Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon sade att han var löjtnant. Och jag har sjelf sett
honom i uniform.“
“Förunderliga möte“, tänkte Arvid och släppte sitt
tag om flickans arm. “Det är en allgod försyn, som
ledt händelserna så, att de omsider komma i öppen dag.
Nu ska’ du följa oss, flicka. Du ska’ få mat och
husrum och en bättre framtid ska’ öppna sig för dig.“
Den olyckliga fickan såg tvekande på de båda
unga männen.
“Det är sannt“, inföll Arthur. “Du ska’ följa
oss till min far, och om du vill bli bättre och öfverge
den bana du kommit in på, ska’ du aldrig behöfva
lida nöd!“
“Jag slipper då att ligga i skogen under de våta
buskarne?“
“Ja, det slipper du. Men, kom nu?“
Flickan tvekade ännu.
“Kom“, upprepade Arvid. “Du vet inte att du
gjort mig en synnerligt stor tjenst genom din
bekännelse. Frukta ingenting.“
Den unga flickans tankar, som tillförne varit
betydligt omtöcknade, hade under samtalet klarnat, och
när Arvid uttalade sitt: frukta ingenting, brast hon i
tårar. Det vänliga tilltalet, i förening med ångern öfver
hennes fordna lefnadssätt, hade lenat upp hennes hjerta.
Utan att yttra ett enda ord följde hon sine ledsagare
till kamrer Henrikssons gård. Der spelades ännu en
gång en upprörande scen, hvaraf följden blef den, att
Malin stannade qvar på försök. Kamreren hade för
stor erfarenhet af Stockholms qvinnor för att sätta
obetingad lit till de första heta tårar han såg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
