Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alla, att denna förrättning inföll på en högst oläglig tid,
men någon skulle dock resa; och vid närmare
öfverlägg-ning befanns jag vara den, hvars skyldighet det var att
besöka den sjuka. Då vägen var lång och jag ej hade
hopp att vid återkomsten mer träffa vännerne församlade,
beslöt jag att qvardröja ännu någon tid, för att njuta af
sällskapets nöjen. Slutligen afreste jag likväl något
modstulen och hemligen harmsen. Bonden, som ledsagade mig,
var en äldre man af ett allvarligt och ödmjukt utseende.
Vi hade icke hunnit långt på vägen, förrän han inlät sig
i samtal med mig, och begynte beskrifva den sjukes
tillstånd och den svåra anfåktning, hvaraf han ansattes. Han
lät derjemte förstå, att en lärares andeliga erfarenhet bäst
pröfvades vid ett sådant tillfälle, och att det vore af
mycken vigt att genom Guds nåd rätt kunna undervisa och
trösta den djupt bekymrade själen. I början gaf jag icke
mycket akt på hans tal, men frågade dock slutligen,
hvil-ken anfåktning det var, som plågade honom? Bonden
svarade härtill: den sjuka har undersitt helsotillstånd genom
Guds nåd kommit till en sann och lefvande tro och
förening med sin Frälsare, men har nu råkat i en hastig och
häftig sjukdom, åtföljd af yrsel. Sedan han likväl blifvit
redig och kommit till sitt förstånds fulla bruk, har en
häpenhet fallit öfver honom och han är otröstelig, emedan
han tror sig vara fallen utur nåden och anser sig gå evigt
förlorad. Jag har väl, fortfor bonden, enligt hvad jag
förstått och kunnat, sökt undervisa honom, men han tyckes
icke kunna emottaga någon tröst. Månne det icke vore
rådligast, att hr magistern, som är kunnigare och
erfarnare, ville visa honom, huru han råkat på denna afväg,
tydligen framställa för honom nådeståndets kännetecken,
sådana som de äfven under anfåktnings-tillståndet äro till
finnandes samt utmärka den skilnad, som är emellan en
utur nåden fallen och en anfäktad själ; då torde han
lättast känna af sin egen inre ställning, att han ej är i så
stor fara, som han föreställer sig. Nu uppkom en lång
paus. Jag märkte, att min reskamrat hade insigter, dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
