Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den äldre qvinnan och reste sig upp på armbågen. Du
tror väl att jag sofvit? Ha, ha, ha! Men du bedra’r dig!
Hit med de fem ettorna, annars — —!“
Med dessa ord sprang hon upp, knuffade till
löjtnanten, så att han ryggade tillbaka, och smällde till
dörren.
Der stodo nu våra herrar militärer i mörkret.
Inifrån rummet hördes en stund grofva eder, derpå följde
ett slag och ett skri — så blef allt tyst.
“Ruskigt det här“, mumlade löjtnanten och
trefvade sig utför den mörka trappan. “Men, det skadar
ändå inte att ha fått göra bekantskap med vår
hufvudstads uselhet.“
Kaptenen gaf icke något svar derpå. Han endast
svor öfver trappan.
Utkomne i gränden tittade de uppåt huset, men
intet ljus syntes. Allt var mörkt. Några steg och de
befunno sig på Vesterlånggatan. Den var öde. Regnet
forsade ännu med samma våldsamhet, och de enda
lefvande varelserne utom våra vandrare, voro de
patrullerande poliskonstaplarne.
“Nu fort hem i sängen“, sade löjtnanten. “Om det
inte vore så sent, skulle vi dricka ett glas punsch för
mitt företags lyckliga utgång.“
“Jag förstår ännu inte hvad — —.“
“I morgon ska’ jag förklara dig allt“, afbröt
löjtnanten hastigt. “Nog af! Tar inte detta skruf, så är
det ingenting, som kan lyckas.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
