Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En häxa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rätt, eftersom hon icke hade lust att tala om det för
modern. Ibland under nattens lopp, när klockan ringde och
modern vaknade, erfor hon ett rasande begär att tala om
allt för modern, att få säga högt: han kysste mig, den
mörka gossen, men hon höll igen af fruktan, att nöjet skulle
förgå i samma ögonblick hon omtalat det. Det var en
hemlighet mellan dem och pastorn, säkert en hemlighet,
efter som dörren stängdes.
Och hon gömde den i sitt hjärta.
Konfirmationsdagen föll in med en solig aprilmorgon, då
kajorna kommit igen och börjat reda bo i kyrktornets
gluggar. Klockorna ringde så klart i den rena höga vårluften,
då Tekla med far och mor gick i sin hvita klänning,
barhufvad till kyrkan. Fadern bar sin stora mundering och
hade en röd borste i stålhufvan, och mor hade svarta
ringade klänningen med räfskinn. Den gamla mörka kyrkan
syntes Tekla så ljus, och hon trädde in under den granna
stenportalen såsom till ett besök hos Gud, där alla
människor voro syskon.
Solen lyser på mässingskronan i taket, på predikstolens
och altarets förgyllningar, och orgelns tennpipor skina
nyskurade som silfver. Folket är helgdagsklädt, och
fruntimren bära ljusa vårdräkter. Men uppe vid altaret sitter
nattvardsungdomen: gossarne svarta och flickorna hvita;
bleka, upprörda, sjudande af vårluften och vaknande drifter,
skakade af väckelser till tanke på lifvets stundande allvar
och manbarhetens nyvunna rättigheter; bäfvande för det
offentliga uppträdande de skola bestå, och nyfikna på
mysteriet som väntar.
Orgeln spelar, prästen talar, den mörka ynglingen ser
oafvändt in i Teklas ögon, så att hon slutligen tröttnar att
vända sig bort, och så låter hon blickarne hvila i hans, och
där stanna de. Det synes henne, som om de sutte
ensamma och talade vid hvarandra, talade om sagor, om
skolan, om julaftnar, om hvad de hört, om hvad de tänkt
om dagen och drömt om natten. Och när predikan är slut,
känner hon det, som om de två varit mycket länge
bekanta. Hon kan utantill hans panna, hans hår, hans små
svarta knäfvelborrar, hans fina korta haka, hon känner
knuten på hans fina hvita halskläde, hans pärlstickerier och
hans karduansskor, och hon tror sig förnimma lukten af
liljekonvalje genom hela kyrkan.
Så är ögonblicket inne, att de skola fram till altaret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
