Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar / I. Ungdomsåren (1804-1820) (1884-1885) Author: Carl Fredrik Akrell, Samuel Gustaf von Troil, Per Sahlström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

I.

Ungdomsåren.

(1804-1820.)

Härkomst. Barndomsminnen. Kadett-tid.

Äldste son till kanslirådet m. m. Lars David von Troil och hans hustru Anna Maria Tham, föddes jag i Stockholm den 5 maj 1804.

Den förre kom till verlden några månader efter sin faders -- den under frihetstiden väl bekante erkebiskop Samuel Troili -- död, hvilken efterlemnade en 30-årig maka, Brita Elisabeth Silfverstolpe, i temligen knappa omständigheter, men med en talrik barnskara. Boende på en liten nära Upsala belägen egendom, Björnarbo, der hon år 1831 afled i den höga åldern af 95 år, lyckades det denna utmärkta fru att genom sträng ordning och hushållning bereda samtliga barnens uppfostran och fortkomst.

Efter slutade studier, dels vid Upsala dels vid Lunds universitet, anstäldes min fader i kammar-expeditionen af konungens kansli, hvars alla grader med beröm af honom genomgingos. Tidtals tjenstgjorde han äfven i egenskap af statssekreterare, men, då under Karl Johans regeringstid den förutgående enskilda föredragningen hos konungen skulle ske på franska språket, hvars talande min fader icke var fullt mäktig, undanbad han sig den efter Börtzell lediga statssekreterareplatsen och föredrog att erhålla en befattning såsom ledamot af allmänna ärendenas beredning.

De senare åren af sin lefnad var min fader mycket sjuklig af vattusot och bröstlidande. Han afled den 19 augusti 1827 på Älby gård i Upland, efterlemnande ett högt aktadt namn samt ett kärt och dyrbart minne hos maka och barn.

II:2

Min oförgätliga moder, Anna Maria Tham, föddes i Göteborg den 3 februari 1775, Hon var dotter till direktören vid ostindiska kompaniet Gustaf Tham och Christina Maria Grill.

Efter mannens död flyttade min mormoder till Stockholm, hvarest hon egde många nära anförvandter. I hennes hus, likasom hos hennes syster, direktörskan Grill på Söderfors, lärde min fader känna och värdera den äldsta dottren, och han ingick med henne den 30 juni 1803 ett lyckligt äktenskap, hvaruti föddes förutom mig den äldste sonen Fredrik Adolf den 24 maj 1806 och dottren Elisabeth Maria Johanna den 1 mars 1811.

Efter att år 1827 hafva blifvit enka med temligen inskränkta tillgångar, lyckades dock min moder att så ordna sin lefnad, att samtliga barnen hos henne hade ett fridfullt och lyckligt hem, så länge något af dem var i tillfälle att deraf begagna sig. Under de senare åren sjuklig, men alltid lika tålig och välvillig, slutade hon den 12 december 1859 sin kärleksfulla lefnad vid den höga åldern af nära 85 år.

Från min barndom har jag föga att berätta. Mina äldsta minnen inskränka sig till våren 1809, då jag, ännu icke 5 år gammal, var närvarande vid min moders mosters, fru Anna Johanna Grills dödsbädd, för att af henne taga afsked; och till Fersiska mordet år 1810, då jag hos min mormoder hörde de äldre herrarne omtala gräsligheterna på riddarhustorget och derefter på aftonen gående återvände med föräldrarna till vårt hem i Klara bergsgränd, hvarunder vi upphunnos och sammanträffade med vilda, skrålande folkhopar, som med stenar i fickorna skyndade förbi oss för att ödelägga grefve Samuel af Ugglas’ bostad vid Drottninggatan.

Efter det att jag ett halft år gått i Klara skola, leddes min uppfostran af informatorerne Planck, Arnliot och Tranheim. Den förste var sjelf uppfostrad med stryk, och stryk använde han i hög grad på sina lärjungar. Ännu erinrar jag mig med en hemsk känsla, huru min och i synnerhet min stackars broders kropp många gånger var blodröd och uppsväld efter de afstraffningar med grofva hasselkäppar, Planck för de ringaste förseelser lät oss undergå. Och ändock var denne informator på sätt och vis af oss af hållen. Han lärde oss att flitigt arbeta; och under fristunderna deltog han i samt ledde sjelf våra lekar och

II:3

sysselsättningar. Den lärometod han följde -- strykmetoden -- var då ännu så allmän i skolorna, att han ej bör alltför mycket klandras för det barbariska sätt, hvarpå han, för öfrigt med mycket nit och intresse, i oss inpräglade våra lexor.

År 1811 köpte min fader den 1 mil från Upsala belägna Brunna landtegendom. Der vistades vi om sommaren. Vintrarna voro vi i Stockholm. Under den vackra årstiden gjordes icke sällan besök hos min åldriga farmoder på det endast 2 mil från Brunna aflägsna Björnarbo. Denna vördnadsvärda gummas födelsedag, den 12 augusti, firades årligen af den då församlade slägten med sällskapsspektakel eller andra glada tillställningar. Om den 12 augusti talade man alltifrån årets början; på dess högtidlighållande beredde man sig i många månader. Ingen under då, att det är denna dag, som från min barndom lifligast qvarstår i mitt minne. Synnerligen ståtligt firades densamma år 1816 hos mina föräldrar. Den skicklige vitterhetsidkaren, kanslirådet Silfverstolpe hade i bunden stil författat en vacker och väl tänkt prolog, i hvilken alla de många närvarande anförvandterna, stora och små, hade några hjertliga önskningar att uttala. Allt var då idel glädje.

