jensen med förnöjelse drog fram historier om häststölder, huru han med speciell utförlighet hade berättat om stölden av den röda hästen från just samma bonde; han kom ihåg de knep, som efter vad zigenaren hade påstått, användes för att göra stulna hästar alldeles oigenkännliga, bland annat att skära dem i pannan, så att de fingo bläs; han mindes nu, att man för en månad sedan hade en vacker dag anträffat den blacka hästen med ett snitt i pannan, utan att någon kunde förstå, vem som hade gjort det eller vad meningen var därmed; och allra sist påminde han sig som en synnerligen talande omständighet hästskojarens besök den dar ledsamma sondagen. Allt detta passade in och pekade mot samma punkt - allt undantagandes blackens pannsnitt, som icke tycktes höra till saken. Varför skulle han ha skurit den? Hade den också blivit stulen, och skulle den nu göras oigenkännlig för att kunna säljas ? - Denna häst hade den egendomligheten, att den icke kunde gå, utan alltid måste galoppera, vilket magistern hade lagt märke till, när han en gång åkt med zigenaren till Landskrona; och denne hade lämnat den märkvärdiga förklaringen av orsaken till hästens ovana, att den hade blivit inkörd av mjölkbud. Nu förekom det magistern troligare, att denna hastighet i loppet härrörde av en viss fruktan hos kusken för att djuret vid saktare lunk lätt kunde bli föremål för en farlig undersökning. Därmed fick det nu vara som det kunde; på sin höjd bleve saken därigenom mera invecklad. Först och främst gällde det att anskaffa bevis. Och det var för att insamla sådana som magistern nu styrde kosan ut på fältet, där hästen blivit stulen.
Han fann snart på dikesrenen det ställe, där hästen hade letts över och varifrån den blivit släpad i motsatt riktning mot Bögely. Denna sista omständighet fäste magistern dock ingen vikt vid, ty det knepet var för tarvligt. Därnäst fann han ute på klöverfältet hålet efter pålen, vid vilken djuret hade varit tjudrat; han kunde utpeka den stulna hästens spår bland de övriga hästspåren, och han upptäckte avtryck av tjuvens fötter i den fuktiga marken. Det var en stor, simpel fot med mycket brett fotblad; men mellan dessa spar funnos några andra och djupare, regelbundet avtryckta, alltför regelbundet för att kunna härröra från fötterna på en man, som drog med sig en häst; och vad som värre var, alla dessa spår voro gjorda medelst samma högersko - alltså i bestämd avsikt anbragta som villospår och med tillhjälp av en medförd sko, vars make man vid en eventuell undersökning säkerligen icke skulle kunna finna i tjuvens hem. Och se där, ovanpå en alltför svagt nedtrampad klövertuva satt skon, kvarlämnad som ett vilseledande corpus delicti. Det var inte så alldeles tokigt uttänkt ändå och kunde kanske ha narrat någon annan än magistern; som just hade fatt höra, att zigenaren på aftonen förut hade smugit omkring i diket med ett mörkt föremål, som såg ut att kunna vara en sko. Han tog därför, och för att icke andra skulle bli narrade, detta corpus och kastade det långt bort, varefter han lade sig ned på marken och tog en avgjutning av det rätta spåret med tillhjälp av litet medfört svavel. Med denna avgjutning i fickan gick han darefter hem. När han kom hem, låtsade han som han hade tappat en kniv och gick omkring och sökte i trädgårdsgångarne, tills han fann det fotspår han ville, och tog så en avgjutning därav. De två formarna överensstämde i allo, till och med däri att becktrådarna på vänstra sidan voro lösslitna och i form av en ögla hade tryckt sig in i sulans läder.
Det var alltså zigenarens fot, som lämnat avtryck pa klöverfältet, där häststölden blivit begången - ergo... Vad ? Var det därför givet, att det var han som stulit hästen ? Nej, ty zigenaren kunde ju också - tidigare på morgonen än magistern, ha varit ute för att bese stället, och därför att magisterns spår nu också funnos på klöverfältet, behövde ej magistern ha stulit hästen. Huru skulle han då komma honom inpå livet ? Det enda bevis, som polisen skulle godkänna, vore att hästen funnes i tjuvens ägo - och dock skulle till och med det vara lätt att bortförklara, nämligen om tjuven påstod sig endast ha infångat en häst, som l'gick lös. Och dessutom skulle säkerligen hästen icke sta att finna i zigenarens stall, möjligen däremot i åkarens från Hälsingborg. och möjligen icke ens där. Magister Andreas beslöt att vänta två dagar, sova på saken två nätter och så ingripa!
Första dagen såg han icke till zigenaren, som sades vara bortrest. Först på andra dagens morgon visade han sig, uppe på taket till det lilla huset, väldigt stimmande och smällande med sin piska, som om han riktigt ville känna sin makt över djuren, vilka gingo nedanför på bakgården. Han sag mycket upphetsad ut; halvfull och utmanande framslungade han dunkla ord först mot baronessans fönster, därefter mot magisterns. Det föll ord om räven, som går på hönsjakt, men blir lurad; om lärda herrar, som inte kunna se längre än deras egen näsa räcker; som inbillade sig att de visste allt, men inte visste så mycket som fick rum på hans tumnagel; om horor och procentare, som döpte sig själva till grevar och baroner, men inte hade så mycket som en ren tråd pa kroppen, och om småfolk, som också kunde bli stora, om de ville. Varpå han tog sig en klunk ur sin flaska och började med full hals sjunga: "Jag är greve av Luxembur", som magistern nu inte hade hört på ett par månaders tid. Vid varje vers smällde han med piskan och dansade på koppartaket, som dånade och gungade under tyngden. Magistern försökte utleta meningen med detta övermodiga beteende. I zigenarens sång låg det triumf och segerstolthet, och hans fräcka utmaning tydde på visshet om att han hade fått ett säkert övertag över fienden. Längre fram på dagen syntes zigenaren sitta ensam nere i lusthuset och spela positiv för alla de åtta hundarne, som han samlat omkring sig; om aftonen ställde han till ett stormande uppträde nere hos jungfru Ivarsson, skrek hela fjärdedelstimmar i sträck, smällde med dörren, slog sönder glas och porslin. Och när natten föll på, uppförde han en gräslig komedi uppe på vinden; avfyrade skott, dansade pa järnstänger, slog sönder möbler, allt under det han försökte reta upp magistern till att förgå sig och inlåta sig i strid. När han till slut tröttnat pa detta, gick han ut på ängen, där han satte eld på torv och ogräs, som skulle brännas, lade sig på den daggiga marken omgiven av hundarna och tycktes falla i sömn. Magister Andreas däremot kunde icke få en blund i sina ÖgOIl, och ju längre han låg och plågade sig i striden mot sömnlösheten, dess fastare blev hans beslut att uppträda direkt angripande mot sin lömska fiende, och när morgonen kom, klädde han sig och vandrade bort för att uppsöka lagmannen och åtminstone angiva husets folk för att ha begagnat falska nycklar.
