- Project Runeberg -  Arvid Herner. Skildring ur Stockholmslifvet /
9

(1883) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


“Åhja, på gatan i vanligaste fall“, svarade Arvid
med stoiskt lugn och for med handen öfver pannan.

“Det var ett högst trivialt svar det der“,
brummade Arthur misslynt. “Som god vän till dig, hade
jag väntat mig ett annat.“

“Men, hur ska’ jag väl kunna ge något annat,
då jag sjelf är okunnig om när jag ska’ få återse henne“,
svarade Arvid. “Sådan frågan var, sådant blef också
svaret, så att du kan åtminstone inte skylla på
inkonsequens.“

“Hm, hm“, brummade Arthur ånyo och kastade
sig baklänges i soffan, der han, smågnolande på en
visstump, kikade uppåt det hvitrappade taket, och gjorde
sina betraktelser.

Under tiden vandrade Arvid med hastiga steg
öfver golfvet och vi ha nu, medan ömsesidig tystnad
råder i det lilla rummet, tillfälle att närmare betrakta
honom.

Arvid Herner var en lång och smärt yngling, ljus
som en äkta nordisk son och med de mest talande ögon
man kunde få se. Öfverläppen skuggades af små fina
moustascher med något uppvridna spetsar. Munnen hade
vanliga proportioner och hakan var fint rundad. Han
var en vacker yngling, det påstodo alla, som sågo
honom, men mest fruntimren, hvilka kastade på honom de
mest talande blickar. Son till en fattig, för några år
sedan afliden prestman, hade han begifvit sig tomhändt,
men med god vilja och ypperliga kunskaper, ut i
verlden för att tillkämpa sig ett oberoende, som för många
kommer tidigt nog, för andra deremot först på
ålderdomen. Han visste, att det var en svår uppgift han
åtagit sig att lösa, men hvad är det väl som ungdomen
icke tror sig kunna gå i land med! Den tilltror sig
nästan kunna “försätta berg“. Och hvad vore väl alla
våra sträfvanden, om icke denna djupa förtröstan, detta
gudaborna hopp till ett bättre annat, lågade i vår själ?
Såpbubblor, som den svagaste motvind genast skulle skingra.

Så trodde Arvid, och derför arbetade han.

Under sin studenttid i Upsala hade han gjort
bekantskap med Arthur Henriksson, hvilkens föräldrar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 13 23:40:13 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ajoaherner/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free