Men denna glädje förbyttes snart i sorg; ty endast tvänne månader derefter ödelades genom vådeld så väl boningshuset som de flesta uthusen å det för mina föräldrar så kära Brunna. Penningar måste nu anskaffas till gårdens återuppbyggande; och jag tror, att deraf förorsakade bekymmer, jemte sorgen att härigenom se min moders icke obetydliga förmögenhet förminskad, till ej ringa del grundlade den sjuklighet, hvaraf min känslige fader de senare åren hemsöktes.

Den tid nalkades emellertid, då jag borde bestämma riktningen af min blifvande lefnadsbana. Min håg stod, likasom de fleste pojkars, till militärståndet. Jag kan ej säga, att jag för sjelfva yrket hyste någon afgjord böjelse, men uniformen lyste mig i ögonen, och jag tänkte hufvudsakligast på det glada, muntra kamratlifvet. Nog af, jag bad min fader att få blifva militär, och, sedan han förestält mig, att på denna bana utgifterna voro stora, inkomsterna små och fortkomsten osäker, lofvade han dock att villfara min önskan. Kort derefter, i början af år 1818, tillfrågades jag, om jag ville blifva kadett. Nu först föresväfvade

II:4

det mig, att jag kanske alltför lättsinnigt valt mitt lefnadsyrke. Men på grund af ett karaktärsdrag, hvarifrån jag sedermera ytterst sällan afvikit, att ej ändra ett en gång fattadt beslut, svarade jag dock obetingadt ja. Till följd deraf uppvaktades krigsakademiens då varande guvernör, generalmajoren grefve Nils Cronstedt; min ansökan insändes, och jag erhöll tillsägelse att till inträdes-examens undergående i september månad samma år inställa mig vid Karlberg. Den lärokurs, som denna tid genomgicks vid krigsakademien, var betydligt underlägsen den under medlet af adertonhundratalet bestämda, likasom äfven de fordringar, hvilka då stäldes på officersaspiranter, i jemförelse med nutidens. Jag vågade derför hoppas att möjligen kunna vinna inträde i den tredje af de fyra klasser, hvaraf läroverket bestod, förskaffade mig uppsats på det kunskapsmått, som dertill erfordrades, och arbetade under våren och sommaren med den framgång på inlärandet deraf, att jag vid examen blef af samtlige lärarne insatt i tredje klassen -- en utmärkelse, som var ganska sällsynt. Min bestörtning blef derför så mycket större, då jag några dagar derefter underrättades, att jag, oaktadt mina med så mycket beröm godkända kunskaper, var på grund af närsynthet kasserad. Genom min gudfaders, excellensen Rosenblads bemedling erhölls dock en kunglig resolution, att jag skulle vid krigsakademien emottagas, och den 30 september 1818 gjorde jag derstädes mitt inträde.

Lefnadssättet vid Karlberg var för mig någonting ovant, men nyttigt. Jag hade hittills ständigt vistats i föräldrahemmet och behöfde nu komma ut ibland kamrater för att uppruskas. De trenne första månaderna hade jag dock svårt att rätt trifvas. Den så kallade pennalismen -- de lägre klassernas slafveri under de högre -- var då i sitt fulla flor och missbrukades ofta på ett oförsvarligt sätt. Allmänheten hade dock derom föga kännedom, emedan inom korpsen ingen förseelse strängare bestraffades, än hvad man benämnde sqvaller, hvaraf äfven följde, att aldrig någon af de yngre kadetterna vågade yppa den misshandling, för hvilken han var föremål. Som jag var nog lycklig att genast inträda i tredje klassen, det vill säga den befallande afdelningen, behöfde jag ej genomgå den svåra lydnadskursen. Deremot fick

II:5

jag, enligt gällande regler, ej förr än efter tre månaders förlopp befalla, eller, såsom det rätteligen kallades, skicka ärenden.

Efter återkomsten ifrån första årets julferier, hvilka jag tillbragte i föräldrahemmet, började jag finna mig rätt väl. Jag arbetade flitigt och uppflyttades vid vårexamen till n:r 8 i klassen. Vid inträdet i 4:de klassen, hösten 1819, erhöll jag ordningsnumret 5 och påföljande vår n:r 3. Enskilda lektioner i engelska språket lemnades mig af den skicklige lektor Moberg, med den påföljd, att jag vid utgåendet från Karlberg fullkomligt obehindradt uttryckte mig på detta språk.

Vintren 1820 hemsöktes jag af en svår, ständigt recidiverande frossa, som först kunde häfvas på sommaren, då jag erhöll ledighet att hemma på landet genomgå en brunnskur. Hösten samma år insjuknade jag i messling och hindrades derigenom att deltaga i den offentliga afgångsexamen. I tur och befordringsrätt förlorade jag lyckligtvis derigenom ingenting, emedan jag några dagar senare enskildt utexaminerades af lärarne. För öfrigt mådde jag under de tvänne år jag vistades vid Karlberg utmärkt väl. Kosten var visserligen särdeles klen, understundom usel; men jag hade icke i föräldrahuset blifvit bortklemad, och dessutom rådde vid denna tid ibland kadetterna en god korpsanda, hvartill hörde att ej inför främmande beklaga sig öfver kosthåll och dylikt. Man höll god min och befann sig deraf väl. Då jag lemnade krigsakademien, var jag visserligen ännu temligen spenslig, men min fysik hade dock under vistandet der betydligt utvecklats.