Han hade styrt kosan genom bokskogen och kommit in pa granstigen, da skatornas skri ledde hans uppmärksamhet till den gran, vilken tjänstgjorde som skrivtavla. Han kröp in i buskaget och upptäckte srlart trädet, i vars flådda bark en ny figur hade tillkommit; vad denna figur betydde, var han nu alltför invigd för att kunna missförstå. Alla de tidigare tecknen voro utplånade, och i stället hade man skurit dit en räv, som satt fast med halsen i en snara, så att tungan hängde ut ur gapet. Räven skulle utan tvivel vara magistern själv, att doma av zigenarens segerdanser och övermodiga skr~l. Och nu drev nyfikenheten att få klarhet över, huru hans saker stodo, honom hastigt bort till lagmannens gård, som han för övrigt nalkades med en viss oro för resultatet, enär al]a domare i de erövrade provinserna voro danskar, ett tillmötesgående av regeringen, för att icke de underkuvade skuile leva i ständig fruktan för godtycklig och orättfärdig lagskipning och tillika därför att det var av största betydelse att domaren var grundligt förtrogen med befolkningens språk, så att de kunde följa och bedöma varje ords skiftande nyans. Han hade hunnit ut ur skogen och nalkades kyrkbyn, där lagmannen bodde, då zigenaren kom sprängande ut från bygatan på sin blanka skinnmärr, hälsade med ett segerstolt leende och överstänkte magistern med landsvägssmuts, då han icke hann att i rättan tid hoppa åt sidan. Magistern vart mörk i hågen, och onda aningar plågade honom, när han stod med lagmannens portklapp i handen. Ännu missmodigare blev han, när domaren emottog honom med en förvånad, misstänksam uppsyn och förde honom in i en låg, svartmöblerad sal, där två stora bord upptogo hela golvet. Det rådde en kvävande hetta därinne, och liksom för att släppa ut litet av värmen, öppnade domaren dörren till rummet bredvid, gick in dit ett ögonblick och kom därefter tillbaka. Han bjöd magistern sätta sig ned, mönstrade honom från huvud till fot, som om han jämförde honom med de beskrivningar han fått och de föreställningar han gjort sig om den besökande. Dock sade han ingenting, utan avvaktade lugnt, att magistern skulle säga något.
Slutligen tog denne till ordet, tämligen motvilligt, ty han var rädd för att trassla in sig i motsägelser och säga för mycket, och han hade endast bespetsat sig på att bliva tillfrågad, i vilket fall svaren lätt skulle ha givit sig själva. - Mitt ärende, började han, rör min värd, förvaltar Jensen på Bögely, vars uppförande mot mig icke har varit tillständigt. Här tystnade han för att bli tillfrågad, men ingen fråga kom, endast en nick, som uppmanade honom att fortsätta. - Det har nämligen kommit till min kännedom, maste han alltså gå pa, att folket jag bor hos har brutit slg m i mitt rum och med falska nycklar öppnat mitt schatull... Här tystnade han igen. Domarens min var oförändrad, likgiltig, som om det han hörde var något, som han visste gott besked om. - Och nu, nödgades magistern avsluta, har jag för avsikt att stämma dem för inbrott. Domaren väntade en stund; sa frågade han: - Vad är det, som har blivit stulet ? - Ingenting har blivit stulet! måste magistern svara; ty han kunde icke hålla pa att hemligheter kunde ha blivit stulna, då ju det skulle vara att ange sig själv för att hysa farliga hemligheter. - Finns det vittnen på saken? sporde domaren. - Trädgårdsmästaren påstår, att han hört det berättas av förvaltar Jensens syskon. - Bara prat, alltså; ty syskon kunna icke vittna. Ingenting stulet, inga vittnen, inga uppbrutna lås ! Alltså rakt ingenting att döma på! Magistern satt och stirrade efter sitt käromål, som i ett nu var bortblast, så att icke ett spår fanns kvar av det. Men han vaknade snart till besinning, kände, att han stod i ett ofördelaktigt ljus såsom en, vilken utslungar en klent grundad anklagelse, och för att inte ga därifrån som en stackare, beslöt han att gå djupare in på saken. - Tror herr lagmanncn då, att den här Jensen är en fullt pålitlig person, som står höjd över varje misstanke ? - Jensen har nog varit misstänkt för åtskilligt, men har alltid klarat för sig, svarade lagmannen med eftertryck. Sålunda var han angiven som misstänkt för häststölden här om aftonen. ~en corpus delicti, en av tjuven tappad sko, visade sig icke alls passa till hans fot; vidare kunde han konstatera alibi, då han bevisligen hade varit ute och ridit med gårdsdrängen på den tid, då stölden blivit begången, och det har blivit upplyst, att han varit på besök hos sina föräldrar samma natt. Att han på aftonen smugit förklädd omkring i diket, hade helt andra skäl. - Vilka, om jag får fråga. Domaren fixerade strängt prövande magistern och svarade i förtrytsam ton: - Jo, han ville söka komma till klarhet över, huruvida en person som stod hans hjärta nära, hade blivit förledd med faiska löften. Det ville han. Det uppstod en förfärlig tystnad. Allt dansade runt för magisterns ögon, och fönsterrutorna antogo form av ett nät, vari han hade blivit fångad. En sak kände han klart: att han själv hade bundit nätet, att han närt vid sin egen barm ett ormyngel, som nu bet honom. Och han kände sig vanmäktig. Ty han kunde ju dock icke berätta, att det var han som undervisat tjuven om alibi och corpus delicti och i knepet att tillstå en biomständighet för att fria sig i det väsentliga. Och historien med flickan, vilken väl icke var straffbar enligt lagen, var dock tillräcklig att göra honom inhabil såsom vittne, göra honom själv misstänkt, så att varje försök från hans sida att förk]ara de närmare omständigheterna endast skulle sätta honom själv i knipa, förvärra hans ställning, inveckla honom i motsägelser. Domaren, som såg, att magistern var kastad ur sadeln, begagllade tillfället till att ge honom en spark in optima forma. - Jensen, tillade han, känner jag som en halvtokig människa, men med ett gott hjärta och ett förlåtande sinnelag. Hur har han icke fällt förbön för sin bittraste fiende, grindvaktaren, som hade bestulit honom och hotades med fängelse. Nej, honom är det ingen fara med; ty så länge icke hämndkänslan tar överhand i en människas sinne, så att förnuftet skenar i väg, så länge är allt gott och väl! Magister Andreas blev het om öronen; ty han hade icke på många herrans år suttit på skolbänken så som nu. Och i sin kokande harm glömde han former och sedvänja och började utan vidare rikta sina spörsmål till domaren. - Men påfågeln då, och kalkonen, och ankbonden, och gödselvagnen