Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I, som behagligt sträcken er i ett varmt och trefligt
rum, eller blott i den låga kojan, der I ändock ha’n tak
öfver hufvudet, hvad skola icke dessa stackare, som ej
egen en bostad, få lida! Om sommaren, då nätterne
jemförelsevis äro ljumma, går det nog an, men då hösten
nalkas, hvad blir väl då deras lott, om icke att i
trappor och på vindar söka sig en fristad! Och slutet blir
nästan det, att man endera dagen hittar någon af dessa
arma menniskor död af svält och köld. Man ser
dagliga bevis derpå. Skogen och vattnet gömma de flesta
af dem, och de försvinna spårlöst. Andra begå i sin
förtviflan brott, som föra dem på fästning för kortare
tid eller för lifstiden.
Hvilket fält har icke staten, kommunen att här
arbeta på! Men, hvad göres väl för de olyckligas bistånd?
Snart sagdt ingenting att draga dem ur deras förnedring.
I stället spärrar man in dem, gör dem förlustige
medborgerligt förtroende och i nio fall bland tio så godt
som tvingar dem till att förbli brottslingar och det kanske
endast för att de, när magen ropade på bröd, när
gången var stapplande af svält, tagit en kaka bröd eller
något mera från den bättre lottade. Under sken af lag
och rätt störtar man en sådan i ohjelpligt elände, i
stället för att med mildhet söka upprätta den olycklige, och
sedan klagar man öfver samhällets uselhet. Men, hvem
är väl den innersta roten till dessa laglösheter? Intet
svar är här lämpligare än den gamla välkända latinska
sentensen: Summum jus, summa injuria. (Högsta lag,
högsta orätt).
Till dessa reflexioner ha vi kommit af den episod,
som vi här skola försöka att teckna.
Öfver Norrbro vandrade med stora steg tvenne
karlar, väl insvepte i regnkappor. De voro civilt klädde,
men det oaktadt igenkänna vi i dem kapten Hjelmbuske
och löjtnant von Sporre.
“Ett fördömdt väder“, sade den först nämnde och
drog kappan tätare omkring sig.
“Och åtminstone inte ett väder för en promenad“,
svarade löjtnanten och ökade sina steg.
“Bah“, inföll kaptenen och skrattade. “Om det ändå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
