- Project Runeberg -  Arvid Herner. Skildring ur Stockholmslifvet /
21

(1883) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

åkardroskan, och bjödo honom af sitt stora förråd på
guld, kärlek och framtida lycka.

Mot morgonen vaknade han förskräckt och reste
sig upp. En barsk stämma, som i den yrvakne Arvids
öron ljöd som en domsbasun, ropade:

“Kommer ni inte, edra sakramenskade kritter! Jag
ska’ lära er att dra’ skankarne efter er, jag!“

I detsamma hördes en stark “klatsch“, och ett par
hästar stannade i den halföppna porten.

*


3.



Innan vi fortgå längre med berättelsen må det
tillåtas oss, att gå några timmar tillbaka. Vi vilja då
försätta oss till nummer 3 ... på Stora Nygatan.

I ett väl möbleradt rum i andra våningen finna vi
en ung flicka med ett det finaste ansigte man kunde
få se. Hon var af medelmåttig storlek och hade
mörkbrunt rikt hår, som var upplagdt i tjocka flätor. Hon
såg älsklig ut, den unga flickan, och ung var hon, ty
ännu hade hon icke sett aderton somrar försvinna. Först
om ett par månader skulle hon få se det. På den skära
hyn, så fin att man knappt tordes vidröra den,
uppsprungo tidt och ofta de vackraste rosor, och ur de
mörkblå, talande ögonen skimrade ibland strålar af en
så äkta och oförfalskad glädje, att man ovilkorligt kom
på den tanken: Du har bestämdt aldrig haft några sorger.

Sannt är att Ellen, så hette fickan, hittills icke
haft några bekymmer, värda att lägga på sinnet, men
om vi nu skulle göra oss så djerfva, att lyssna till
hennes lilla monolog, skola vi utan tvifvel finna orsaken
till det lätta moln, som då och då öfverfor hennes
bländhvita panna.

“Gud vare lof att jag nu är återställd från mitt
fall“, hviskade hon. “Usch, så’na otäcka karlar, som
inte kunna låta en flicka gå i fred på gatan! Men, när
jag efteråt tänker på hans utseende, måste jag verkligen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 13 23:40:13 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ajoaherner/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free