och de saker, som nattetid fördes bort från vinden, och hönsköpsresan till Danmark - kanske lagmannen också är inne i allt detta ? - Fastän jag icke behöver låta underkasta mig ett sådant förhör, så skall jag ändå svara. Vad påfågeln, kalkonen och ankbonden beträffar, så misstänkes alltjämt en viss person, men det fattas bevis ! (Här gav han magistern en blick, som kom denne att blekna.) Ty tjuven tyckes vara en utstuderad person, som har förstått att lämna efter sig en falsk corpus delicti, en person, som har reda på att alibi är det viktigaste i bevisföringen, och som har lärt - och till och med har velat lära ut åt andra - att tjänstefolk icke kunna åberopas som vittnen. Håren reste sig på magister Andreas' huvud, och ju mer ursinnig han blev, dess mer gick det omkring i huvudet på honom, och när han märkte sin förvirring blev han ännu vimmelkantigare, tills han slutligen satt som en överbevisad brottsling med dåligt samvete och skräck för den slutliga upptäckten. Men domaren gick nu vidare, nästan säker om att vara p:~ rätta vägen. - Och vad resan till Danmark angår, så har Jensen genom notiser i sin anteckningsbok bevisat, att han företog den i det uppgivna ärendet; jag har med egna ord läst, att där stod: "Fredagen den 2 Augusti reser jag till Danmark; har tio daler med mig, hämtar fem daler i Landskrona och köper sjuttiofem höns." Här höjde magistern huvudet, som om han ville tala, men härvan var redan så tilltrasslad, att han förlorade lusten att söka reda ut den; han kunde icke få fram ett ord av de invändningar han ville göra. Han kunde icke säga: Herr lagman, just den omständigheten att karlen som ett nöt går och skriver i presensform " jag reser", under det att alla förnuftiga människor bruka skriva efteråt: "i går" eller "den och den dagen var jag där och där" - just den omständigheten synes misstänkt; icke heller vågade han undervisa lagmannen om det misstänkta i uppgifterna om att han medförde så och så mycket, men skulle hämta så och så mycket till; och han hade förlorat all lust att invända, att det ursprungligen skulle ha varit hundra höns, medan det i anteckningarna stod blott sjuttiofem. Han var mållös gent emot så mycken fräckhet och åhörde som i en dröm lagmannens bevis för gödselvagnens lovliga användning, då zigenaren hade sökt och fått Landskrona slakteris tillstånd att hämta svinmagar, medan han dock ännu för sina öron hörde en förklaring om Hälsingborgs kungsladugård och för sina ögon såg en gödselhög, som ej kunde vara hämtad från något slakthus. Förhöret var slutat och magistern reste sig för att gå sin väg som en misstänkt tjuv, som en falsk angivare, som en under uppsikt ställd person, då domaren gav honom ett sista hugg i bröstet: - Således kan jag ingenting göra åt Er sak angående schatullet, men kom väl ihåg till en annan gång, att om Ni gömmer på farliga statshemligheter, att Ni då håller dem lika väl dolda som nu; ty fastän jag är danskfödd har jag blivit svensk medborgare, och såsom min nuvarande konungs och herres trogna undersåte skyr jag inga medel - skonar inga personer - för att värna och vaka övcr okränkbarheten av den regeringsform, som jag svurit trohetsed! När magistern kom ut kände han sig till mods som om han blivit kåkstruken. Bakbunden, med förlorad heder, utan möjlighet att kunna resa sig; fläckad utan utsikt till att kunna tvätta sig ren, tvärtom, ju mera han gnede på fläcken, desto mera skulle den äta sig in. Till och med om han kunde samla bevis, så vågade han icke längre röra vid saken av fruktan för att bringa sin familj i olycka; och vem kunde veta, om han icke rent av skulle bliva anklagad och stämd inför rätta av zigenaren. Han kunde ju bli anklagad som medskyldig i stölderna, då han hade lärt tjuven att stjäla; han kunde anklagas för att ha begätt våldtäkt, för att ha förfört en oskyldig ungmö - för vad som helst, då ju falska vittnen lätt kunde anskaffas; och, värst av allt och säkrast, för majestätsförbrytelse; ty den förbrytelsen skulle hans hedcrskänsla förbjuda honom att neka till, eftersom han hade begått den. Han var slagen, och det av en stackare, en odåga, en landsvägsriddare, som endast hade det företrädet att vara hänsynslös i valet av sina medel. Den förståndige, den kunskapsrike, den hederlige hade fallit för den okunnige, som icke ens hade känt förbrytelsens filosofi, tjuveriets teknik, rättegångsväsendets E~rocedur. Han, den bestulne, den förorättade, den pinade och plågade hade blivit brännmärkt, och tjuven, förföraren, spionen, ockraren, som levde av sin kropp likt en sköka, och som ville sälja sin syster till sköka, han hade blivit den gode mannen med det ädla, förlåtande hjärtat, det veka sinnet, den över systerns förlorade oskuld sörjande brodern! Magistern gick med sänkt huvud framåt landsvägen och grep så hårt om sin käpp, att naglarna blevo vita, och det fanns endast en tanke i hans hjärna. Han hade beskyllts för att vilja hämnas. Hämnas för vad ? En tjuv hade gjort inbrott hos honom, hade brutit sitt kontrakt, hade hånat och plågat honom, och han angiver tjuven ! Det kallas dock annars självförsvar, och var det icke dessutom en medborgerlig plikt att angiva tjuvar ? - Nu ville han själv hämnas, eftersom lagen icke gjorde det, ehuru lagarne eljest äro stiftade för att göra självtäkt överflödig. Han ville återvända till urtidens självtakt gent emot en människotyp från urtiden. Tillintetgöra ett skadedjur, utrota ett vidunder i människohamn, hindra en bandit att fullborda sina ogärningar, det var en lovlig handling, som han kunde försvara inför sitt eget samvete. Men han ville skrida till verket med hela överlägsenheten av sitt vetande, och han ville dräpa barbaren icke med krut och bly, utan med sådana medel, som icke ådroge honom själv något straff och icke efterlämnade något spår. Han kände, att han hade varit på rätt väg, då han sönderplockat zigenarens själ, och hade icke omständigheterna kommit denne till hjälp, skulle det nu varit ute med honom. Men hans undergång närmade sig, ty verksamhetslusten och hoppet voro sin kos, allt, som kunde hålla honom uppe över förbrytelsen, var undandraget honom, och nöden stod för dörren. Denna råa själ, som tycktes så starkt byggd, var endast löst hoptimrad av dåligt material, och efter de knäckar den redan hade fått skulle den störta samman för ännu ett par starka skakningar. Vilka, det åtog magistern sig att uttänka under en natts grubbel i enrum.
