- Project Runeberg -  Arvid Herner. Skildring ur Stockholmslifvet /
70

(1883) [MARC] Author: Jon Olof Åberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vore till ett möte med en tjusande Corinna, skulle det
likväl vara värdt en sådan här dusch, till exempel med
Ellen Hen — —.“

“Tig, olycksfogel“, afbröt löjtnanten vresigt. “Bara
du vidrör den strängen, så blir jag halfgalen.“

Kaptenen suckade, ty äfven han kände smärtans
qval öfver att ha blifvit slagen ur brädet af Arvid.

Löjtnanten fortfor:

“Om jag kände något radikalt sätt att hämnas,
skulle jag inte sky några uppoffringar.“

“Ja, inte jag heller, bara det ej komme an på
plånboken, ty den är i dag tunnare än vanligt.“

Löjtnanten skrattade bittert.

“Nog fingo våra björnar långa näsor, då vi så flinkt
reste i höstas“, sade han och gjorde en högtidlig geste
med högra armen. “Men så var det också förb—t
rätt åt desse skräddare, skomakare, och
husvärdsblodsugare. Jag unnar dem allt möjligt ondt i den vägen,
ty nog är det gement, att på deras infama sätt vilja
trakassera ett par militärer och gentlemän som vi. Måtte
de fara åt Helsingland hela bundten!“

“Och taga våra reverser med sig“, inföll kaptenen.

“Visst fanken det. Tänk om de nu visste att vår
’viggresa’ lyckats öfver förväntan, då skulle du få se
dem kasta sig öfver oss med björnarnes vanliga glupskhet.“

“Ha, ha, ha!“ skrattade kaptenen. “Hvad det skulle
smaka dem skönt att få sluka oss med hull och hår.“

“Ja, du är nog smaklig, men jag“, sade löjtnanten
och kastade en snabb blick på sin magra lekamen.

Under detta korta samtal hade de båda vandrarne
hunnit fram till brons norra ända, och skulle just stiga
ned för trappsteget, då en qvinna plötsligt ställde sig i
deras väg.

“Gode herrar, en slant, om än aldrig så liten“,
bad qvinnan och räckte med detsamma fram ena handen.

“Dra åt — — Aha, det var en tusan så näpen
unge“, skrek löjtnanten, och tycktes med detsamma få
en idée. “Hör du, hvar bor du?“

“I * gränd.“

“Nu har jag fått en idée“, hviskade löjtnanten till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Apr 13 23:40:13 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ajoaherner/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free