- Project Runeberg -  Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar /
V. Olof Johan Södermark

(1884-1885) [MARC] [MARC] Author: Carl Fredrik Akrell, Samuel Gustaf von Troil, Per Sahlström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
II:257

V.

Olof Johan Södermark.

Öfverstlöjtnanten och Riddaren af Kongl. Svärdsorden Olof Johan Södermark föddes den 11 mars 1790 i Landskrona stad, der föräldrarne, sedermera öfverstlöjtnanten vid fortifikationen Pehr Södermark och Maria Bergklyft, då voro bosatta.

Gossens håg riktades tidigt åt det yrke, som fadern omfattat; teckning och linearritning utgjorde hans käraste sysselsättning. För att deruti vinna ändamålsenlig undervisning, inskrefs han, endast 13 år gammal, som kadett vid fortifikationskorpsen och tjenstgjorde, oaktadt sin späda ålder, tvänne år i denna egenskap vid fästningsbygnaden i Landskrona.

År 1805 blef han frikadett vid krigsakademien, utmärkte sig der för flit och arbetsamhet och var näst den förste i fjerde klassen, då i april 1808 hela denna klass utgick på armén, för att fylla den brist på befäl, som uppstått i anledning af det nyss utbrutna kriget. Fältmätningskorpsen hade få år förut blifvit bildad af Tibell. Dess syfte öfverensstämde så fullkomligt med Södermarks tycken, att han sökte och erhöll en underlöjtnants-beställning vid densamma. Genast derefter kommenderades han till tjenstgöring vid kustarmén, hvarest han, i anseende till då varande brist på goda topografiska kartor, sysselsattes med rekognosceringar i olika trakter af denna armés försvarsområde.

Under de följande fredsåren begagnades Södermark oaflåtligen vid de flerartade arbeten, som tillhörde hans befattning, och lärde sig derunder att ovanligt säkert och hastigt uppfatta och på papperet öfverflytta markens beskaffenhet.

Hans skarpa ögonmått och ypperliga ortminne väckte redan då uppmärksamhet och utvecklades under de påföljande krigen till den grad, att han ifrån en upphöjd plats kunde på ganska kort tid afrita en trakt af flere mils omfång, med stor säkerhet både i afseende på jordytans omvexlingar och föremålens afstånd, och att, då han tågade med armén, den kringliggande marken med samma säkerhet inritades under sjelfva marschen.
II:258

Under kriget mot Norge år 1814 anstäldes han vid fältmarskalken grefve von Essens generalstab, der då varande major Lefrén, i egenskap af öfveradjutant för yttre ärendena, var hans närmaste befälhafvare. Han deltog under detta fälttåg i träffningarna vid Isebro, Onstadssund och Trögstad samt utmärkte sig i den vid Tistedalen. Svenska trupperna hade framryckt till detta vattendrag. Bron var af norrmännen upprifven, och elfven måste följaktligen öfvervadas. En rekognoscering måste föregå. Lefrén och Södermark verkstälde den. Kulorna hveno omkring dem; och endast den tillfällighet, att Södermark ett ögonblick förut åtigit sig att bära Lefréns ritväska, bevarade denna gång den oförskräckte ynglingens lif åt fäderneslandet och konsten. Det mordiska skott, som eljest ofelbart sträckt honom till marken, förmådde nu ej genomtränga väskan med deruti bevarade ritplån; och Södermark skyndade, utan att fästa afseende vid den svåra kontusion han erhållit, att leda truppernas öfvergång. Dessa tvekade ett ögonblick att störta sig i det djupa vattnet. Södermarks föresyn lifvade dem. Främst, med kläder och mössa genomborrade af flere kulor, nådde han andra stranden, och först sedan han om aftonen ankommit till högqvarteret, lät han en läkare undersöka kontusionen. Denna var så allvarsam, att han i flere månader måste ligga under läkarevård på Bogstad hos grefve Wedel-Jarlsberg, hvilken allt ifrån denna tid med innerlig välvilja omfattade honom, och i hvars hus han alltid hade att påräkna ett gästfritt hem.

Det mod och den beslutsamhet, Södermark vid öfvergången af Tistedalselfven ådagalagt, belönades af konungen med guldmedaljen för tapperhet i fält. Ungefär vid samma tid utnämdes han till kapten i topografiska korpsen, der han redan år 1812 blifvit befordrad till löjtnant. År 1816 erhöll han fullmakt att vara major i armén och pryddes år 1820 med svärdsordens riddarestjerna.