Magistern hade hunnit fram till grinden utan att Iyfta upp huvudet, då han ropades an av zigenaren, som stod stödd mot staketet i övermodig posityr, och da magistern kyligt besvarade hans hälsning, nickade han med förtrolig medlidsamhet utan att Iyfta hatten och gick mot den inträdande med sitt elakaste leende. Med en närgångenhet, som han eljest icke brukade visa, lade han sin arm i magisterns, följde honom upp genom allen och borJade tala om penningangelägenheter, gick rakt på saken och frågade, om magistern ville försträcka honom ett lån om femhundra daler silvermynt. Magister Andreas, som icke ägde en skilling utöver sin lön, ansåg det likväl tjäna till intet att spilla en dyrbar tid med onyttiga undanflykter och lovade att med nöje stå till tjänst med den obetydliga summan om tre dagar, varefter han gjorde ett försök att smita undan och upp till sig. Men zigenaren släppte icke sitt tag i hans arm, utan tvingade ned honom på en bänk vid ett bord, som var framsatt på gräsplanen framför huset, den fläck, där man bäst kunde ses från landsvägen. - Sitt nu ner och drick ett glas med oss, inbjöd zigenaren honom i en ton, som icke tålte någon motsägelse. - Tack, kära Jensen, sade magistern, men jag kan inte dricka om förmiddagen. - Det tjänar ingenting till att säga nej, för nu s~a magistern ha sig ett glas! Annars kunde jag tro, att Ni är förnäm. Och det är Ni ju inte ? invände zigenaren i en val anslagen ton av skämt. Jungfru Ivarsson och Ivan kommo i det samma dit med glas och krus och slogo sig utan att be om lov ned vid bordet på ett sätt, som icke röjde ett spår av den aktning magistern förr hade åtnjutit. Det var således meningen att utsätta honom för en ny tortyr, kanhända förevisa honom för de förbipasserande pa landsvägen, ellcr kanske var det bara meningen att reta upp honom till att förlöpa sig. Zigenaren skänkte i av det ruttna äpplevinet, drack först själv och smackade med läpparne. - Det är min äkta bourgogne, ska Ni veta! - Ja, det är ett bra vin, svarade magistern helt mekaniskt, medan han tvang tillbaka sin vrede genom att begrunda sin plan. Jungfrun och Ivan skrattade utan den ringaste förställning. Därefter slog zigenaren i brännvin i glasen. - Det kommer inte över mina läppar! sade magistern bestämt. - Inte ? ? Ajo ! När jag ber! När jag ber så vackert och inte nödgar, tvingar eller hotar! Bevars, det faller mig inte in att hota, för det skall man aldrig göra i synnerhet när det finns vittnen tillstädes... som äro inhabila. Nej, jag hotar min själ inte, icke det ringaste! - Nå, bara en liten droppe !
Magistern ställde ifrån sig sin käpp fö} att ej bli mördare; men han drack icke. Zigenaren tömde sitt glas och blev genast yr i huvudet. - Nu ska jag sjunga ett nummer! skrek han och klarade strupen. Och så högg han i med sin gamla liwisa: "Jag är greve av Luxembur!" Det var som om denne obetydliga, fega, svaga person hade slukat allt det mod, all den kraft, som den andre starkare och mer betydande hade mist, och när zigenaren kände, att han hade magistern under sina fötter, förekom det honom, som om han själv hade blivit en aln längre. Men han hade dock samtidigt en dunkel förnimmelse av det osäkra i sin ställning och en förkänsla av att den slagne kunde resa sig och slå våldsverkaren till jorden; ty han måste i vart ögonblick känna sig ha fötterna på den slagnes nacke för att icke förlora tron på att han stod över honom, och ju mera han trampade, dess fastare blev magisterns beslut. Det var som om varje tryckning av denna häl pressade fram tankar, nya, djupa, modiga och riktiga, och de samlade sig alla kring samma sak, och de tilltogo i styrka. Vart ord, varje rörelse av zigenaren blev en tråd, som spändes in i det rep, vari han skulle hängas, och magisterns trygghet och lugn växte med var minut. Den rusiges skrål hade lockat magisterns barn ut på balkongen, och med förundran sågo de ned på sin far, som satt och drack med husets folk mitt på förmiddagen. - Nej, men se de små Guds änglarna ! sade zigenaren med verklig beundran. Det var karakteristiskt för denna vilde, att han icke hade något begrepp om barnets eller kvinnans personliga värde, men i stället diktade dem till högre, nästan himmelska väsenden, liksom han gjorde med snokarna. Barnen, dessa små vildar och förbrytare i miniatvr, vilkas älskvärdhet består i att dölja sina fel och vilkas iögonenfallande skenbara dygder endast bero på deras fördelaktiga ställning att icke behöva strida för livsuppehället, hade för honom blivit liksom en bild av det högsta, av änglarna, kanske ocksa därför att de icke kunde skada honom och därför att de visade honom samma tillit och öppenhet som de visade alla andra. - Ack, låt barnen komma ned! föreslog han i ett behov att visa sin ömhet eller för att känna, huru nära han hade kommit dessa barn av en mera gynnad ras, vilken han alltid hade sett upp till med vidskeplig aktning och tagit av sig hatten djupt för. - D~ fa icke komma ned! svarade magistern. - För vem få de inte det? frågade zigenaren i hotande ton. - För mig, svarade magister Andreas skarpt. Men i nästa stund ångrade han den utmanande form han hade givit sitt avslag och slog hastigt bort det i skämt, vilket aldrig förfelade sin verkan på zigenaren, som därigenom på ett milt sätt påmindes om, att den andre kände hans inre och hans tankar. - Är det inte nog, att fadern bär sig åt som ett svin ? ~r det nödvändigt, att barnen ocksa skola göra det ? sade han. Denna gang sköt han likväl bom; ty zigenaren kände sig genom magisterns självbekännelse klassificerad som kreatur, och det påminde honom för mycket om hans verkliga varde. - Kom ner hit, sma barn ! ropade han upp till balkongen, efter att ha vänt ryggen åt magistern. Jungfrun, som hela tiden hade suttit tyst, ögonskenligen förödmjukad och tryckt av de senaste dagarnas händelser, upplät nu sin mun, och med ett utbrott av smärta och uppriktig ängslan fattade hon tag i zigenarens tröjärm och sade: - Nej, Jensen, lat barnen vara! Barn är heliga väsen liksom djuren! Oaktat den mindre riktiga jämförelsen uppfattade magistern strax det äkta i detta utbrott av moders känsla hos den gamla jungfrun, och han tackade henne med en blick, som hon dock icke emottog, ty hon tillskrev magistern skulden till sin detronisering och därmed följande misshandling. Zigenaren, som genom det oväntade hindret hade fått en avledare för sitt grymhetsbegär, vände sig nu fnysande mot jungfrun och skulle just ge henne en sittopp, då en oväntad syn tedde sig på landsvägen och tog all hans uppmärksamhet fången. Ett likfölje drog förbi. Sex män buro kistan, och bakom följde en svartklädd kvinna och en liten gosse. Kistan var vitmålad och prydd med en grön krans av grankvistar; den sorgklädda kvinnan bar en lång vit slöja, eljest var allting svart. - Det är grindvaktaren ! sade jungfrun. Vid åsynen av hans fiendes likbår (de hade strax efter försoningen igen blivit fiender) måtte ett segerskri ha trängt sig fram ur zigenarens doldaste hjärtevrå, som om han hade sett ett farligt vittne nedgrävas i mullen, och i hans överströmmande glädje försvann hans medfödda fruktan för döden, och i det han vände ansiktet ut mot vägen, slog han till ett skallande skratt och klappade i händerna. Hos magistern, som såg, att detta utbrott endast bemantlade en hemlig fruktan, föddes genast en tanke, som han gav lekamlig form, när han såg den sorgklädda kvinnan stanna och Iyfta händerna mot himmelen, som om hon nedkallade dess beskydd eller hämnd, medan jungfrun samtidigt dolde sitt ansikte i händerna av skam och ängslan över zigenarens råa uppförande. Magister Andreas reste sig nämligen upp från bänken, tog av hatten och blev stående i en vördnadsfull ställning tills liktåget hade dragit förbi. Zigenaren blev uppbragt över denna tillrättavisning och frågade i förbittrad ton: - Vad skall den där komedien betyda ? - Det är ingen komedi ! svarade magistern salvelsefullt. Jag brukar alltid bedja för de döda, ty, tillade han med eftertryck, ingen vet, vad som kommer efter döden, och den, som har undgått sitt straff i detta livet, kan vänta sig det i det nästa. ~igenaren, som verkligen fruktade för ett liv efter detta, ville icke ännu giva efter för sin fruktan, och med ett sista försök att döva sin ängslan skrek han efter liktåget: - Drag till helvete, grindvaktare! Drag till helvete! - Tag Er till vara, Jensen, sade magistern, de döda går igen, om man stör deras ro! Och lugn som en blivande segrare, som har angripit sin fiendes svagaste punkt, Iycklig som tänkaren, vilken efter en långvarig ansträngning har hunnit till klarhet, steg han upp, tog på sig sin strängaste katedermin och upprepade med profetisk röst sin förutsägelse, som han själv ärnade bringa till uppfyllelse: - De döda gå igen ! När han med raska steg gick in genom porten, hörde han efter ett ögonblicks tystnad, som visade att orden hade gjort sin verkan, ett gapskratt bakom sig, efterföljt av en påminnelse om det begärda penninglånet, som nu löd å tusen daler. Magistern vände sig på trappan och nickade jakande.
