Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En häxa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nit och ond vilja, ty sedan, ack, Gud, hvarför? – skiljas
edra hjärtan och vägar, ynglingar och jungfrur, därför nu,
just nu! Amen!»
Gossar och flickor, som under talet stått i två hopar
midt emot hvarandra, först betraktande hvarandra med
fruktan, gingo nu under inflytandet af extasen med tårade
ögon och öppna armar emot hvarandra och under
krampaktiga snyftningar omfamnades de och kysstes. Det var,
som om alla skrankor af stånd, börd, förmögenhet, kön
hade fallit, och dessa blyga, som skulle bäfvat för den
ovanliga handlingen, sågo frimodiga och kärleksfulla på
hvarandra. Det grofva ansiktet, de frusna händerna, de
dåliga kläderna märktes ej; den svultna och hätska minen
hade slätats, och den öfvermodiga hållningen var bruten,
den lättfärdiga tonen hade tystnat.
Från sin plats såg läraren ut öfver den storm han
lössläppt, och bäfvande för de andar han framkallat, men
gripen af att se en dröm satt i full verklighet, sträckte han
lugnande ut armarne och bjöd vågorna lägga sig:
»Frid vare eder», var det enda han kunde framsäga,
under det tårar af glädje och hänförelse droppade ner från
hans stora, mörka ögon.
Likasom väckta ur en sömn, raglade de unga tillbaka
till sina platser. Snyftningarna hördes ännu ryckvis, såsom
när ett barn gråtit slut, och med nedslagna ögon, liksom
blygandes öfver något orätt eller otillständigt, satte de sig
ner på bänkarne och vågade icke se på hvarann.
I detsamma tog någon i dörrlåset, som gaf ett kort
vresigt ljud ifrån sig. Läraren såg betydelsefullt åt dörren;
skulle säga något, men kunde endast le, och steg ner för
att öppna åt pedellen, som skulle in för att sköta om
ugnen.
Det var svårt att komma upp igen i exaltationen, och
man hade fallit rakt ner på jorden. Några af barnen logo
redan.
»Ja, vi le nu», sade pastorn, »vi le åt våra barnsligheter,
när världen kommer och öppnar dörren. Vi skola nog le
många gånger åt vår svaghet, åt våra drömmar, åt vårt
bästa hopp, men hvem vet, om vi icke borde gråta i stället.
Hvem vet?»
Hettan i rummet hade tilltagit, imman rann från de kalla
fönsterrutorna, och lampan rökte. Barnen sågo slappa ut,
och en och annan gäspade. Pedellen gaf sin otålighet till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
