- Project Runeberg -  Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar /
IV. M. F. F. Björnstjerna

(1884-1885) [MARC] [MARC] Author: Carl Fredrik Akrell, Samuel Gustaf von Troil, Per Sahlström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
II:251

IV.

M. F. F. Björnstjerna.

Son af svenske envoyéen i Regensburg, Magnus Olof Björnstjerna, och baronessan Wilhelmina von Hagen, föddes Magnus Fredrik Ferdinand Björnstjerna på Krumhennersdorff nära Dresden den 10 oktober 1780.

Redan i föräldrahuset lades grunden till den mångsidiga bildning som han genom fortfarande sjelfstudier under hela sin lefnad utvidgade, och som, underhjelpt af lyckliga naturanlag, lemnade Björnstjerna tillfälle att tidigt ådagalägga sin praktiska duglighet för de mångartade uppdrag, som lemnades honom.

Konung Gustaf III hade vid sin resa genom Dresden lofvat fadern att blifva sonens beskyddare och att utnämna honom till officer vid gardet. Vid 13 års ålder öfverreste derför Björnstjerna till sitt nya fädernesland, ensam och utan att vara det svenska språket mäktig. Gustaf III fans då icke mer; men hertigen af Södermanland åtog sig att uppfylla det konungsliga löftet och utnämde honom samma år till fänrik vid Lifregementsbrigadens värfvade infanteri, sedermera Finska gardet.

Efter undergångna examina i artilleri- och fortifikationsvetenskaperna, befordrades han 1793 till löjtnant vid samma regemente. Åren 1800 och 1801 företog han, hufvudsakligen i militäriskt hänseende, en längre utrikes resa till Spanien, Frankrike, Schweiz och Tyskland. 1804 besökte han i samma ändamål S:t Petersburg och vistades sedermera någon tid vid Åbo akademi. 1805 utnämdes han till kapten.

Under 1808 års krig tjenstgjorde han först som stabs- och sedan som öfveradjutant vid finska armén. Under en chef, sådan som Adlercreutz, kunde Björnstjerna icke sakna tillfälle att utveckla sina militäriska anlag. Också användes han flitigt af denne utmärkte befälhafvare, och få äro de bland detta krigs ärofulla strider, uti hvilka han ej tagit en verksam del. Vid Siikajocki, då Adlercreutz’ fältherreblick upptäckte rätta tidpunkten att öfvergå från ett länge fortsatt återtåg till kraftfulla anfallsrörelser, var det Björnstjerna som ledde genombrytningen af ryssarnes
II:252
midt och med en bataljon af Tavastehus’ regemente stormade den starkt besatta kyrkobyn. Vid Lappo deltog han med Björneborgs jägare i den mördande stormningen af Storbyn, vid hvilket tillfälle, af 6 närvarande jägareofficerare, 2 blefvo dödsskjutne och 3 sårade. Vid Oravais tog han, sedan öfverste von Platen blifvit sårad, befälet öfver förtrupperna och ledde, under den sedermera skeende genombrytningen af ryska midten, en af de dertill använda bataljoner. Då öfverste Palén landsteg på Kimito-landet och var nära att tillfångataga ryska öfverbefälhafvaren, förde Björnstjerna förtrupperna. Dessutom deltog han äfven i de båda striderna vid Pyhäjocki (i den första erhöll han en kontusion) samt i dem vid Haistilla, Revolax, Ny-Carleby, Ylistaro och Wiret.

Så mycken tapperhet kunde icke undgå att blifva bemärkt och belönad. Siikajocki gjorde honom till riddare af svärdsorden, Lappo till major i armén och Kimito till öfveradjutant hos konungen. Efter Oravais blef han af general Adlercreutz anmäld till riddare af svärdsordens stora kors, hvilken utmärkelse likväl icke tilldelades honom förr än efter tyska fälttåget. Men ett annat dyrbart minne af dessa vapenbragder lemnades honom af konung Karl XIII, en hedersvärja, försedd med denne konungs namnchiffer och de inristade orden: Siikajocki, Lappo.

1808 blef Björnstjerna utnämd till major vid Vestmanlands regemente. Med den honom egna beslutsamhet, tog han, vid ankomsten af vestra arméns proklamation, befälet öfver regementet och marscherade på Stockholm. 1810 befordrades han till öfverstlöjtnant vid Kalmars regemente, 1811 till öfverste i armén och 1812 till militärledamot i krigskollegium.

Såsom befälhafvare öfver Kalmar regemente, åtföljde han 1813 armén till Tyskland, deltog i den expedition, som af generalmajoren friherre von Döbeln i april månad afsändes till Hamburgs undsättning, hvarvid Björnstjerna väl icke inryckte i sjelfva staden, men besatte Bergedorff och Vierlanden, till minne hvaraf staden Hamburg år 1846 tilldelade honom den Hanseatiska medaljen.

