Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då hon tänkte på möjligheten deraf. Hvad skulle han
väl tro om henne, som qvarhållit hans mors bref så
länge! Ellen svettades om några gånger på dagen af
bara ovisshet, men icke blef saken bättre för det! Till
slut blef detta ovissa tillstånd henne alldeles
outhärdeligt, och qvällen före den, då vi finna våra bekanta på
Odéon, hade hon störtat in till Arthur och rodnande
bekänt allt för honom, samt ändat sitt tal med dessa ord:
“Hjelp mig, snälle Arthur, om du kan.“
Ett dystert moln syntes på brodrens panna.
“Du anser det då omöjligt, att — — att — —“,
stammade Ellen åter.
“Visst inte omöjligt“, afbröt Arthur med energi.
“Jag vill slå vad om hur mycket som helst, att det
antingen är von Sporre eller Hjelmbuske, som anammat
brefvet.“
“Tror du det?“
“Ja, det tror jag.“
Ellen dolde ansigtet i händerne. Hon såg de
afviste friarne hånle åt sig, och hon föreställde sig i detta
ögonblick för hvilket löje hon skulle vara utsatt, om
brodrens förmodan vore riktig.
Något sednare på aftonen mottog hon en liten
biljett, i hvilken stodo dessa få med förvänd stil skrifna ord:
“Det bref, som ni förlorat, kan återfås, om ni i morgon
afton på slaget åtta infinner er vid Gustaf III:s staty.
Kommer ni ej, har ni er sjelf att skylla för följderne.“
Ingen underskrift fanns.
Detta bref satte en hel här af myror i Ellens
hufvud och hon kunde ej somna in förrän på morgonen.
Ängsligt ilade hon, halfklädd, in till Arthur för att
visa honom brefvet, men han hade redan gått ut. För
föräldrarne ville hon icke yppa sin ställning. Arthur
kom icke hem till middagen. Ellens ängslan tilltog. Så
blef klockan både fyra, fem och sex utan att brodren
syntes.
“Han måste likväl komma till sju“, tänkte den
unga flickan, men pendylen slog sju, till och med half
åtta, och ännu hade icke den efterlängtade infunnit sig.
Hvad skulle Ellen nu göra, ty snart var den tid inne, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
