- Project Runeberg -  Svenska öden och äfventyr /
419

(1907) [MARC] Author: August Strindberg - Tema: Middle Ages
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En häxa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det till en kula, som han kastade upp, tog emot, slog ut
igen, bultade, naggade och kaflade ut igen.

»Minns I, jungfru, att jag kysste er i kyrksalen?» sade
han slutligen. »Minns I det?»

Och musiken beledsagade de brinnande orden med en
kadens och en trumhvirfvel, som gjorde Teklas svar
ohörbart, när hennes bleka läppar rörde sig.

De dansade igen, vildt som dervischer, hvilka vilja
berusa sig och släcka minnet af det närvarande; och så
stannade de igen.

Nu talade han om hennes ögon, om hennes hår, om
hennes händer och slutligen om hennes små fötter, och hon
lyssnade bedårad. Hon kände sig förskönas, växa, fyllas
med kraft från hans nerver, tappas på med ny blod af hans
blod, andas med hans lungor, tala med hans läppar. Ibland
kände hon sig förlorad, bortkommen, försvunnen och ville
ta igen sin själ, som han sugit i sig, men det var så ljuft
att vara en annan än sig själf, att likasom företa en
själavandring in i en annan starkare kropp, bäras af en annans
ben, göra åtbörder med en annans armar, under det man
själf försjönk i hvila. Så var det han skulle komma och
befria henne från arbetet att tänka, tala, handla; så skulle
han komma liksom frälsaren, hvilken bar allas synder och
allas bördor; o så ljuft att slippa lefva själf och ändock
lefva.

Det blef afton, och daggen föll öfver blommor och gräs;
solen sjönk och kastade rosigt ljus öfver vikar och holmar,
och fjärdarne lågo blanka, stålblå som urklippta stycken af
himlen.

Galären var åter fylld med folk och hade lagt ut. Tekla
satt på däck med herr Clements reskappa under fötterna.
Vid hennes sida talade herr Clement oupphörligt, lutad
framåt och på sned för att kunna se hennes ögon. Modern
sof och fadern var i förrummet.

Herr Clement vände ryggen åt de rosiga fjärdarne och
holmarne och såg endast i Teklas ögon och talade. Han
åt henne och drack henne med sina blickar, han
omfamnade henne och kysste henne med sina ord, han andades
på henne, som om han ville tina upp snö, han jagade henne
från gömsle till gömsle för att fånga henne i en bekännelse,
men Tekla kröp bakom oupphörligt, oupphörligt.

Slutligen hade han henne:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 14:17:16 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/afventyr/page0419.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free