- Project Runeberg -  Arvid Herner. Skildring ur Stockholmslifvet /
64

(1883) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

omkring dansbanan, de högstammiga träden och bergets
sidor, då efter larmet musiken småningom tystnar, och
grupperne skingras utåt slätten samt Tivolis portar
stängas, gästar endast minnet från år tillbaka, från den
glada, försvunna dagen, denna menniskoskara.

— — — — — — — — — — — — — — — —

Vid Bellmansro hade familjen Henriksson slagit sig
ned på en af de beqväma sofforna i den lilla bersåen.
Samtalet rörde sig om hvarjehanda.

“Löjtnant von Sporre och hans kamrat Hjelmbuske
ha ju inte hörts af sedan i höstas“, sade kamreren och
vände sig till Arthur. “Eller kanske du, som är ute i
verlden mera än jag, sport till dem?“

“Nej, min far“, svarade Arthur. “De försvunno
spårlöst, och deras fordringsegare stå der med långa näsor.
Det var ena listiga krabater, och de kunde såväl ge sig
utseende af att vara hederlige karlar.“

“Äfventyrare båda två“, mumlade kamreren
förargad. “Det grämer mig högligen, att jag kunde
tillåta dem att träda inom mine dörrar.“

“Ja, gjordt kan icke ändras“, inföll fru Henriksson
med en knyck på nacken, “men värre hade det varit
om Ellen gifvit den der löjtnanten sitt samtycke till
giftermål dem emellan.“

“Åh, så förståndig var nog min flicka“, sade
kamreren och lade sin hand på Ellens skuldra. “Den hon
ska’ ha blir nog henne värdig. Eller hur?“

Ellen rodnade igen. Förargligt! Och icke gick det
nu an att fälla ned slöjan! Ja, så går det, när känslorna
äro för varma; då bryta de sitt stängsel.

“Aha“, skämtade kamreren och gaf Arthur en hastig
blick, som denne lika hastigt och betydelsefullt besvarade,
“står det så till med ditt hjerta! Jo, jag kunde nog
tro, att — —“

“Snälla pappa“, bad Ellen med sin vekaste ton,
“tala inte om dylika saker nu. Jag — —.“

“Ja, nog ser jag, att jag berör en ömtålig sträng“,
afbröt kamreren allvarligt. “Nåväl, jag ska’ tiga i dag,
men länge dröjer det inte, förrän jag vill veta hvad som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 13 23:40:13 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ajoaherner/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free