Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Önnemo by - 7. Bruntes vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7. Bruntes vänner.
Sven och Lill-Olle bli Bruntes vänner.
Det var fram på efter-middagen. Brunte stod och
betade invid några aspar.
Var det inte röster där borta vid ledet? Brunte
spetsade öronen.
Jo, visst var det människo-röster, som hördes. Han
satte av i galopp och stod efter några ögonblick nere vid
ledet.
Där stodo Sven och Lill-Olle och hade brödkakor i
händerna. Sven räckte fram ett stycke bröd, och Brunte
nappade det strax till sig och började tugga.
Sven klappade honom på halsen.
»Snälla Brunte», sade han, »snälla, vackra Brunte, vad
jag tycker om dig.»
Och Brunte såg på honom med sina kloka ögon och
förstod gott, att Sven höll av honom. Och Brunte tyckte
också om Sven, det var säkert det.
»Nå, Olle, ska inte du också ge honom din kaka?»
frågade Sven, sedan Brunte ätit upp hans.
Men Olle var allt en smula rädd ännu för den stora
nya hästen.
»Han är inte farlig», sade Sven uppmuntrande. »Han
är så snäll. Ge honom kakan, du Olle!»
Och så vågade sig Lill-Olle på att räcka upp sin kaka.
Och Brunte tog den så varligt mellan läpparna, som om
han förstått, att den lille var en smula ängslig.
»Klappa honom nu!» sade Sven.
Och så klappade Olle sakta och försiktigt på Bruntes
nos. Och den kändes lika fin och len som mors finaste
silkes-schalett.
»Nu ska vi rida på dig ett tag, Brunte», sade Sven.
Och så lade han grimman, som han haft med sig,
om Bruntes nos och ledde honom till en stubbe. Där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
