Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Landshöfdingetiden (1856-1858)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upprepade detsamma, men jag ville åtminstone låta
drottning Josefina veta, att jag personligen instält
mig, och bad derför Bruncrona anmäla min närvaro,
utan att strängt påyrka något företräde. Till stor
förvåning för honom sjelf, likasom för mig, återkom
han med det budskap, att konungen vore färdig att
göra en spatserfärd i vagn, men att jag genast
efter återkomsten skulle blifva mottagen. Så skedde
äfven. Detta besök var det sista jag hos konungen
aflade, och minnet af dess minsta omständigheter
hafva åren icke kunnat utplåna. Till venster i
mottagningsrummet stod en soffa, framför denna
ett större bord, och vid bordets yttre långsida
en beqväm hvilstol, i hvilken konungen, klädd i
nattrock, satt med ryggen mot fönstret. Drottningen
mottog mig, anvisade mig plats bredvid sin gemål
och satte sig sjelf i soffan. Konungens åsyn gjorde
på mig ett ytterst sorgligt intryck. De förr så
vackra ögonen voro nu glasartade och intet sägande,
hvarjemte hela ansigtsuttrycket vitnade om en oändlig
slapphet. Sjelfmant frågade hans majestät: huru står
det till i Skåne?, men allt hvad han sedermera yttrade
var endast ett upprepande af de ord drottningen lade
i hans mun. Om det således var med djupt vemod jag såg
och hörde den halft medvetslöse konungen, så stegrades
deremot den höga tanke jag alltid hyst om drottning
Josefina till största grad af beundran. Ett sådant
välde öfver sig sjelf har jag aldrig hos någon qvinna
sett. Konungens plats var sådan, att sidan vändes åt
drottningen, hvilken han således icke kunde se. Jag
satt deremot midt emot hennes majestät, och hon
tillät mig, under detta temligen långa företräde,
att oförbehållsamt läsa i hennes själ. Det ena
ögonblicket runno de stridaste tårar utför hennes
kinder, det andra aftorkade hon dem och blandade sig
med glad och likgiltig ton i samtalet, framkastande
ämnen, som kunde gifva konungen anledning att yttra
något. Då jag slutligen tog afsked, följde hon mig
till dörren och gaf mig der en lång och talande blick,
som trängde ned till min själs innersta fibrer och
som tydligt innebar, att hon icke längre ville för mig
dölja sin gemåls verkliga tillstånd. Jag var upprörd
och kunde omöjligt underlåta att med hänförelse
trycka och kyssa den hand, som så vänligt räcktes
mig till farväl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
