- Project Runeberg -  Arvid Herner. Skildring ur Stockholmslifvet /
34

(1883) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en utanför kakelugnen sittande pojke oförmärkt kastade
in två knallhattar i den sprakande brasan.

Nu fogade händelsen så, att knallhattarne
exploderade just som Arvid stod framför brasan. Han var icke
så nervstark, att han förmådde behålla lugnet, och detta
roade naturligtvis pojkarne alldeles ofantligt. Ett
allmänt fnissande uppstod i klassen. Arvid blef blodröd
af harm, och frågade efter gerningsmannen.
Naturligtvis tego alla, ty det var klart att alla voro oskyldiga.

“Jaså, sade den unge läraren med lugn, “eftersom
ingen vill ange upphofsmannen, så får hela klassen sitta
emellan.“

Pojkarne väntade sig naturligtvis stut öfver lag,
men då ingen sådan bestraffning hördes af, trodde de
att allt var bara skämt, och fortforo i sina upptåg.
Arvid låtsade icke märka dem, utan lät pojkarne hållas,
men då timmen var slut och lofvet kom, och hela
klassen rusade upp från bänkarne, gick Arvid helt lugnt
fram till dörren och läste den. Pojkarne stodo der med
långa näsor.

“Sitt ned, mine vänner“, sade han med en vänlig
mine. Ni ha roat er en timme; nu kommer lästimmen,
och förr än ni läst upp edra lexor för mig, slipper
ingen ut.“

Pojkarne blefvo mäkta flata och brummade en stund.
Men när de sågo att ingenting hjelpte, läste de af alla
krafter. En och en half timme derefter blefvo de
utsläppta. Ännu en gång sökte den obändiga pojkhopen
att “skrämma magistern till efterlåtenhet“, såsom en
fjortonårig talare uttryckte sig, men när Arvid efter detta
andra attentat höll dem instängda i fulla två timmar,
afstodo de från sina puts, och derefter blef förhållandet
mellan lärare och lärjungar det aldra bästa. Arvid satte
sig efter hand allt mera in i sitt kall och vann med
hvarje dag större förtroende hos rektor N., som till sist
förklarade sig vilja vara ynglingens faderlige vän.

*



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 13 23:40:13 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ajoaherner/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free