Vid närmaste övervägande hade magister Andreas kommit till insikt om att de medel, som han förut använt för att tillintetgöra denna råa själ, hade varit för fina, och orsaken till att han missräknat sig var att han alltför högt hade uppskattat parians mått av känslighet gent emot moralisk skam. Han hade spelat på en sträng av hederskänsla, som icke fanns eller som var för slapp för att kunna brista ens vid hårda grepp. Här, det insåg han nu, måste man gripa in med våldsammare och enklare medel, gamla kända medel, som kyrkan och särskilt de påvliga i alla tider hade förstått att begagna för att göra sinnena mjuka, nämligen ångesten för ett tillkommande liv. Här var jordmånen väl förberedd hos den vidskeplige zigenaren, och tack vare tillfälligheten med liktåget och de följande scenerna hade hela planen till proceduren givit sig själv. Magister Andreas ägde i sina gömmor ett instrument nyligen uppfunnet av jesuitpatern Athanasius Kircher för okända, men kanske icke så litet jesuitiska ändamål och kallad trollyktan eller laterna magica. Med tillhjälp av denna kunde man efter behag framkalla Ijusbilder p~ väggar, pa rök eller vilken annan bakgrund som helst av någorlunda fast konsistens. Denna apparat hade han mangen gång tänkt att använda till att roa zigenarens sällskap med, men till följd av en viss olust för att skänka något till en, som stal och aldrig sade tack, hade han dock låtit bli det. Nu skulle han betjäna sig av den till ett ändamål, för vars uppnående han efter fyra månaders lidanden fann sig fullkomligt berättigad att använda vilka medel som helst, blott dessa medel skyddade hans egen person från undergång; ty han var nu på det klara med att hans person var av högre värde både för hans familj och för samhället än detta skadedjur, av vilket ingen människas väl berodde, men av vars utrotande mångas räddning var beroende. Medan magister Andreas nu satt och målade figurer på sina glas, erfor han dock emellanåt känslan av det motbjudande i att syssla med något ohederligt. Han kände sig till mods ungefär som om han vore bödel, rackare, kåkstrykare, nattman. Och att spela med smutsiga kort, att spekulera i vidskepelse samtidigt med att han var filosof och naturforskare och hade till uppgift att kämpa mot okunnigheten, det kunde icke annat än såra hans finare känslor. Men skulle han då gå under, därför att han ägde finare känslor ? Skulle han nu gå och sätta sig i femtonhundra dalers skuld (så stor hade summan efter hand blivit), som han aldrig kunde betala - alltså till råga på allt mista sin heder och bringa sin familj till tiggarstaven? Nej, han ville icke gå under; hans lust att leva och hans tro på sin högre rätt att leva uppreste sig mot detta förestående slaveri hos en barbar, som i dagdriveri och dryckenskap skulle förtära vad han, den lärde, arbetade ihop, och han måste vara rackardrängen, som drog huden över huvudet på den andre; han måste i ett bestämt ögonblick draga ett streck över århundradens samlade uppfostran och sina egna inlärda begrepp om heder och samvete; han måste offra sin själs frid, uppgiva en del av sin självaktning, utan vilken livet skulle bli olidligt för honom. Och därtill måste han gå och bära på en hemlighet: tanken på att ha mördat skulle kanske förfölja honom, liksom rädslan för det tillkommande förföljde den andre. Var det en svaghet hos honom, som stod i begrepp att dräpa - denna ängslan för att slå till, en svaghet i hans själs konstitution, liksom dödsfruktan var en brist hos den andre ? Och ägde dessa brister samma ursprung? Nej, det ville han icke erkänna; ty när han jämförde sig själv med zigenaren, kunde han icke annat än medgiva, att hans själs grundelement voro ändamalsenligare för detta samhällstillstånd, vari han levde, än parians. Ty denne, vare sig han nu var kommen från Egypten eller från yttersta Östern eller endast var en bottensats av södra Europas halvvilda folk, hade bibehållit alla de grundinstinkter, som äro fientliga mot varje samfundsordning, och därför att han och hans likar icke kunde arbeta, icke slå sig i ro och grundlägga stat och familj, av denna orsak vandrade de evigt omkring och ströko landen runt på rov och tjuvnad; därför blevo de enligt folkrätten på förhand behandlade som överbevista tjuvar och stodo under särskilda lagar med ena foten utanför lagen. Och av detta oregelbundna levnadssätt, utan tanke på morgondagen och utan att grunda egendom eller nation, närdes zigenarens fruktan för det kommande. Det fanns ingenting säliert kommande för dem, som levde blott för dagen, och därifrån härrörde hans osäkerhet, hans fruktan för människorna, av vilka han icke kunde vänta sig något, då han ej hade något att giva dem till återskänk, och hans rädsla för döden, som han icke hade lärt någonting om, icke ville veta någonting om och icke vagade hora nagonting om. Var hade nu magisterns ängslan för att krossa en fiende sina rötter? Jo, i känslan av ett människolivs värde, i lärosatsen om förlåtelse mot fiender, besegrade eller ej, gamla dumma läror, som den ondskefulle alltid hade betjänat sig av för att dräpa den förlåtande segraren, i historier om barmhärtighetens välsignelser - med utlämnande av berättelsen om den stelfrusna ormens uppförande mot den barm, som värmt honom - i alla vackra lärdomar om personligt värde, självaktning och om hämnden, som tillkommer Gud allena. Han hade nu visserligen kastat en del av dessa gamla läror över bord, men i denna stund, då han skulle bringa till utövning sina nyförvärvade begrepp om det relativa i människovärdet, hejdade hans hand sig på halva vägen mot fiendens hjärta, likasom hans forskande ande efter alla tvivlets irrgångar hade stannat framför denna dogmen: folket är heligt och härskarne oheliga. Han måste alltså