Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lars Anders ref till sig mössa och käpp och gick
i vredesmod sin väg. Och så var det slut med det
frieriet.
Men den, som var mest rasande för den
historien, det var Lars Anderses pojke! Han kunde inte
begripa, att han inte skulle kunna få gifta sig, för
att fadern gick och stälde till gräl med Jan Anders
för rakt ingenting. Och hade han haft något att
komma med, så hade han gift sig ändå, utan att
fråga hvarken far eller mor.
Dessutom var han förargad på den där
gärdsgårdshistorien. Ty så fort han kom ut i bygden,
tyckte han, att folk tittade på honom för den där
historiens skull. Och han skämdes för de
gärdsgårdarna, som om han hade bygt dem båda två
själf.
När det därför hade gått ett år, så började
han fundera på, om han inte skulle kunna göra något
för att befrämja giftermålet. Han hade nog talat
vid Lars Anders, men fadern ville inte höra på det
örat. Han sa’ som så, att när han var död, kunde
sonen göra, som han ville. Men så länge han lefde,
skulle ingen komma och säga, att hans son var gift
med Jan Anderses dotter. Men då hittade pojken
på, att han skulle tvinga fadern, och en vacker dag
tog han yxan och gick ut i skogen.
Lars Anders undrade, hvad pojken skulle göra
med yxan ute i skogen, när de inte hade något
att hugga. Han gick efter för att se, hvad sonen
skulle ta sig till. Och när han kom opp på backen,
fick han se pojken, som stod med yxan i högsta
hugg och höll på att rifva ner gärdsgården, allt hvad
han orkade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
