Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med ett behag och en lätthet, som gjorde löjtnanten och
kaptenen, hvilka ansågo sig såsom de förnämste i den
vägen, rent af förtviflade.
Men icke tänkte Arvid derpå nu. Han höll ju
den han i hemlighet älskade i sina armar. Han tryckte
armen hårdare om hennes midja, och han omfattade så
troget och skyddande den lilla handen, liksom vore han
rädd att någon skulle rycka den ifrån honom. Och
Ellen? Behöfva vi väl säga, att hon fann sig väl i
Arvids famn? Derom vittnade tydligt den lätta suck,
som undslapp hennes bröst, när dansen var slut. Eller
kanske det var en lättnadens suck? Åhnej, då suckar
man icke på det viset.
Under det dansen som bäst pågick smög sig
löjtnanten in i det lilla rum, der Arvid blifvit presenterad
för Ellen. Der fanns ingen menniska. Dörren till den
unga flickans jungfrubur stod halföppen och derinne
kastade en nätt lampa med mattslipadt glas ett
behagligt skimmer öfver föremålen. Löjtnanten tittade in och
en djup suck undslapp hans bröst. Det var en
saknadens suck. Oemotståndligt drefs han af
nyfikenhetsbegäret dit in! Hur täckt och väl ordnadt var icke allt.
Sedan han sett sig omkring några ögonblick närmade
han sig åter dörren, ty han tordes icke dröja längre
derinne, då hans skarpa blickar föllo på det bref, som Ellen
i brådskan oförsigtigt nog lagt bakom spegeln, och som
sköt ut ett godt stycke öfver kanten. Som adressen var
stor och tydligt skrifven upptäckte von Sporre genast
namnet Herner. Som en blixt genomfor den tanken
hans hufvud, att han skulle bemäktiga sig brefvet. Han
ryckte det till sig och ilade ut, samt sköt sakta till
dörren efter sig. Derpå gick han ut i danssalongen.
Ingen hade märkt hans försvinnande.
Efter supén troppade gästerne småningom af. De
sista voro de båda militärerne samt Arvid. Då han
skulle gå, sade kamrer Henriksson, i det han fattade
ynglingens hand:
“Arthur har i afton omtalat att det var ni, som
räddade min dotter från hennes oförskämde förföljare.
Anse mitt hus såsom ert eget. Det skall göra både
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