förgås, därför att han var den civiliserade, den till högre samhällsliv utväxta människan, som måste se sig drabbad av samma öde, som drabbat forntidens civiliserade folk, vilka hade fallit för barbaren, därför att de ej kunde mörda som barbarerna, icke stjäla som bart;aren, icke bedraga som barbaren. Detta var alltså frukterna av upplysning, av scdlighet, av rättsmedvetande, att den upplyste, sedlige och kunskapsrike med nödvändighet skulle falla i självförsvarets stund, därför att han icke ägde den erforderliga råheten ! Detta filosoferande hade fört magister Andreas långt bort från tanken på det som förestod, och han maste nu pa nytt upprepa för sig själv allt det hån, alla de råheter, all den skändlighet han varit utsatt för, och i det han samlade allt i en enda punkt, där hans äldsta och starkaste instinkter stodo inristade, fick han en omätlig kraft genom att om och om igen säga för sig själv: det är en tyrann, som gör sina medmänniskor till slavar ! Dräp honom ! Medelst detta enda ord tyrann, som han genom ett djupare filosoferande ej riktigt kunde deducera, ty han insåg nogsamt att begreppen tyrann och härskare, tyrann och makthavande, tyrann och överlägsen kraft mycket väl kunde sammanfalla - huru som helst, medelst detta enda ord kunde han frammana naturens väldiga hat mot förtryck, framlocka urgamla slavinstinkter, väcka till liv hos sig vildens passioner, ikläda sig barbarens sätt att tänka och handla på. Därvid kröp han likasom ut ur sin egen personlighet, ställde sig under den lågt stående varelse, som redan hade satt foten på honom, hatade honom med den underkastades hat, inbillade sig, att den andre var härskaren och att han själv var folkets barn, som år ut och år in skulle slita och släpa för dagdrivaren, giva honom sitt blod och sin hjärna, sasom hans förfäder hade gjort, och nu reste han sig, vild och utom sig, och fattade sin påk för att dräpa fienden, krossa hans huvud och kasta kadavret för hundarne. Men han vände om igen, släppte påken och satte sig vid bordet. Nej, inte på det sättet kunde det ske, ej i öppen strid kunde det göras; det var ju just olyckan! Han hade ju varit med i krig, hade skjutit på fienden och aldrig känt obehag därvid; han hade också i katedern försvarat sig med påken och slagit sönder armar och lår utan att känna någon annan smärta än den, som de slag han själv fick hade tillfogat honom, det var strid, det; men det här var mord... nåväl, men man mördar ju tyranner, därför att de icke inlåta sig i strid ! Och nu måste tyrannen dö !
Det gällde då att framkalla rädsla och skräck hos den redan uppskrämda zigenaren. Och för detta syftemål var magistem på det klara med att han måste låta den döde grindvaktarens skugga och den dödes hustru gå igen. Men om detta var nog, blev en annan fråga, som i tid måste besvaras. Han måste vara förberedd på allt och köra in kniven överallt där en blottad fläck erbjöd sig hos zigenaren, för att flå honom i bitar. Han erinrade sig nu i det upphetsade tillståna', vari han befann sig, att zigenaren hade berättat om en dröm, som ofta aterkom i sömnen för honom: huru han förvandlades först till en snok, därefter till en råtta och slutligen till ell hund, varvid han alltid vaknade i stor ångest. Magistern trodde icke på drömmar, men han tillskrev dem en viss annu icke utredd betydelse, icke sasorrl spadomar om frarr.tiden, utan som hågkomster, kanske från preexistenser hos förfäderna. Varför åtcrkom nu ständigt denna dröm för zigenaren oCil fyllde honom med förfäran ? Var det hågkomster från längesedan hänsvunna tider, da hans fäder trodde pa metempsykos eller själavandring efter döden i djurkroppar liksom egypterna, och varför ryste han isynnerhet för denlla dröm? I~anske därför att grundelementet, som satte livet i rörelsc, hade en sa avgjord lagbestämd drift till att utveckla sig i högre former till högre liv, att denna föreställning om ett tillbakavandandc till lägre former injagadc den högsta förskräckelse hos denna människa, som fikade cfter att komma sig upp. Magistern kom ihåg, att de värsta av de drömmar, som regelbundet återkommo hos honom, handlade om att han var barn och satt i skolan. Dcnrla föreställning om ett tillbakastcg i tid och åldcr verkade sa förlamande på honom, att han hela dagen efter en sadan dröm hade förlorat all självförtröstan och oupphörligt hade liksom en k.insla av att hans barn voro lika gamla som han och att han hade blivit mindre. Pa dessa något svävande förutsättningar, det kändc han, maste hall vara i stånd att hygga ctt resultat, fast~in hall icke visite vilket. (Jent eln~t t'll S:l kringflaCkalld« hjärna kundc man icke gå till väga med matematisk regelrätthet. En enda sak hade han klart för sig, nämligen att en framställning, som kunde överträffa drömmen i handgriplig verklighet, skulle verka ännu mera överväldigande, förkrossande, kvävande än denna, särdeles som intrycket skulle komma att ytterligare förstärkas av den ångest han i förväg hade framkallat genom liksynerna. Alltnog, han målade sina bilder, grovt och brett på det att de lätteligen skulle uppfattas av zigenaren, och gjorde sin trollykta i ordning. För att bilderna skulle kunna verka, utan att Iyktan vore synlig, måste Ijusstrålen falla bakifrån åskadaren; men han måste tillika vara beredd på den möjligheten att offret vände sig om för att undersöka, varifrån synerna kommo; och för att icke behöva släcka lampan eller skymma för den, satte han ihop tre rör i form av en triangel, fyllde dem med fosfor och anbragte dem omkring lyktans Ijusrör, så att det hela kunde komma att likna det allseende ögat över altaret i kyrkan, och zigenaren kunde välja, antingen han ville uppfatta det såsom Guds eget öga, som förbländade, eller ögat, som var inristat i trädet ute i skogen.
