Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vet du“, fortfor han och lutade sig närmare Ellen,
“hvarför Arvid sjelf sörjde så bittert under sin sjukdom?“
“Nej“, svarade Ellen sakta, men detta “nej“
framsades med lindrigt darrande stämma.
“Han ansåg sig ha en skuld till dig, och den ville
han afbörda sig.“
“En skuld till mig“, utbrast Ellen. “Det är väl
jag, som står i skuld hos honom.“
“Ja visst, ja“, svarade Arthur leende, “och han
står i skuld hos dig. Eller rättare sagdt, han har
någonting, som tynger på hjertat, och — —.“
“Tyst, Arthur“, afbröt Ellen och rodnade som en
pion, ty hon förstod ganska väl hvarthän brodren syftade.
Men som slöjan skymde den djupa rodnaden, kunde
ingen mer än brodren se den, och icke heller han så noga.
Han anade likväl att den fanns. Och hon fortfor:
“Skynda på nu, du pratmakare! Pappa och mamma
ä’ ju långt i förväg och båten har redan lagt till.“
Då kaptenen befallde att landgången skulle tagas
bort voro Arthur och Ellen de sista som fingo komma
ombord. Båten var redan fullastad med folk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
