- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
82

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogstorpet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

svåger åt blodsugarn i Falla och i morgon afton blir
det auktion här borta i Nagabyn, och da skall skräpet
säljas. Hm, det kan väl hända att jag tog skälmen
för tvärt; men si, det kliade i mina näfvar, Anders,
och hade det inte varit i hans eget hus, så hade
jag-lossat på framtänderna på den skälmen; men hus- och
hemfrid vet jag att akta.”

”Jag får således lemna det enda jag har qvar”,
sade Anders med mera lugn än man kunde förmoda.
”Nå väl, så får det väl gå då — sedan min lille unge
snart ingenting behöfver, så behöfver jag ingenting
heller.”

”Nå ja, du är inte så gammal än”, tröstade
Stolten. ”Kommer tid, kommer råd; det värsta är för
gamla mormor.”

”Åh, hon får väl komma in i fattigstugan. Det
är ändå alltid slutet på den fattiges sträfvan”, sade
Anders. ”När komma de?”

”Jo, i morgon qväll”, sade Stolten; ”ja, jag
säger, vore jag så visst kung, som jag är en gammal
afskedad korpral, så skulle jag skicka alla sådana
blodsugare, som han der i Falla, ut till hundturken.
Bara tio riksdaler? Kan han inte låta dig arbeta af
den eländiga styfvern? Nej, bevars — han har ju en
gammal ko, sa’ den räfven och plirade; ja, det har
han, sa’ jag, men det är också det enda lefvande
kräket i hela hans ego. Jaså, sade den gamle
skälmen; det kan jag inte hjelpa; som man bäddar får
man sofva. Vet du, Anders, vill man plåga en bonde,
så skall man ha en bonde till det; det är då sant —
åja, inte är inspektoren bättre eller hennes nåd —
men tyst — jaså.”

Gubben Stolt föll i funderingar. Efter en stund
stod han upp och sade: ”Vi få se, hvem som skall
ha sin vilje fram. — Adjö med dig, Anders; var
tröst, än kan hjelpen komma” — och dermed gick
han bort utan att säga ett ord. Det bar dock icke
hemåt, utan öfver skog och mossar rakt till Malma
bruk.

”Hm, en kan vara dum ändå ibland; hon stackarn
måtte väl vilja hjelpa — ja, så är det; för si hon är
ändå en engel, stackars liten. Det säger hvarenda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:06 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/altartafla/0086.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free