- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
33

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De främmande på Malma - Jurnalen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att åter upptaga den. Han kunde ej neka att Emilia
var en skön bild; men dervid blef det. Något intresse
fann han ej för den tysta, tillbakadragna, blyga,
kanske enfaldiga varelsen, som hela dagen satt lutad
öfver sin sömnad och som den snillrika och
interessanta patronessan behandlade med en så öm
skonsamhet, att han många gånger kom på den idén att
fröken måtte vara enfaldigare än han ansåg tillåtligt
för en vacker flicka.

Hon är en bild, tänkte han vid sig sjelf och
målade.

*


Jurnalen.



Det är tyst i huset, det är mörkt öfver allt utom
i ett enda fönster, der genom den tjocka gardinen ett
svagt sken är synligt.

Der är fröken Emilias lilla kammare; hon sitter
framför bordet klädd i en hvit nattdrägt; liknande
en andevarelse sitter hon der blek, hvit som en
marmorbild och läser i en stor bok, det är biblen.
Ljuset brinner dunkelt, de vackra ögonen hvila tankfullt
på bokstäfverna, och långsamt, liksom trängde de sig
fram utan att hon visste det, runno några tårar ned
på den bleka kinden. Slutligen höjde hon litet på
hufvudet. ”Ja så är det”, sade hon; ”alla äro vi barn
här på jorden, men vi äro dock icke öfvergifne, Gud
vakar öfver oss alla. Kanske”, tilläde hon efter några
ögonblicks besinning, ”kanske min mor osedd sväfvar
omkring mig, kanske”, upprepade hon och smålog,
”kanske hon i detta ögonblick sänder denna saliga
känsla af tro och tröst i min själ. Oh! min mor,
min mor, är du här?” hviskade hon och utsträckte
armarne i luften; men hon lät dem åter falla,
skakade de ljusa lockarne och sade: ”Nej, nej, jag är
ensam. Det är hårdt, mycket hårdt, jag eger ingen
med hvilken jag kan dela min själs glädje och sorg;
allt trycker mig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free