Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar / En riksdagsbondes anteckningar (1884-1885) Author: Carl Fredrik Akrell, Samuel Gustaf von Troil, Per Sahlström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

EN RIKSDAGSBONDES ANTECKNINGAR.

SUPPLEMENT TILL DEN POLITISKA AFDELNINGEN I AKRELLS OCH TROILS MEMOARER [1].

LEFNADSMINNEN

AF

PEHR SAHLSTRÖM.

"Vid den ålder -- skref signaturen M. [2] i Ny Illustrerad Tidning 1866 -- då de flesta män antingen redan gjort sin lycka och i sådant fall omtänksamt njuta deraf, eller ock, gäckade i sina förhoppningar om lycka och framgång, redan med resignation underkastat sig att lefva ett tillbakadraget, kanske torftigt lif -- vid den ålder då arbetslusten, ofta äfven arbetskraften, börjar aftaga och de flesta hellre söka lugnet, för att njuta af ett fredligt familjelif, än kasta sig in i dagens politiska och sociala strider -- började Pehr Sahlströms riksdagsmannaverksamhet.

Han var då 55 år gammal.

Att han först vid en så långt framskriden ålder, efter att redan i många år ha varit känd, högt aktad och i alla sin orts kommunala angelägenheter företrädesvis anlitad, mottog det specielt för honom själsansträngande och mödosamma representantkallet, är icke det minst karakteristiska i hans skaplynne. Det är sannolikt att han först nu ansåg sig tillräckligt förberedd och nog rustad, för att inträda i riksförsamlingen.

Sahlström var autodidakt. Endast tre år hade han åtnjutit skolundervisning. Redan vid tio års ålder kom han ut i verlden, nödgades arbeta strängt för sin utkomst, i många år underkasta sig stora försakelser, och trycktes af många bekymmer innan han genom ett ihärdigt arbete lyckades förvärfva sig en oberoende ställning.

Men under hela denna tid försummade han ingen ledig stund för att förvärfva sig kunskaper. Medelst sin utomordentliga viljekraft, en snabb uppfattning, stor skarpsinnighet och ett ypperligt minne, förvärfvade han sig ett stort mått af insigter, hvilka han äfven på ålderdomen genom fortsatta studier alltjemt ökade.

II:320

För att fullständigt skildra Sahlströms omfattande riksdagsmannaverksamhet, skulle man äfven skrifva bondeståndets riksdagshistoria för en tidrymd af 18 år (1840--1858), ty i hvarje vigtig fråga, som under nämda tid behandlades i riksförsamlingen, uttalade han sin mening, alltid med stor sakkännedom och skarpsinnighet, i konseqvent frisinnad anda, och med den öppenhet som tillhörde hans sjelfständiga karakter.

Med värma och vältalighet förordade han indragningsmaktens afskaffande -- då bondeståndets majoritet intalades att bibehålla den såsom ett ganska tjenligt medel att hålla tidningspressen i styr -- den lika arfsrättens införande, börderättens upphörande, hemmansklyfnings- och jordafsöndringsrättighetens utsträckning, skatteförenklingen, närings- och handelsfriheten, det nya straffsystemets och decimalsystemets införande, nationalrepresentationens ombildning, den nya bränvinsbränningslagstiftningen, bondeståndets förstärkning med nya intelligentare krafter, beväringspligtens utvidgande -- allt frågor af hvilka de flesta i förstone mottogos med mycken ovilja i bondeståndet. Men glanspunkten i hans offentliga verksamhet intager dock hans varma intresse för folkundervisningens befrämjande.

Redan flera år förrän han invaldes i riksförsamlingen utgaf han en skrift, hvari det oafvisliga behofvet af ett väl ordnadt folkskoleväsen med stor sakkännedom utvecklades. Den ådrog sig Carl XIV Johans uppmärksamhet och landshöfdingen i Stockholms län anbefaldes att betyga Sahlström konungens "tacksamhet för en skrift som vitnade om en så upphöjd fosterlandskärlek."

Vorden riksdagsman yrkade Sahlström i en mästerligt skrifven motion att ett efter folkmängden lämpadt tillräckligt antal folkskolor skulle inrättas i alla kommuner, och att folkundervisningen skulle förklaras såsom en nationalangelägenhet af första ordningen. Men långt ifrån att denna motion rönte odeladt bifall inom bondeståndet, anfölls och hånades Sahlström bittert, företrädesvis just af dem, som för egen del bort känna olägenheterna af en försummad undervisning. Kamraterna i tröja och långrock sporde "den der herrn i frack" om han ville göra allmogens söner till skrifvarekarlar, i stället för till dugliga arbetare, och hvilka skulle bruka fosterjorden, om drängarne sutto

II:321

med boken i hand? Sahlström bragtes dock ej genom dylika anfall till tystnad, tvärtom de ökade hans energi och lifvade hans vältalighet. Han mötte sina fåkunniga motståndare med högburet hufvud och försvarade sin sak med en utomordentlig kraft; han visade huru okunnigheten och råheten voro tvillingssyskon, han erinrade om dessa hans motståndares egen låga bildningsgrad, om deras redlöshet då det gälde att i skrift uttrycka sig, om deras obekantskap med de frågor i hvilka de skulle yttra sig, och frågade om de verkligen ansågo den vara en sämre medborgare och en dålig arbetare, som icke behöfde gå till socknens klockare, för att få en länsmansorder uttolkad?

