Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Patronessans salong
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en leksak och blef löjlig för dem, som ej förstodo, att
denna leksak blott var ett palliativ, som han begagnade
för att hålla sig uppe. Sådan var han under min fars
sista lefnadsår, men oaktadt alla dessa barnsligheter
hörde jag aldrig min stackars far nämna sin gamle vän
utan med den djupaste aktning och en kärlek, som
öfversåg med allt.”
”Ack ja — nu håller jag oändligt af honom”,
inföll Emilia. ”Ack! han är så god, så ädel och tillika
så klartänkande, att jag med hvar dag måste vörda
honom mera; sådan är han inför mig, men då han
talar med mamma, är han åter samma kruserliga, platta,
löjliga menniska som förr. Ofta tänker jag då: är der
väl två naturer hos denne gubbe, en vis och en narr.
sammangjutna till ett, eller är visheten kärnan, som
han blottar för dem han älskar, och narren skalet, som
han låter dem, han ej älskar, leka med.”
”Jag tror intetdera, Emiiia! Han är verkligen bägge
delarne; när han talar med dig, så — jag vet ej
egentligen huru jag skall uttrycka det, — men då dyker
hans bottennatur upp, allt det klara, skära, rena, som
lefver i bottnen af hans själ kommer upp till ytan för
att hemta luft. — När han åter talar med vår
styf-mor, flyr allt detta ner igen, och det är den platta
ytan, som ensam framställer sig. — Tro mig, den gamle
mannen skulle alltid vara sådan du ser honom, om
han alltid träffade menniskor, som han höll af.”
Samtalet blef afbrutet genom inträdet af en ny
gäst; det var det digra landtrådet Ljungsköld.
Äfven han hade på de senare tiderna börjat
umgås i patronessans hus.
”Åh, se vår sköna herrskarinna”, sade han. ”Min
kära brorsson är lyckligare än jag, som är en gammal
man och ej kan sä som jag ville och så ofta jag ville
förklara er, min nådiga, min vördnad. — Det gör mig
så godt, när jag någongång kommer ur min enslighet
och då kan inträda i en salong, der allt är så ljust
som här, ha ha ha, både i själen och i rummet.”
Sådant var det länga, något tungrodda tal, med
hvilket landtrådet öppnade konversationen.
Patronessan smålog så mild t som om landtrådet
varit hennes bästa vän.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