Efter krigets slut tjenstgjorde Södermark, dels såsom adjutant hos riksståthållarne i Norge, grefvarne von Essen och Mörner, dels vid rekognosceringen i olika landskap af fäderneslandet. År 1824 erhöll han tjenstledighet för att resa utrikes, och med denna tidpunkt slutade egentligen hans militäriska verksamhet, ehuru han först år 1833 erhöll afsked ifrån topografiska
II:259
korpsen med tillstånd att såsom öfverstlöjtnant qvarstå i armén. År 1825 utnämdes han till lärare i topografi vid krigsakademien, men tjenstgjorde endast i denna egenskap vintern 1829--1830. Krigsvetenskaps-akademien hade den 27 mars 1829 kallat honom till en bland sina ledamöter.

Denna korta teckning visar mer än tillräckligt Södermarks både tapperhet och skicklighet. Någon gång trög att bringa till verksamhet, när det ej gälde den allt mer växande passionen för målarekonsten, var han likväl så nitisk i uppfyllandet af sina skyldigheter, att han ofta begärde att ställas under befäl af dem, som kunde hålla efter honom. I öfrigt egde han en snabbhet i uppfattning, en beslutsamhet i handling, som, i förening med hans öfriga duglighet, med rätta tillvunnit honom förmäns och kamraters både vänskap och förtroende, och som för honom troligen öppnat vägen till mer än en befordran, örn han qvarblifvit på den militäriska banan. Men en inre drift och medfödd fallenhet förde honom på en annan väg, der ryktets genier vinkade honom till nya lagrar.

Södermarks konstnärssinne röjdes redan vid krigsakademien, der han aftecknade kamrater och lärare och der han till och med i vattenfärg målade ett och annat porträtt. Krigets och tjenstens värf hindrade honom sedermera att, annat än i förbigående, uppöfva dessa anlag; men kärleken till målarekonsten qvarstod lika varm, och de ögonblick, han kunde undandraga det allmänna, egnades uteslutande deråt. Först 1824, vid 34 års ålder, började Södermark studera och med allvar handlägga detta nya, snart hans hufvudsakliga yrke. Han reste då öfver Frankrike till Italien och kom ej åter förr än 1828. 1832 reste han åter ut och förblef 2:ne år i München, innan han begaf sig till Rom, hvarest landsmännen Byström och Fogelberg, då såsom förut, blefvo ett kärt sällskap under hans vistande i konstens hufvudstad. Emellan denna och fädernebygden delades sedan hans återstående lefnad. Att brorslotten dervid tillföll Italien, må ej förvåna. Södermark kallades till detta land lika mycket af konstnärskänslan som af behofvet att under söderns milda sol återvinna en förlorad helsa, och af de 24 år, som han egentligen egnade åt den artistiska banan, tillbragte han mer än 16 i främmande länder.
II:260

Att här framlägga ett omdöme öfver Södermarks arbeten eller hans ståndpunkt såsom konstnär, medgifver hvarken omfånget af denna korta teckning eller tecknarens förmåga. Lyckligtvis behöfves den ej heller, ty svenska folket har länge sedan utkorat honom till den främste bland dess samtida porträttmålare, och länge få vi vänta, innan den framträder, som gör honom denna plats stridig. Men det var ej blott såsom sådan, Södermark, både inom och utom fäderneslandet, väckte uppseende. Han målade äfven al fresco, graverade i koppar, modellerade och högg mer än en skön bild i marmor. Han hade anlag för alla delar af konsten och skulle troligen utmärkt sig på hvilken af dem han egentligen valt till sitt älsklingsyrke.

Redan under vistandet i München, i början af 1830-talet, hade Södermark undergräft sin helsa, genom den kalla fuktighet, för hvilken han utsatte sig vid öfningarna att måla al fresco. Denna sjuklighet tilltog med åren, och giktanfallen voro emellanåt så häftiga, att han både genom försvagad syn och genom stelhet i armarne förhindrades att måla. Med svårighet bar han denna hårda pröfning att skiljas vid sin konst, den smärtfullaste af de många, han i lifvet genomgått, och afled i Stockholm den 15 oktober 1848, lika saknad af de många vänner, han under sin militäriska tjenstgöring förvärfvat sig inom den svenska hären, som af de ännu flere, han på konstens bana tillvunnit sig. Hans goda hufvud och hans egenheter gjorde honom underhållande, hans rättskaffenhet och godhet älskvärd för dem som med honom kommo i beröring, och hans välgörenhet, hans välvilliga råd skola länge med tacksamhet minnas af mången nybörjare på konstens bana.


The above contents can be inspected in scanned images: II:257, II:258, II:259, II:260

Project Runeberg, Thu Jan 22 22:25:33 2004 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/akrell/vtrun05.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free