Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En häxa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svartmunkagatan, snedt emot Tyska kyrkan, kanske den dystraste
plats i den gamla staden mellan broarna. Det var en åldrig,
svartnad byggnad med små dunkla fönsterrutor, som
hvarken tycktes kunna släppa igenom eller reflektera något ljus.
Hela huset såg hemlighetsfullt och ruskigt ut, och man
kunde icke fatta, huru ägaren till detta näste kommit på
den idén att hålla portvakt. Men detta hade sina orsaker.
Huset var nämligen mycket bebodt, så att det dels
behöfdes sträng uppsyn, dels voro hyresgästerna af sådan natur,
att en portvakt måste skänka sitt anseende åt hyresvärden.
En trappa upp var nämligen ett finskt sjömanshärbärge;
inpå gården låg ett ockrarekontor, och därofvanför var en
lönnkrog med flickor. Portvaktstjänsten var sålunda icke
någon latmanssyssla, ty porten skulle öppnas i medeltal
hvarje tionde minut på dygnet och fick aldrig lämnas öppen.
Portvakterskans lif bildade sig sålunda som en fånges och,
hvad värre var, en förbrytares, som genom tortyr skulle
tvingas till bekännelse. I vissa fängelser hade man
nämligen den seden kvar att genom buller i gången störa
rannsakningsfångars sömn flere gånger om natten för att mjuka
upp dem. Det fanns sålunda icke en minut på dygnet,
som hon kunde vara säker för klockan. Skötte hon barnet,
måste hon upp och draga i strängen, stod hon vid spisen,
måste hon springa ifrån och med grämelse se, huru
mjölkpannan kokade öfver, låg hon i sängen och allt omkring
henne blifvit tyst, ögonen slöto sig, nerverna slappades för
att lägga sig till hvila, pinglade det, och hon måste åter
spänna muskler för att draga i strängen. Strängen hade
slutligen blifvit en ny ledamot, som liksom vuxit ut från
högra armen. Hennes lif, hela hennes tillvaro, hade
ombildat sig såsom del af en ringledning. Hon hade förlorat
all vilja, allt initiativ, och all hennes verksamhet fick sin
impuls utifrån, från en lina, som drogs af en främmande,
en klocka, som signalerade den främmandes vilja, hvilken
hennes högra arm utförde. Första året, medan hon gick
med dottern, var hon ännu nervsjuk, men sedan hon blef
van, kände hon hvarken behag eller obehag. Hon märkte
endast, att hon lefde, och hon visste, att hennes lif stod i
närmaste förbindelse med det snöre, som hon drog i.
Tröttnade hon att dra i snöret, så skulle ingen mat, ingen dryck
mera komma fram, och ledsnade hon på det trånga
rummet med den lilla gluggen åt portgången, så stod henne
friheten öppen – på gatan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
