Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Ett inqvisitionsmål. Linnés ställning till den kyrkliga ortodoxien och hans åsigter om Nemesis divina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samband, att med frånvaro af ett enda skulle det hela icke kunna ega bestånd; ty vissa blommor kräfva ett visst slags jord, vissa insekter hemta sin näring af vissa blommor och vissa djur af vissa växter, hvaraf följer att allt är skapadt för ett visst mål.
Vi vörda alltså den oändliga makten, och då vi finna vår jord, liksom de öfriga planeterna, genomlöpa sin bestämda bana, sätta vi tro till den utsagan af några astronomer, att alla fixstjernor äro solar, i för oss osynliga verldar, utgörande systemer liksom vårt; och då vi se dessa stjernor lysa så i fjerran, häpna vi nästan vid betraktelsen af skaparens allmakt. Men vi behöfva icke betrakta andra verldar och deras nya under, eftersom vårt jordklot är så stort, att undersökningen af dess yta öfverstiger alla lefvandes krafter, och eftersom vi icke kunna intränga i en enda, om än den minsta lilla varelses konstnärliga bygnad.
I afhandlingens fortsättning förfäktar Linné ytterligare de åsigter, hvilka han framstält på ett af oss i det föregående anfördt ställe ur Vestgötaresan, liksom äfven i talet om insekterna, att nämligen alla naturföreteelser gå i en cirkel, så att den jordmylla, som det ena året uppträder i form af ett lejon, kan en annan gång taga skepnaden af en nässla eller en fjäril eller en sparf; härvid anföras till bekräftelse åtskilliga bibelspråk. Han öfvergår vidare till menniskan, för hvars nytta han anser allt vara skapadt. Anatomien lär — säger han — att menniskan på samma sätt som de oskäliga djuren har hjerta, hjerna, inelfvor, nerver, ben och muskler samt att hon på samma sätt rör sig, smakar, luktar, hör och ser. Men hos menniskan finner Linné två egenskaper, hvilka de öfriga lefvande varelserna sakna, nämligen förmågan af förundran och af språk. Djuren begagna väl sina yttre sinnen på samma sätt som vi, men de kunna icke anställa reflexioner öfver föremålen. Så t. ex. gör icke det mest konstnärliga urverk något intryck på en ko, hvaremot en fyra års gosse ovilkorligen blir intagen af förundran, om han får se mekaniken. Häraf drar Linné den slutsatsen, att menniskans uppgift bör framför allt vara att studera, beundra och prisa skaparens verk i naturen, med andra ord, att egna sig åt naturvetenskapen.
På sitt naivt humoristiska sätt tager han äfven nu sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