Efter drabbningarna vid Grossbeeren, under hvilken han med sitt regemente afsändes att förstärka general von Bülows armékorps, och vid Dennewitz, då han var i téten för det
II:253
framryckande infanteriet, var han den förste som öfvergick Elben, i spetsen för en korps lätta trupper. Med dem verkstälde han åtskilliga ströftåg i franska härens rygg, öfverrumplade en af broskansarne vid Wittenberg, tog dervarande besättning till fånga och verkstälde, sedan han af en öfverlägsen fiendtlig styrka blifvit tvungen till återtåg, öfvergången öfver Elben i fiendens åsyn, på endast 2:ne färjor, utan någon förlust.

Emellertid hade underrättelse inlupit, att fienden, som besatt Dessau, vore i antågande mot den nyligen anlagda broskansen vid Roslau, Björnstjerna skickades till dess möte, med omkring 1,000 man och 2:ne kanoner. Utan att afvakta hans anfall, sökte fienden skydd bakom Dessaus murar. Det var då Björnstjerna gjorde det djerfva försöket att med storm intaga denna stad. Manskap framskickades att sönderhugga portarne. Försöket misslyckades, och återtåget måste anträdas med en jemförelsevis till föremålets vigt, ej obetydlig förlust.

Detta vågstycke har blifvit olika bedömdt. Må man dock betänka, att svenskarne hittills haft föga tillfälle att mäta sig med fienden; att de här anfördes af en ung regementschef, som anade att innan kort en hufvuddrabbning förestod; som visste hvad svenska trupper då förmå, när de äro förda af en befälhafvare, till hvars mod och beslutsamhet de hafva fullt förtroende -- och man skall ej undra, att han på förhand ville tillvinna sig detta moraliska inflytande öfver soldaten.

Må man derjemte betänka, att Björnstjerna egde ännu en anledning att till sina finska lagrar lägga en på Tysklands slätter utförd vapenbragd. Då general Döbeln för Hamburgs undsättande var dömd att arkebuseras, hade nämligen Björnstjerna hos högste befälhafvaren anhållit att få dela von Döbelns öde, enär han hos denne general, under hvars befäl han då stod, enträget påyrkat denna åtgärd. Kronprinsen, som alltid visste att värdera ett ädelt och ridderligt handlingssätt, åtnöjde sig med att förvisa Björnstjerna till ön Rügen, hvarifrån han innan kort återkallades, för att i stället erhålla det glädjande löftet att i första träffning blifva använd på den farligaste punkten.

Huru än företaget mot Dessau bedömdes, lofordades likväl allmänt Björnstjernas tapperhet. Han fick 2:ne hästar dödade och en sårad under sig samt erhöll derjemte en svår kontusion
II:254
af en kanonkula, som så förvärrades under tyska och norska fälttågens ansträngningar, att, efter återkomsten till Stockholm, till och med den skicklige Bjerkén satte benets aftagande i fråga.

Efter general Lagerbrings hemresa förordnades Björnstjerna till chef för svenska arméns generalstab och bevistade i denna egenskap det stora slaget vid Leipzig.

För att underlätta de förbundna härarnes förening och understödja nordarméns rörelser mot Taucha, hade general Langerons ryska korps, andra dagen af Leipzigerslaget, blifvit stäld under kronprinsens af Sverige befäl. Björnstjerna erhöll befallning att åtfölja densamma och deltog med ryssarne i den mördande striden i och omkring byn Schönefeld. Som vanligt blottstälde han sig äfven här till den grad, att ryske generalerna om honom yttrade: "Il est friand de coups de fusil".

Som chef för generalstaben uppgjorde han kapitulationen af Lübeck, stilleståndet i Rendsburg samt ordnade belägringen af Fredriksort och kringränningen af Maestricht.

Liksom Björnstjerna på Finlands slagfält tillkämpade sig befordringar och äretecken, medförde äfven tyska fälttåget för honom nya utmärkelser. Efter Dessau blef han riddare af preussiska orden "Pour le mérite militaire"; Leipzig förskaffade honom ryska S:t Georges ordens 4:de klass; och de förtjenster han inlagt under hela fälttåget, men särskildt vid Fredriksort, medförde riddarevärdigheten af svärdsordens stora kors, andra klassen.

Under fälttåget mot Norge anstäldes Björnstjerna såsom generaladjutant för yttre ärendena. Han förnekade ej heller nu sin gamla tapperhet, red under en rekognoscering af Fredrikstad in i fästningen, innan ännu kapitulationen var afslutad, endast åtföljd af adjutanter och ordonnanser, samt lyckades äfven att oskadd komma tillbaka. Han anförde de första trupper, som öfvergingo Glommen, förde befälet i striden vid Glemminge kyrka samt tog verksam del i underhandlingarna om konventionen i Moss.

