Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djupt i skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mål, som eljest fredligt folk försvara sig med hetta
mot den hjertstöt de fått på det heligaste i sitt väsende:
sin idé. Det är just denna sorts smärta, som skapar
fantaster eller småningom härdar oss till egoister.
Ynglingen kände också, oaktadt all den mildhet,
som var hans själ egen, god lust att med klara
förnuftsslut bevisa kolaren konstens höga värde, att den
stammade från himlen, att konsten var helig och hvarje
konstnär en Herrans prest; men kolarens ärliga ansigte
afväpnade honom; ty ärliga menniskor, som helt
enfaldigt tro en sak, äro alldeles oåtkomliga för bevis,
särdeles om det felar dem kunskaper. Den unge
målaren ville dock ej riktigt släppa tag, utan sade:
”Nå, är det väl så onyttigt att måla en altartafla
då?”
”Ja, det är en annan sak”, sade kolaren; ”men
si, det är annat det, än när gubben Stolt målar; det
må herm tro han kan måla namnsdagsgratulationer,
och visst gick jag, då hustru min lefde, och bestälde
sådant af honom till Kristinadagen; ty hon tyckte om
sådant krafs och det tycks som ungen der skulle bli
likadan, ty det är för hennes skull jag klistrat upp de
der stämplarne.”
”Jaså, du tycker då att en altartafla duger till
något? Nå, och nu reser jag till bruket för att måla
en sådan till din sockenkyrka.”
”Åh, Herre Gud! förlåt, är herrn en sådan en
stormålare, kanske hos sjelfva kungen?” sade kolaren
och bugade sig. ”Förlåt mig, jag tänkte på Stoltens
krafs; det är beskedlig gubbe, Stolten; men si, när han
ritar af slaget vid Svensksund med skeppen, som skjuta
ut långa röda klumpar på hvarandra alldeles som en
ugnsqvast, som der tagit eld i tallriset, så kan jag
aldrig låta bli att skratta, särdeles när jag ser hertig
Carl, med en omhvälfder båt på hufvudet, stå på
skeppet och räcka med näsan upp till rånåcken. Men det
törs jag inte säga till Stolten, ty han påstår bestämdt
att hertigen stod akter-ut och kommenderade: ”gefyr
i krutdurken, nu ska vi resa i luften”; det var allt en
krigshjelte, hertig Carl.”
”Men”, återtog han, då den unge artisten ej gaf
något svar på den indirekta frågan, ”men det kan allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
