Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - C. J. L. Almqvist såsom nyromantiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och mindre besynnerliga händelser, något som visserligen
hör till legendens natur, men ej till dramats.
Öfvernaturliga nådeverkningar, tecken och under bli ej annat än
dii ex machina af sämsta slag, alldenstund just det
allmänt-menskliga måste inom dramat komma till sin fulla
rätt. Isidoros, denne hedniske Eskulapii-son, afsvärjer sin
tro på de gamla gudarne, omfattar med hänförelse
kristna läran utan någon föregående kamp; ja, hvad mera är,
en hel församling uppstår i en förunderlig hast och
utväljer Isidoros till sin själasörjare. — Ett vigtigt
supplement, ett slags konstnärlig rentvagning finna vi uti
Marjam. Var Isidoros af Tadmor “een lijten andeligh tragoedia“
i de gamla mysteriernas anda, så synes oss Marjam hardt
när som en parodi på denna barnafromma, otympliga
konstform. Var uppfattningen i förra pjesen öfvervägande naif,
så är den här så mycket mera ironisk. Ett dityrambiskt
jubel deröfver att kristendomen kommit i verlden hördes
i Isid. af Tadmor; i Marjam leker ett sardoniskt löje på
skaldens läppar. “Och denne man — var han en
gudahatare?“ kan man fråga med Furumo; nej, en divinatorisk
genius var han. “Unter der Hülle aller Religionen liegt
die Religion selbst:“[1] denna stora sanning stod klar för
hans öga. Grymmare har väl aldrig dogmernas
ofelbarhet blifvit bespottad, än i de Facetiæ intercalares, som
förläna en så ytterst angenäm krydda åt Marjam. En
grandios humor, en öfverdådig komik gör sig gällande.
Isidoros, proselyten, inblandar oupphörligt hedniska
begrepp i de mest uppbyggligt-kristliga talesätt. Han
uppdrar en parallel mellan Maria och Demeter, han tar
Egyptens gudaväsenden: Isis, Osiris och Horos till hjelp för
att åskådliggöra sin föreställning om treenigheten, som
han föröfrigt ovilkorligen vill sammansätta af Fadren,
Modren och Sonen; detta är enda naturliga förhållandet,
påstår den ärlige mannen. Han ger en ypperlig typ för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