Vid alla följande riksdagar, som Sahlström bevistade, påyrkade han kraftigare åtgärder för folkundervisningens ordnande. Ju längre han verkade, desto större framgång rönte hans sträfvanden i denna fråga, likasom i många andra.

Vid slutet af 1856--58 årens riksdag tog han ett hjertligt farväl af sina vänner bland riksdagsmännen. "Min helsa är nu bruten -- sade han -- och jag behöfver hvila. Ingen bör såsom offentlig man öfverlefva sig sjelf, och det skulle blifva fallet med mig, om jag längre fortsatte. Arbetet kommer att fortsättas af yngre och kraftigare män och jag önskar er af hela mitt hjerta lycka och framgång. Blifven eniga att kämpa om det rätta, ty enighet gifver styrka."

Frågar man om Sahlström utöfvade stort inflytande och var uppburen inom bondeståndet -- så måste vi derpå svara: nej. Beviset derför ligger nära till hands. Vid 1844 års riksdag invaldes han till fullmäktig i riksgäldskontoret. Han befans dertill särdeles lämplig, han visade sig uppmärksam och allvarlig, men så sjelfständig att han vid den följande riksdagen -- icke återvaldes. Hans plats intogs af en annan ledamot af bondeståndet, som gjorde inga förtret, och fann sig endast besvärad då han nödgades skrifva sitt namn, hvilket arbete föreföll honom mycket olägligt. Endast två gånger och med lång mellantid var Sahlström statsrevisor, fastän han dertill genom sin stora sakkännedom var företrädesvis passande. Vid många ömtåliga tillfällen då mod och sjelfständighet fordrades, togos dessa egenskaper hos Sahlström i anspråk för ståndets räkning. Han undandrog sig aldrig de förtroenden, som ståndet lemnade honom och

II:322

vid ett ganska kritiskt tillfälle vid 1840 års riksdag förde han ordet för en deputation från ståndet hos hofkansleren med sådan kraft att denne slutligen lyckönskade ståndet "att i Sahlström ega en ny Cato". Men allt detta oaktadt var Sahlström icke uppburen i ståndet. Dertill var han alltför sjelfständig. Han saknade helt och hållet den smidighet, den undfallenhet för ståndets svagheter förutom hvilka egenskaper ingen kom till inflytande der.

Sahlström var en lika utmärkt talare som stilist. I allt hvad han talade eller skref låg kraft och värma. Han hade ett vördnadsbjudande yttre och en vacker stämma. Han kunde vara förkrossande i sina repliker, och hans mod var okufligt. Äfven hans ifrigaste motståndare kunde ej sätta den minsta fläck på hans karakter, och midt under en period då korruptionen ännu florerade, kunde ingen förevita honom att han någonsin dagtingat med sin öfvertygelse.

I sitt enskilda lif var han en typ af välviljan, trofastheten och redbarheten. Hans hus var gästfritt på gammaldagsvis. Han afled efter några dagars sjukdom på Berga egendom i Södermanland den 3 november 1866, 81 år 3 månader gammal. Ännu några få dagar förrän han träffades af det slaganfall, som slutade hans lefnad, egde han oförminskad själskraft, och skref till den som tecknar dessa rader ett längre bref med vacker handstil. Han led af en svår sjukdom, men den försvagade icke hans själsegenskaper." -- Vi lemna nu ordet åt den framstående mannen sjelf, sådan han tecknat sig i de hittills otryckta anteckningar, hvilka nu af hans anhöriga öfverlemnas åt offentligheten, och åt hvilka han sjelf bestämt titeln.

[1] Såsom intressanta tillägg till åtskilligt af hvad general Akrell och landshöfding von Troil yttrat om flera af våra vigtigare riksdagar samt deras resultat, införa vi här ett manuskript, hvilket väl försvarar sin plats bland minnena från Carl Johans, Oscar I:s och Carl XV:s dagar. Då förf., i likhet med Troil, var en synnerlig förespråkare för ombildningen af vårt representationsskick passar framställningen särskildt i detta sammanhang. Manuskriptet -- som nu utgifves jemt hundra år efter förf:s födelse -- är stäldt till vårt förfogande af en bland förf:s närmaste efterlefvande, hr ingeniör E. Sahlström i Arboga.

[2] P. F. Mengel.