Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En häxa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såg en folkhop röra sig framåt Holmbron. Glad öfver att
kunna få ett afledande föremål för sin uppmärksamhet,
följde hon nu efter hopen, som snart stannade vid
brohufvudet, där vakten ställt upp sig i en krets.
Sedan hon så småningom kunnat tränga sig fram till
sjökanten, såg hon, att något tilldrog sig på första brohvalfvet,
utan att hon strax kunde säga sig hvad. Innanför vakten
stodo nämligen en grupp af präster och lagläsare, hvilka
syntes rådpläga. När folkhopen rörde sig nästa gång, så
att hon fick ändra plats, såg hon, att allas uppmärksamhet
var riktad på en hvitklädd kvinna med bakbundna händer,
hvilka höllos med ett rep af stadens bödel, under det två
timmermän lossade broräcket framför dem.
»Tekla, ser du häxan där du står, så, kära, låt mig
komma fram», hördes en röst bakom den unga frun.
När Tekla vände sig om, igenkände hon grefvens dotter
Ebba, med hvilken hon varit liksom litet god vän under
konfirmationstiden.
Hedrad af igenkännandet och styrkt af vädjandet till
hennes tillfälliga företräde, fattas hon af en plötslig lust att få
vara beskyddare, och när väbeln vid stadsvakten nästa gång
gick förbi, drog hon honom sakta i rocken, hälsade och
bad få ställa sig mellan vakterna med sin väninna, hvilket
utan svårighet beviljades, helst äfven vakterna kände igen
henne från den tiden hon gick i kasernen.
Nu syntes rådplägningen vara till ända, och lagkarlen
läste något från ett papper.
Tekla kunde ingenting höra, men hennes blickar voro
ihärdigt fastade på den unga kvinnan, som nu skulle bestå
vattenprofvet. Iklädd endast ett hvitt linne, som röjde en
härlig gestalt, med sitt långa svarta hår utslaget och
hängande neråt axlar och rygg, visade hon ett blekt men skönt
ansikte, ur hvilket tvenne brinnande ögon frimodigt blickade
ut öfver folkhopen, mönstrande densamma med ett
segergladt, öfverlägset leende på lapparne. Det tycktes, som
om hon velat säga dem, att hon ändock var ett hufvud
högre än de, att hennes ande ägde högre förmögenheter än
deras, och att det prof, hon nu skulle aflägga, var en
tvekamp mellan henne och den allsmäktige, och att, om hon
äfven skulle gå under, hon dock åtnjutit den äran att ha
kämpat med Honom.
Tekla erfor något, som liknade afund öfver denna
kvinnas belägenhet, hvilken erinrade om en komediantska hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