Allt var redo; det felades endast det lämpliga ögonblicket till att operera. En dag hade gått, och den andra var snart till ända. Zigenaren hade börjat dua sitt offer, hade lånat en del av hans böcker, tobak och dryckesvaror och hade hela dagen legat drickande och rökande på avträdestaket, varifrån han kunde hålla utkik på magisterns fönster. Till nästa morgon hade zigenaren penningutbetalning, och därför hade han med stor nyfikenhet väntat på postbudet, som skulle bringa de utlovade pengarna till magistern. Som folket ej hade fatt ut sin lön förra veckan, hade de allesammans gått sin väg, och man kunde i vart ögonblick vänta utpantning. Det vilade därför en hemsk stillhet över den folktomma gården, där de svultna hundarne, som nu knappast kunde röra sig, lurade på en ratta, en sparv, en tordyvel för att stilla sin hunger. Kreaturen voro slaktade och uppätna, och endast hästarne återstodo; de stodo lutade mot de avplockade fruktträden ute i trädgården, liksom de väntade på att falla ned i den eviga vilan. Hönsen gingo under körsbärsträdet och plockade upp kärnor, som skatorna hade spottat ut. Allt erinrade om det sjunkande skeppet, det ramlandc huset, men på stora gödselhögen stod ännu påfågeln och bredde ut sin prunkande stjärt, visserligen en smula sliten och glanslös efter en sommar utan föda, men ändå fin och vacker, det enda mitt i all smutsen, som ögat med välbehag kunde dröja vid. - - - Magistern hade inbjudit zigenaren till kvällsvard för att undgå att bli inbjuden av honom, vilkct var ännu ett lidande till alla de andra; ty han måste då plåga sig med rutten mat och rysliga dryckesvaror i snuskig servering. Men han hade även en annan avsikt med denna sista sammankomst; han ansåg det nämligen nödvändigt att taga offret under förberedande behandling i ett rundligt antal timmar för att göra honom mottaglig för den procedur, som skulle följa. Iklädd sin ämbetsdräkt och med värja vid sidan, han uppgav sig ha varit pa besök hos prästen, begav han sig ned till lusthuset, där zigenaren väntade honom. Den ovanliga och högtidliga dräkten undgick ej att göra beräknad verkan, och zigenaren lyfte av gammal vana på hatten, glömde eller vågade icke säga du, men gjorde ödmjuka krumsprång och antog sitt mest belevade sätt. Bordet var täckt av bländande vit drällduk, tallrikar och glas voro skinande rena, och det fanns både kniv och gafiEel, vilket satte zigenaren i stor förlägenhet. Rätterna voro få, men väl tillagade, och ett gammalt Syrakusa-vin lyste gullgult i en tarvlig, invändigt förgylld silverkanna. Allt var anlagt på en imponcrande verkan, och magisterns allvarliga, avm:itta, men hövlig:3 uppträdande slog genast zigenaren, som snabbt insag, att han var tvungen att uppföra sig hyggligt. Magistern skar för och serverade sin gäst, som oupphörligt bad honom icke göra sig besvär för hans skull, ehuru värdens stela s:itt nogsamt visade, att det blott var av skyldighet mot sig själv, sin person och sin rang, som han iakttog sällskapslivets vanor. När de hade spisat och glasen voro islagna, tog magistern till ordet. Han började med att vidröra sådana ämnen, som kunde fängsla zigenarens uppmärksamhet utan att locka honom till att tala. Han avslöjade några av djur- och växtlivets hemligheter och utbredde sig i synnerhet om djurvärldens under, vartill zigenaren Iyssnade med andakt. Men var gång han ville sticka fram med sina meningar, teg magistern med en uppenbar otålighet, som gav till känna, att han väntade tills struntpratet var över, för att därpå fortsätta utan att besvara eller taga hänsyn till avbrotten. Efter hand blev då ocksa zigenaren trött och satt som tyst åhörare. Nu hade magistern fatt honom och hans uppmärksamhet fången, och han övergick nu till andra ämnen, kom hastigt dit han ville, på teologien och livets och dödens gåtor, i det han framlade filosofiska förklaringar av den mest dJupsinniga art, så att zigenaren, som icke längre hade något att invända, måste anstränga sig till det yttersta för att vara uppmärksam, det svåraste för en vilde och ett barn. Han vart blek av trötthet, och ögonen blevo små.
Alltunder det han talade, uppmuntrade magistern oupphörligt sin gäst att dricka, icke för att få honom drucken, vilket alls icke var hans avsikt, utan för att genom det eldande vinet upptända hans fantasi till verksamhetslust. Zigenaren såg ut som om han var nära att falla i vanmakt och reste sig då och då för att slippa se in i dessa två brinnande ögon, som bedövade honom, som stucko i hans hjärna och höllo honom som i ett skruvstäd. Men magistern tog genast tag i honom på nytt, och när zigenaren skulle till att säga något, miste han i samma ögonblick lusten därtill, ty för var gång tittade magistern tankspridd åt sidan eller böjde ned huvudet. Detta fortsattes i tre timmar, tills zigenaren slutligen med våld ville rycka sig lös och avbröt samtalet med att be om lov att få sjunga. Magistern sade, att det skulle vara honom ett nöje, men under sången avsvalkade han sångarens lust att fortsätta genom det livlösa, frånvarande i sitt ansiktsuttryck, så att visan avbröts vid andra versen. Nu hade mörkret inträtt och lyktorna blivit tända. Det var en mulen afton, och en svag blåst susade genom dammens säv. Zigenarens hjärna glödde av ansträngning och vin, av masstals fantasier, som ville fram, men icke mäktade det. Han hade mottagit så många tankefrön, som sprängde hans hjärnbark liksom mistelparasiten spränger moderträdets bark; där hade inkastats så mycket jäsningsämne, som exploderade i varje minut. Han hade fått hela teo- och kosmogonien föredragen för sig, alla de högsta frågor hade susat förbi honom och i förbifarten väckt hans nyfikenhet, hans lust att göra tusen frågor, hade vänt upp och ned på hans gamla föreställningar, hade kullkastat hela hans förråd av färdiga meningar om liv och död, tillvaro och föruttillvaro, men hade framför allt bragt oordning och förvirring i detta arma huvud, som visserligen producerade, men producerade slösäd av brist på vetenskapligt material.
När magistern efter fem timmars förlopp alltså ansåg honom vara tillräckligt mjuk, hans hjärna tillräckligt preparerad för att följa varje befallning av besvärjaren, släppte han honom äntligen och lät honom på egen hand explodera. Men med sin starkare ande och vilja ledde han hans tankars gång, och nu, när natten hade sänkt sig, när mörkret låg tätt och vinden hemlighetsfullt susade, tog han i med att berätta spökhistorier. Berättade om vita fruar, om gengångare, om vålnader, tills zigenaren satt alldeles uppskakad och väntade på det ögonblick, då han kunde få lov att berätta om de syner han haft. Han fick lov till att tala, och magistern upphetsade hans inbillningskraft genom att följa honom med den mest spända uppmärksamhet, i det han fixerade sitt offer, erbjöd honom den mest mottagliga resonansbotten, lockade med uppmuntrande ord till att fortsätta och narrade honom ut på det uppdiktades farliga område genom att låtsas tro på alltsammans, överdrev sin lättrogenhet och hycklade det största deltagande. Zigenaren gav nu luft åt hela sin överfyllda fantasi och hetsade upp sig till den grad, att han gång efter annan tittade in mellan buskarna, rädd för att få se något, och för att känna sig lugnare igen sneglade han åt magisterns värja. Magister Andreas svarade med att berätta de rysansvärdaste historier han kunde minnas, och när zigenaren till slut befann sig i det högsta stadium av extas, reste magistern sig, bad om ursäkt för att han bröt laget och sade god natt. - Jag tror rent av att jag blir mörkrädd, försökte zigenaren att skämta. - Ja, jag för min del skulle helst sova ute i natt, svarade magistern, utan att egentligen veta vad han menade därmed. - Ute ? - Ja, ty där spökar det åtminstone inte, om man tänder upp eld.
