- Project Runeberg -  Arvid Herner. Skildring ur Stockholmslifvet /
67

(1883) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af ett par poliskonstaplar, ty det var så nära som på
ett hår, att den ena af dem knuffat Ellen i sjön.
Arvids arm hejdade fallet, och det var också på hans
uppmaning, som de oförskämda blefvo bortvisade.

“Loss!“ hördes ändteligen kaptenens stämma.

“Låt mej komma med; låt mej komma med“, skrek
ett par dussin röster. “Söta kapten, jag har så brådtom
hem!“

“Ni få vänta tills nästa båt kommer! Back! — —
Framåt!“

Och den lilla ångslupen kilade i väg med sin
dyrbara last. Utanför Kastellholmen gick den om en
smäcker lustjakt, som för utbredda segel sträfvade inåt, och
just som de båda farkosterne voro sida vid sida, vände
sig jaktens styrman åt ångslupen till. Ellen gaf till ett
lätt utrop och tryckte sig närmare Arvid, ty i
styrmannen hade hon känt igen von Sporre. Äfven Arvid såg
honom, och hans blickar tycktes vilja tränga ända till
djupet af löjtnantens själ. Von Sporre kände också igen
det unga paret, men ingen helsning kom ifrån hans sida.
Han endast smålog, och det på ett sätt, som gaf Arvid
anledning att förmoda ett upprepande af fordna
händelser.

Arvids hand sökte Ellens, och han fann den. Den
andra handtryckningen gafs. I detta ögonblick skulle
Arvid velat bestå en dust på lif och död med hvar och
en, som försökt rycka Ellen ifrån honom.

Ändteligen lade slupen till vid Räntmästartrappan.

Ändteligen sade vi. Detta likväl icke för Arvid
och Ellen, ty der de suto vid hvarandras sida med hand
flätad i hand, skulle de önskat att färden varit många
gånger längre. Och fastän de icke ännu talat ett enda
ord om kärlek, visste de nu, att de älskade hvarandra.
De visste det med säkerhet.

*



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:55:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ajoaherner/0069.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free