- Project Runeberg -  Arvid Herner. Skildring ur Stockholmslifvet /
32

(1883) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

de känna; då — — ja; då så mycket händer, att det
skulle bli alltför långt att här uppräkna ens fjerdedelen,
då satt Arvid i Upsala hos den gamla modren. Det
var kärlek och frid i det tarfliga hemmet. Den bästa
julklapp sonen kunde bringa modren, var underrättelsen
om att han fått plats i X skola, samt beslutet, att
derefter komma till Upsala, för att fortsätta studierne. Det
var så, som fru Herner ville ba det, och hon gladde sig
redan i tankarne, att till nästa höst få hem sonen för
en längre tid.

Antingen läsaren nu vill det, eller ej, och vi
hoppas att han medger det, förbigå vi nu något öfver en
månad. Och hvad betyder egentligen en så kort tid i
en berättelse? Ingenting annat än ett långt tankstreck,
då författaren mången gång har tillfälle att skapa nya
händelser.

Det var i början på februari, också 186... Arvid
hade icke allenast återkommit till Stockholm, utan äfven
tillträdt sin nya befattning. Dagen förr än detta skedde
hade Arthur varit hos honom. Eldbrasan hade sprakat
så muntert i den lilla kammaren och under det de båda
vännerne samspråkade om likt och olikt från upsala-
och stockholmslifvet, ihågkom Arvid sitt manuskript.
Utan att Arthur kunde ana hvad som var på färde hade
Arvid ryckt fram det och slungat det i elden.
Förgäfves sprang Arthur fram. De giriga eldtungorna hade
redan fattat sitt byte och hvad de en gång fått i sitt
våld, det släppa de icke så snart.

“Ser du hur vackert det brinner“, skrattade Arvid.
“Det är mina idéer, som gå upp i lågor. Derför är
det icke sagdt, att mina idéer äro eld och lågor. Långt
derifrån, min bäste bror. De äro kanske för reela, för
att bli någonting af. Jag tillstår för dig, att jag inte
har så mycken fantasi, som en författare behöfver, om
han vill uppnå en viss höjd i sitt författarskap. Derför
tänker jag också ganska ofta, då jag läser berättelser,
sammanskrifne utan all fantasi: Bättre hade det varit
om du aldrig känt till en enda bokstaf. Jag har
kanske fällt min egen dom med dessa ord; men jag är
åtminstone utan skuld, alldenstund ödet fogat så, att jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 13 23:40:13 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ajoaherner/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free