Varför han sade detta om eld, kunde han efteråt icke förklara för sig själv, men det måtte ha föresvävat honom en eller annan reminiscens om negrer, som sova vid tända bål för att skrämma bort vilda djur. När han hade lockat bort zigenaren från lusthuset, kallade han på pigan, bad henne tända ljus i tornrummet, men gick själv oförmärkt tillbaka till lusthuset och tog fram sin trollykta ur en korg. Därpå tände han en pipa tobak, utan att egentligen veta vad som nu skulle inträffa eller huru han skulle operera. Själv var han dödligt trött, och nästa dags utbetalning stod för honom som slutet på hans liv, på alla hans förhoppningar. Under tiden dukade pigan, som hade kommit tillbaka, av bordet, bar upp tallrikar, och fat, och när hon hade slutat, frågade hon, om magistern själv tänkte släcka Iyktorna. Därigenom kom han att tänka på att han satt i Ijus, under det han behövde mörker. Han svarade därför ja, och när pigan hade gått, släckte han. Den sakta blåsten svepte över fälten, släpande med sig en tät, fuktig dimma, som stannade över skogen, förtätades genom motståndet - och - magistern sprang plötsligt upp, ty han såg att det Iyste i dimman bort åt ängen till, och han förstod, att zigenaren hade antänt ett torvbål. Med Iykta och elden smög han sig till ett tomt vagnslider, varifrån han hade fullständig utsikt över ängen utan att själv kunna ses. Där ute såg han zigenaren ligga vid sin rykande eld. Han var insvept i ett ylletäcke, som hade varit vitt, men nu i halvmörkret endast kunde skymtas som någonting Ijust, och han låg med ryggen mot vagnslidret. På andra sidan av elden stod den rökbemängda dimman tät mot skogsbrynet och bildade en så bra vägg som magistern någonsin kunde önska sig. Han tände Iyktan och - i nästa ögonblick syntes en svartklädd kvinnoskepnad med vit slöja mitt inne i torvröken.
Zigenaren tycktes ännu icke märka något, men då figuren vid nästa luftdrag rörde sig, sprang han upp och stirrade in i elden. I; ör att icke ge honom tid att nogare undersöka bilden, lät magistern skepnaden ömsevis försvinna ur röken och komma igen; och alltefter som han sköt ut och in sitt glas i Iyktan, rörde zigenaren sig, sprang upp och foll ned. Det var som om magistern hade honom på ett snöre och satte honom i rörelse med en tryckning av sitt finger. När han nu hade fångat zigenarens uppmärksamhet, kastade han grindvaktarens jätteskepnad ut på töckenväggen. Det var en fasaväckande syn att skåda denna jättebild av en död i liksvepning och med upplyftad hand likasom komma ut ur skogen och närma sig, hög som ett bokträd - det gjorde till och med på magistern ett högeligen hemskt intryck. Genom att skruva på linsen lät han bilden komma närmare och närmare, och nu hörde han zigenaren sakta tjuta, ett oavbrutet enformigt tjut som från en vansinnig, och han såg honom draga täcket över huvudet, resa sig upp, dansa som en björn, falla ned i gräset och resa sig igen, tills han förblev stående liksom fastnaglad i stelkramp, alltjämt sakta tjutande. Nu försvann grindvaktaren, och dramats första akt var slut. Men zigenaren förblev stående som en bildstod och rörde icke en muskel, då ur torvröken kröp fram en snok, alldeles som levande, med de gula öronen och den spetsiga kluvna tungan. Bilden stod där så skarp och så korrekt i färgen att zigenaren ej kunde undgå att se den. Och han såg den. Och alltefter som den rörde sig i naturliga bukter efter rökens böljande oro, började offrets stelkramp att upplösa sig, och hans kropp rörde sig, först i takt med ormens rörelser, men till slut började han vrida skuldrorna och ryggen som en simmande människa, vilken buktar sig fram i vattnet. När magistern tyckte, att han fått nog, och fruktade att tröttheten skulle väcka honom ur förtrollningen, sköt han in ett nytt glas i Iyktan och lät snokens förvandling till en råtta försiggå på rökens mest iögonenfallande fläck. Zigenaren segnade sakta ned på marken, drog in benen under sig, och med ett pipande Ijud stack han ned näsan i alla de mullvadshål han kunde komma åt, dock icke utan att då och då titta upp efter bilden inne i röken, som tycktes halla honom fången som i ett osynligt band. Nu var zigenarens hjärna satt i den rätta rörelsen, och den väg, som den vidare skulle gå, var i förväg så tydligt angiven, att offret, redan innan nästa bild kom fram, hade rest sig högt på alla fyra, dock alltjämt behållande det vita täcket omkring sig, och då hundens skepnad dök fram i röken, var han genast redo att sätta i med ett förfärligt skällande, som hade han bara väntat på detta. Nu hördes ett gräsligt larm från husets baktrappa, och åtta gånger smällde bakdörren upp och igen, medan de åtta utsvultna hundarne störtade ut för att falla över den närgångna främmande hunden. I samma ögonblick förutsåg magistern, vad slutet skulle bli, och för att påskynda det riktade han Iyktan nedåt, så att hundbilden föll rakt på det vita täcket. Kopplet kunde icke taga miste, och i raseri lågo alla åtta i en tjutande hög ovanpå sin ihjälbitne herre.
Paria var död, och ariern hade segrat; segrat tack vare sitt vetande och sin andliga överlägsenhet över den lägre rasen. Men det kunde lätt ha hänt att han själv blivit på platsen, om han icke ägt styrka att begå förbrytelsen. Nu när fienden låg slagen, kunde han se försonligt på honom; och när han satt i universitetets boksal och läste den vise Manus lagar 1, begrep han det hat, som han varit föremål för, hela denna kedja av skändligheter från en människa, som han endast hade gjort gott, och som han hade räckt handen, men som övermodigt slog honom till jorden och skrattade på hans bekostnad; han förstod nu denna kärlek till smuts och förbrytelser, detta tycke för all slags förruttnelse och denna sympati för orena djur. Sålunda skrev den vise Manu i syfte att genom förnedring skapa en ras av förnedrade, som borde ligga underst sasom värmande och närande gödsel, för att arias adelstam skulle kunna skjuta upp och sätta blom vart hundrade år liksom alon: Tschandala, frukten av äktenskapsbrott, blodskam och förbrytelser, må äta endast vitlök och lök med förruttnelsens smak, och ingen må bringa honom spannmål och frukter, eller vatten och eld. Tschandala må icke hämta vatten ur floder, källor eller brunnar, utan endast ur träsk och de pölar, som uppkomma i kreaturens spår. Tschandala må icke tvätta sig, alldenstund vattnet endast må förunnas honom till att släcka sin törst med. Tschandala må aldrig sätta bo; må kläda sig endast i kläder efter lik, nyttja endast söndriga kärl till att äta på, gammalt järnskrot till smycken, och till gudstjänst endast onda andar. Så skrev den vise Manu.
I. Manus lagbok, den mest bekanta av de klassiska indiska
lagsamlingarna. I Manus lagbok, lo :de boken, vers SI 0. följ., finnas
bestämmclser om huru Tschandala, den lägsta indiska kasten skulle
behandlas.
