Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans maka, hvilka i salongen förströdde sig med att
“lägga patience“, skynda vi förbi dem och direkte in i
Ellens lilla jungfrubur, prydd af vårens leende och ljufva
barn, de små blommorna. Och sjelf var den unga
flickan en frisk, nyutslagen vårblomma med rosens glöd
och liljans skära renhet. Hon var just nu sysselsatt
med att vattna sina blommor, och hvad hon derunder
tänkte, det måtte allt ha varit bra ljuft, ty ofta drog
sig den lilla munnen till ett det lyckligaste leende, ofta
strålade ur de vackra ögonen uttrycket af den kärlek,
som är renast just derföre att den är så ny.
“Han lofvade att komma i dag“, hviskade hon
knappt hörbart. “Ska’ han komma måntro? Ja, han
ska’ göra det“, fortfor hon och begöt de späda
blommorna och stjelkarne med det friska vattnet. Derpå
försjönk hon i en stunds begrundande, och väcktes först
till sig sjelf af fadren, som kom in.
“Ett stadsbud var här nyss med detta“, sade han
och öfverräckte ett litet kuverteradt bref. “Det är
fruntimmersstil och just inte den bästa“, fortfor han
skrattande. “Läs det nu i fred, min pulla.“
Då Ellen blef allena, betraktade hon mycket noga
det lilla brefvet. Till en början var hon tvehågsen om
hon skulle bryta det eller icke, ty stilen var henne
obekant, och det kunde möjligtvis ha gått vilse, men då
hon ännu en gång öfvertygat sig om, att på kuvertet
icke allenast stod hennes namn, utan äfven adressen,
och båda skrifna med tydliga bokstäfver, försvann all
hennes tvekan. Det första hon bröt förseglingen, föll
en liten pappersremsa ut och på den läste Ellen
följande få ord:
“Som jag ej känner till herr Herners adress, torde
ni, min fröken, öfverlemna biljetten till honom.“
Skriften hade ingen namnteckning.
Ellens förvåning blef så stor som möjligt var.
Brefskrifverskan visste således, att han skulle komma dit.
Hon gnuggade sig i ögonen, ty hon drömde kanhända
alltsammans, men hur hon gnuggade och gnuggade, stodo
ändock orden qvar.
“Nå, då är det ju min pligt att lemna det till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
