- Project Runeberg -  Arvid Herner. Skildring ur Stockholmslifvet /
66

(1883) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ellen sade så mycket som: Hur kan ni tro det, då ni
ej var der.

Och Ellen förstod det tysta språket, alltid sig likt
från barndomens till ålderns dagar. Hon teg och drog
sakta, liksom motvilligt, sin hand tillbaka. Många
månader hade också förflutit sedan hon träffat den hon
hade kär, och nu, då hon satt vid hans sida, tyckte hon
att trädens grönska var skärare, att det minsta grässtrå
log så varmt mot henne och att foglarne sjöngo sina
kärleksqväden endast för henne. Det var nu varmare
i hennes bröst. Hon kände sig dubbelt nöjd.

“Skål, herr Herner“, sade ändteligen kamreren och
höjde sitt glas. “Måtte vi snart få helsa er såsom
filosofie kandidat.“

“Till hösten om jag får ha helsan“, svarade Arvid
bugande, och sände vid dessa ord Ellen en blick, som
gjorde att hon för andra gången tappade sin näsduk.
Var inte det förargligt? Men, vid noggrannare
reflexioner, så är det ju ganska bra att ha en näsduk
såsom en sorts afledare. Det tyckte nog Ellen, och
Arvid med i denna stund.

Då klockan slog åtta i Danviks kyrka reste sig
kamreren upp.

“Nu är det tid att bege sig hem, om vi skola få
plats på båtarne“, sade han. “Längre fram på aftonen
äro de öfverfulla. Herr Herner följer väl med och tar
en smörgås?“

Arvid bugade sig under tystnad.

“Nå, då samtycker ni“, utropade kamreren muntert
och klappade ynglingen på skuldran. “Det ska’ bli
ganska roligt att få tala med er om Upsala.“

Vid båtarne var det redan trängsel, ehuru klockan
ännu icke var så mycket. I dylika ögonblick, när det
gäller att komma ombord, är hvar och en sig sjelf
närmast. Den manliga delen förhöll sig temligen lugn.
Värst voro naturligtvis de stackars qvinnor, som för en
lumpen summa sålt sig åt det allmänna föraktet: De
visade tydligt, att qvinnan, då hon begynner sjunka, är
döf för allt, utom för råheten. Isynnerhet funnos der
tvenne sådana varelser, hvilka slutligen omhändertogos

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 13 23:40:13 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ajoaherner/0068.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free