- Project Runeberg -  Svenska öden och äfventyr /
449

(1907) [MARC] Author: August Strindberg - Tema: Middle Ages
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En häxa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

449

röst hördes inifrån de unga granarna, en röst som
lät bekant, men i denna stund ljöd så främmande,
emedan hon icke hört den på länge.

»Jag tror du är ute och rider trämärrn på
aftonkvisten.» Ingen kunde ha varit mindre välkommen
i detta ögonblick för den förtviflade kvinnan än denne
fader, som hon nyligen stött ut ifrån sitt hem och som
nu stod bakom gärdsgården färdig att mottaga den på
sitt håll utstötta i sina öppna armar. Det föreföll
henne, som återigen den onda makt hon ville kalla
ödet eller djäfvulen utsändt den gamle att infånga
henne, draga henne ner till sig igen i det förflutnas
mörker, håna hennes fall och till hämnd pina henne,
nypa henne med sina knotiga armar, som hon kände
sluta sig hårdt om hennes skälfvande kropp, under
det hon förnam en stank af tobak och brännvin utgå
ur hans mun, som lutat sig mot hennes kind.

Utan att svara på hans tal, vred hon sig ur hans
armar och sprang in i småskogen.

Aftonen hade kommit, och en stark dimma drog in ifrån
hafvet, slickade trädesåkern, sög sig in i granskogen
och tog undan all färg, all form, allt ljus. Tekla
gick dock stadigt framåt, ref sig på enbuskar, tornade
emot granstammar, fick det lösa håret slitet, kände
fötterna skäras af krossgruset.

Men framåt gick det i halft språng, och en invärtes
eld skyddade henne för nattens köld, en enda omätlig
lidelse satte kraft i den bräckliga kroppen: tanken
på hämnd mot den, som drifvit henne ur paradiset och
kastat henne tillbaka ner i förnedring och smälek.

Mörkret föll allt djupare, sångfåglarne hade tystnat i
skogen, och stigen blef allt svårare. Slutligen kände
hon marken ge vika för foten, som blef våt, och hon
stupade på den ena kullen efter den andra, tills hon
måste stanna och hålla sig i en trädstam. Då hörde hon
endast pulsarna slå vid tinningarna, kände hjärnan
lyfta sig och med ett dunk falla mot hufvudskålens
botten, såsom pm den skakat upp alla onda tankar,
där samlats från barndomen. Och hon bannade Gud,
bannade sin mor och far, ropade åt djäfvulen, att han
skulle ge henne bistånd mot denna himmel, som dolde
sitt ljus enkom för att leda henne vilse i natten.

Stri/idierg, Svenska öden och äfventyr.
20

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 14:17:16 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/afventyr/page0449.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free