Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En häxa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillhörde en lägre samhällsklass, ur hvilken föräldrarne sökte
höja henne genom uppfostran, och i hvilken lärarne sökte
kvarhålla henne genom att predika förnöjsamhet med den
lott Gud gifvit hvar och en här i lifvet. Hon märkte dock
snart, att de bättre barnen hade hvita ansikten och händer,
och hon fick längre fram lära sig af andra flickor att dricka
vinättika och tvätta händerna med varmt vatten för att
också bli hvit. Hon blef också snart kinkig, sömnlös och
ytterst känslig för intryck, så att hon nästan aldrig kände
sig riktigt frisk. Moderns ökade omsorger vande också
barnet att betrakta sig som en hjälplös och en sjuk, som
väntade all hjälp utifrån, då hennes jag alltmer
försvagades.
Sålunda gick barndomen framåt mot konfirmeringen. Här
inbillades hon nu snart, att alla människor äro jämlika, och
när hon såg på ett rum samlade barn från alla
samhällsklasser, alla åhörande samma lärdomar, såsom om lifvet
skulle dana sig lika för dem alla, blef det henne snart en
ljuf tro. Prästen, som var en varmhjärtad gammal man,
tycktes själf hylla den tron, att alla voro barn af samma
fader, och han gjorde ingen märkbar skillnad mellan de
fattiges och de rikes barn.
Om aftonen efter storförhöret hade han samlat alla
barnen på kyrksalen för att gifva dem sista lärdomen för lifvet
och säga dem farväl som omyndiga, innan de skulle undfå
mysteriet och sedan vandra ut i lifvet ensamma med sin
Gud. Det var kvaft i det lilla mörka rummet, från hvars
väggar stränga, mörka ansikten blickade ner ur svarta
tafvelramar; kakelugnen hettade och den gamla kopparlampan
spridde ett svagt sken öfver de bleka anletena, som då och
då upplystes af återskenet från den gamle lärarens af det
hvita håret strålande ansikte. Han hade med skälfvande
stämma skildrat lifvets förfärliga allvar för de unga; han
hade varnat dem för klipporna, han hade bedt dem tro
honom, som sett lifvet, hurudant det var, och han hade
besvurit dem att icke bygga sitt hopp om varaktig sällhet
på en så gungande mark, som den ostadiga lycka världen
kan skänka.
I detta ögonblick trodde de honom alla. Fältöfverstens
son trodde honom, då han sade, att äfven den högst
uppsatte kunde störtas och sluta som en utstött; guldsmedens
dotter trodde honom, då han upplyste om, att han sett
många rike mans döttrar lykta sin bana som tiggerskor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
