Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sista skottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Åsynen af vinet och tobaken retade ett ögonblick
borgmästarens lägre drifter, som så länge varit undertryckta,
men snart reste sig allsvåldigt hans hat och hans harm,
närda under en mansålder. För dem, som icke hade mat
och dryck, intet kärt mer, ingen frid, återstod endast äran;
och han hade svurit vid liket af sin dotter, som han
mördat själf, på det att hon icke skulle föda djäflaungar af
djäflaägg (och hvilken hemlighet han ej kunde anföra som
motiv för sin halsstarrighet), att han ej skulle lämna stadens
nycklar, så länge han var i lifvet.
Nu såg han en rökpust skjuta fram ur Röda Hunden,
hörde därpå något hvina öfver sitt hufvud för att sedan
med en skräll slå ner på Strandgatan och hälsas med ett
mångfaldigt anskri.
»Nycklarna, borgmästare, eller vi äro förlorade!» ropade
majoren nerifrån murgafvelns trappa.
»På er plats, herr major, ute på vallarne, eller blir ni
hängd!» svarade borgmästaren.
»Nycklarna hit! Eller komma vi och ta dem!» röt
majoren.
»Kom och ta dem!»
Nu syntes en mängd hufvuden krypa ut genom
vindsgluggen, och ett enhälligt skrik på stadens nycklar hördes.
»Gå ner från taket; man siktar på oss!» ropade
borgmästaren åt folket, som började klättra upp på muren för
att sätta sitt hot i verkställighet.
I ögonblicket därefter försvann flaggstången, spjälkad som
ett torrvedsträ, och flisorna följde med kulan, som gick ner
genom taket.
Borgmästaren vred sig omkring ett halfslag och skulle ha
fallit, om han ej tagit stöd mot sitt stora slagsvärd.
Nu rätade han upp sig och blef stående på den öfversta
plattan som en täljstensstaty på en domkyrka. Folket, som
hälsat sin borgmästares modiga beteende med ett jubelrop,
drefs ånyo af sin fruktan att våga ett anlopp mot honom,
som ägde stadens nycklar, utan hvilka ett formligt
öfverlämnande af staden icke ansågs kunna äga rum.
Med understöd af de missnöjda vågade majoren ett sista
angrepp mot den orubblige borgmästaren. Därför steg han
upp för den farliga trappan, drog sitt svärd och manade
borgmästaren att stiga ner eller försvara sig där han stod.
Men det visade sig snart, att denna position var
ointaglig, och öfvertygad om omöjligheten att få honom till att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
