- Project Runeberg -  Arvid Herner. Skildring ur Stockholmslifvet /
50

(1883) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

trappan till jordvåningen. Kaptenens utkastande skedde
icke så hastigt.

“Låt oss storma dörren“, skrek löjtnanten, då han
omsider kommit någorlunda till sig sjelf. “Vi ska’ visa de
brackorne, att ett par militärer inte låta afvisa sig så
lätt!“

“Stilla, bror“, förmanade Hjelmbuske. “Besinna att
vi ha hela samlingen emot oss.“

“Det rör mig inte“, ropade löjtnanten och slet sig
lös från Hjelmbuske. “Jag har en gås oplockad med den
der bokmalen Herner, eller hvad han nu heter igen.
Jag ska’ slå honom sönder och samman, den fördömda
brackan.“

Med dessa ord sparkade löjtnanten till dörren så
hårdt han förmådde.

“Hvad är det för ett satans väsen“, ropade i
detsamma en groflemmad figur, som visade sig i
dörröppningen. “Hör ni, pojkar“, fortfor han och betraktade
hånfullt den af vrede blossande von Sporre och
Hjelmbuske, som försigtigt dragit sig något tillbaka, “gå ni
hem och lägg er, valpar, ty annars kunde det bekomma
er illa att stå här och bråka. Gå nu, säger jag“, skrek
han till, så att det dånade i lokalen och grep med
detsamma löjtnanten i armen samt kastade honom ut på
gården till Hjelmbuske. “Sticker ni in näsan en gång
till i qväll, så gör jag potatismos af er. Kom ihåg att
en smedsmästare sagt er det!“

De båda officerarne mumlade några otydliga
meningar för sig sjelfve och smögo sig bort, föga belåtne
med sin afton på Odéon. De rufvade endast på hämnd,
och hämnas skulle de, men föremålet var — — Arvid
Herner.

*



Det finnes väl ej mången, som icke kan föreställa
sig Ellens förvåning och sorg, då hon såg att Arvids
bref var och förblef borta oaktadt alla hennes ifriga
efterforskningar. Skulle väl han sjelf ha funnit det och
således med rätta återtagit sin egendom? Hon bäfvade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 13 23:40:13 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ajoaherner/0052.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free