Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i, men den unga flickans ord hejdade honom. Ellen
fortfor:
“När man får veta att de beskyllningar ni ämnar
framkasta, komma från er, så ska’ ingen rätta sig på
dem. Tvertom, herr löjtnant, skola de falla tillbaka på
er sjelf, ty hvad en ond man gör, det får alltid sitt
straff, äfven om det skulle draga ut en tid. Men nu, min
herre, vill jag inte byta ord längre med er. Farväl.“
“Nej, stanna“, utbrast von Sporre häftigt och grep
Ellen i armen. “Jag vill vara efterlåten och lemna er
brefvet, otacksamma, blott ni följer mig, ty jag har ej
brefvet på mig.“
Ellen studsade.
“Följa er“, utbrast hon rodnande såväl af blygsel
som af harm. “För hvem håller ni mig, min herre!
“Dock“, fortfor hon och rätade upp sig med en stolthet,
som nästan kom den påflugne löjtnanten att tappa
koncepterna, “det ska endast vara en militär, som kan
glömma sig så. Farväl, min herre! Triumfera ni efter
ert behag!“
“Nej, så tvärt få vi inte skiljas“, skrek löjtnanten
och sprang fram, samt grep den unga flickan i armen.
“Ni måste följa mig.“
Ellen uppgaf ett rop af förskräckelse, men von
Sporre lade hastigt ena handen öfver hennes läppar och
qväfde sålunda det andra skriet. Han hann likväl icke
många steg framåt med sitt byte, förrän Arvid störtade
efter, grep honom i kragen och kastade honom handlöst
ned på gatstenarne, så att den smäckra sabeln bröts af
på midten. Men, skummande af raseri sprang löjtnanten
ögonblickligen upp och störtade på Arvid under
utösande af de otäckaste svordomar. Han tänkte icke i denna
stund på Ellen. Han glödde af begär att hämnas sitt
nederlag. Han, en militär, skulle besegras af en
bokmal! O, höjd af blygsel!
Men Arvid, som icke var svag, mötte löjtnanten
med det kallaste lugn, och lät icke den vredgade och
svärjande martissonen komma sig på lifvet. På afstånd
stod Ellen och betraktade darrande enviget. Åt hvem
hon önskade segern är lätt begripligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