År 1815 upphöjdes Björnstjerna i friherrligt stånd och utnämdes samma år till konungens tjenstgörande generaladjutant för armén. År 1828 utnämdes han till envoyé extraordinarie och minister plénipotentiarie vid kongl. Storbritanniska hofvet, hvilken befattning han bibehöll till år 1846, då det förändrade
II:255
reglementet för diplomatiska tjenstemäns aflöning gjorde det för honom omöjligt att qvarblifva på en så dyr lefnadsort som London, hvarför han begärde och erhöll afsked med pension.

Han hade dessförinnan blifvit beklädd med alla rikets högsta värdigheter. Gradvis uppsteg han till generalmajor, generallöjtnant och general af infanteriet, hvartill han år 1843 utnämdes. 1826 erhöll han grefvevärdighet. 1817 blef han kommendör med stora korset af svärdsorden och 1838 riddare af Serafimerorden, hvars kraschan i briljanter förärades honom af Karl Johan, på denne konungs 25-åriga regeringsjubileum. 1841 utnämdes han till en af rikets herrar. Derjemte förordnades han 1821 till inspektör för artilleriet och 1826 till chef för stuteriöfverstyrelsen.

Att omnämna alla de särskilda befattningar, som varit hans excellens Björnstjerna anförtrodda, de kommitéer, hvaraf han varit ledamot, de åtgärder, som under hans generaladjutantstid blifvit vidtagna, de många och för fäderneslandet förmånliga traktater, som af honom blifvit uppgjorda med främmande makter, de särskilda beskickningar, honom blifvit uppdragna både till fransmännens kejsare och till Albions konungar, skulle allför mycket utvidga omfånget af denna minnesteckning. De bära alla vitnesbörd om det stora förtroende, han af sina konungar åtnjöt, samt om det nit och den skicklighet, hvarmed han vinnlade sig om deras uppfyllande.

Grefve Björnstjerna var ledamot af vetenskapsakademien samt af flere in- och utländska lärda samfund och föreningar. Inom denna akademi, hvars styresmannaplats han vid sin död beklädde, hade samma befattning varit honom uppdragen åren 1818 och 1819.

Det sista offentliga vedermäle, som han af sin konungs nåd fick emottaga, var uppdraget att föra ordet ibland arméns nu samlade fullmäktige. Han fick derigenom den glädjen att sluta sina dagar i skötet af och verkande för den armé, han så högt älskat, och i hvars led han tjenat i 54 år. Han afled i Stockholm den 6 oktober 1847.

Hans excellens Björnstjerna egde en sällspord arbetsförmåga. De stunder, som han kunde undandraga sällskapslifvet och de allmänna angelägenheterna, använde han vanligen till forskningar
II:256
i de ämnen, som för tillfället mest sysselsatte honom. Redan som ung, under vistelsen i Finland, utarbetade han så väl en finsk historia som kartor öfver en stor del af landet och en utförlig plan till Finlands försvar, i händelse af krig mot Ryssland.

Vid kronprinsen Karl Johans ankomst till Sverige sammanskref han, till upplysning för honom, en längre afhandling rörande försvarsverket och dess organisation. Till denna akademi har han aflemnat flere skriftliga uppsatser. -- Hans egentliga författareverksamhet började likväl icke förr än vid en mera framskriden ålder. Det första arbete, han af trycket utgaf, är: System för Sveriges hästkultur. Derefter följde: Om beskattningens grunder, Grunder för representationens möjliga ombyggnad och förenkling m. fl., alla af högt statsekonomiskt intresse.

Under vistelsen i England utgaf han bland annat: Det Brittiska riket i Ostindien samt Om Hinduernas theogoni, philosophi och kosmogoni, hvilka båda arbeten i sjelfva det land, der han då vistades, väckt mycken uppmärksamhet och sedan blifvit öfverflyttade på flere främmande språk.

Grefve Björnstjernas höga, hvälfda panna, det rena, öppna och milda uttrycket i hans ansigte, hans lifliga men bestämda blick, ädla hållning och stolta väsende afspeglade troget den ridderlige ande, som bodde inom honom. Som politisk man utvecklade han ett mod och en ihärdighet, fullt jemförliga med hvad han i striderna ådagalagt; men äfven på denna bana tycktes han snarare vilja bjuda motståndet spetsen än kringgå det och visade sig lika nitisk att upprätthålla konungamaktens och sitt stånds rättigheter som att arbeta för de reformer, han ansåg för sitt land passande. Han har i nästan alla fäderneslandets vigtigare angelägenheter, efter 1809 års revolution, tagit en verksam del, och historien skall åt efterverlden bevara hans namn bland antalet af de utmärkte män, som det 19:de århundradet framkallat.


The above contents can be inspected in scanned images: II:251, II:252, II:253, II:254, II:255, II:256

Project Runeberg, Thu Jan 22 22:23:54 2004 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/akrell/vtrun04.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free