Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett långväga främmande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tas ej af ändliga väsenden, utan att det i
föreställningen förkroppsligas och sålunda blir fattligt.
Vi böra emellertid sträfva att bortkasta allt
jordiskt från våra föreställningar och nalkas detta mål,
då vi tänka oss en himmelsk natur, en englaverld af
saliga andar, som, skapade af ljus och klarhet, lefva
i ängder, der i förädlad gestalt, till sin inre betydelse
förklarad, en natur lefver och växer omkring dem.”
Så sökte Alfred att för sin gamle vän och sin
syster försvara sina visioner. — Han försvarade dem
med värma, ty de voro honom kära och han fruktade
att bli väckt ur sin sköna dröm, om hvars sanning
han var fast öfvertygad, men som han ändå ej tillät
någon att angripa.
Några dagar vistades han i Stockholm, men oron
dref honom snart att resa till Malma, för att, om möj-
ligt, uppgöra handel, sedan han noggrannare, än då
han förut varit der, besett stället.
Det var en söndag, då han anlände till Malma
kyrka. Psalmen var redan börjad och han gick in
och ställde sig nära vid dörren. Nu återsåg han
altartaflan, betraktade Stefanus och han tyckte sig se
Emilias resignerade blick i den, som den unga
martyren riktade mot den öppna himmelen; deruppe på
molnet satt den lilla engeln, lill-Stina, hon tycktes
småle, det goda himmelska barnet, och rikta sina
tänkande ögon på ett föremål ner i kyrkan, som hon
betraktade med barnslig kärlek.
Berndtson följde denna ledning och såg i bänken
en blek man, som med ofrånvända blickar betraktade
den leende bilden. Han tyckte sig igenkänna
Stjernros, sin gamle vän, Emilias bror, men han var
mycket förändrad, sedan de skildes åt sista gången i
bataljen vid W.
Det föreföll honom nästan hemskt, denna stilla
blick, som blott då och då i bönen slogs ner, dessa
djupt liggande ögon, som brunno af en oförklarlig,
himmelsk längtan; men det var ändå den ädle
Stjernros, den trofaste kamraten, den redlige vännen, den
frimodige medborgaren, som älskade sitt fädernesland
och sin konung såsom ett.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
