- Project Runeberg -  Arvid Herner. Skildring ur Stockholmslifvet /
62

(1883) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vet du“, fortfor han och lutade sig närmare Ellen,
“hvarför Arvid sjelf sörjde så bittert under sin sjukdom?“

“Nej“, svarade Ellen sakta, men detta “nej“
framsades med lindrigt darrande stämma.

“Han ansåg sig ha en skuld till dig, och den ville
han afbörda sig.“

“En skuld till mig“, utbrast Ellen. “Det är väl
jag, som står i skuld hos honom.“

“Ja visst, ja“, svarade Arthur leende, “och han
står i skuld hos dig. Eller rättare sagdt, han har
någonting, som tynger på hjertat, och — —.“

“Tyst, Arthur“, afbröt Ellen och rodnade som en
pion, ty hon förstod ganska väl hvarthän brodren syftade.
Men som slöjan skymde den djupa rodnaden, kunde
ingen mer än brodren se den, och icke heller han så noga.
Han anade likväl att den fanns. Och hon fortfor:

“Skynda på nu, du pratmakare! Pappa och mamma
ä’ ju långt i förväg och båten har redan lagt till.“

Då kaptenen befallde att landgången skulle tagas
bort voro Arthur och Ellen de sista som fingo komma
ombord. Båten var redan fullastad med folk.

*



Den, som varit på djurgårdsslätten en söndag på
våren eller sommaren, glömmer aldrig det lif, som der
rör sig. Det är visserligen icke något folklif i den
gamla stilen, men ändock fängslande. Nu går det mera
stilla till väga. Den nya tidens idéer ha, så att säga,
lagt sitt ok öfver friheten och munterheten.

Hvilket hvimmel på slätten och på vägen, på
Hasselbacken och på Bellmansro, dessa båda ändpunkter i
den vida naturens sal, der olika passioner verka hvar
och en på sitt sätt! Hvilket skratt och sorl! Man kan
bli döf för mindre. Under det den “fina“ och “finfina“
verlden rör sig på de båda ofvannämda ställena, på
Alhambra (det fordna Polsro), på Novilla och på
Manegen (Cirkus), svärmar massan derute i ett brokigt
virrvarr, lyssnande till positivens ackorder, pröfvande sin
lycka vid “Lyckans stjerna“, eller beundrande “den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 13 23:40:13 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ajoaherner/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free