- Project Runeberg -  Arvid Herner. Skildring ur Stockholmslifvet /
59

(1883) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Sedan en åkardroska genom en polisbetjents
försorg blifvit anskaffad fördes Arvid till sitt hem. De
båda syskonen ledsagade honom dit och gingo icke
derifrån, förrän de hört den tillkallade läkarens förklaring:

“Slaget ganska farligt, dock ej, såsom jag nu kan
se, lifsfarligt.“

På hemvägen berättade Arthur i få ord hvarför
han kommit till stridsplatsen. Då Ellen dröjde för länge
hade han gått in i hennes rum, och der vid första
inträdandet hittat biljetten angående mötet. Han hade
då anat, att von Sporre hade sin hand med i spelet och,
utan att tillsäga någon om sin bortgång, ilat ut.

Ellen besvarade icke hans öfriga frågor. Hon var
dyster till sinnes och hennes tankar kunde icke slitas
ifrån den sårade Arvid, som nu räddat henne för andra
gången, men sjelf råkat i olycka för sin behjertade
handling.

*


9.



Vårens ljumma vindar smekte träden, det
uppspirande gräset och de små blommorna, hvilka gladt nickade
mot den lifgifvande solen. Gatorna hade för länge sedan
blifvit befriade från snömörjan. På strömmen och på
Mälaren gungade ångbåtar, segelfartyg och lustjakter.
Djurgårdsträden hade påklädt sig den gröna drägten.
På Hasselbacken, Alhambra och vid Bellmansro sorlade
gäster, fröjdfullt sjungande om vårens herrlighet och det
friska, sprittande lif, som röjde sig öfverallt i naturen.
Ingen, som hade ett par ben att gå med och ett hjerta att
prisa vårens fägring, satt länge innestängd mellan “skål
och vägg“. Ut, ut! så ljöd rösten i det inre, och hela
naturen tycktes tillropa den glada menniskan sitt: Kom
till mitt hjerta. Känn hur det klappar, och se hur mina
pulsar spritta af idel lefnadslust. Foglarne sjöngo sina
friska hymner; ekorren hoppade med djerfva språng
mellan träden, och i vattenbrynet lekte fisken. Våren hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:55:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ajoaherner/0061.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free