Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Sommar - 106. Lars i Lilltorp och jätten i Råberget. Efter en folksaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Är du inte trött än?» ropade han till sin dräng.
»Nej, visst inte», sade pojken. »Det här är väl ingenting
att bli trött av.»
Till sist kom man då fram till berget.
»Nu släpper vi taget», pustade jätten.
»Ja, låt gål» sade pojken. Och så hoppade han kvickt
till marken.
Jätten lät trädet falla. Och så kastade han sig ned på
mossan och flåsade.
Pojken stod bredvid och tittade på honom.
»Det är ledsamt, att ni ska vara så klen, far», sade
han. »Jag är inte det minsta trött.»
5.
Så gingo de in i hålan och fingo aftonvard. Därpå
skulle man lägga sig att sova. Jättemor visade pojken
en skreva, där det fanns en bädd av mossa. Där kunde
han få ligga.
Pojken lade sig ned. Men han tyckte det var säkrast
att inte strax somna.
Efter en stund hörde han jätten säga till sin hustru:
»Jag börjar tycka det är farligt att ha en dräng, som
är så orimligt stark. Vem vet, vad han kan ta sig till.»
»Det vore kanske bäst att slå ihjäl honom», menade
jättemor.
»Jag ligger just och tänker på det», sade jätten. »Och
det blir nog bäst att göra det nu strax, medan han sover.
För när han är vaken, rår jag inte på honom.»
Pojken reste på sig tyst och försiktigt. Han hade
märkt, att en smörkärna stod helt nära hans bädd. Han
sträckte ut handen, fick tag i smörkärnan och lade den i
bädden. Själv smög han sig undan ett par steg.
Jätten kom, långsamt och trevande. Det var alldeles
mörkt, men han kände ju väl till sin egen håla och visste,
var mossbädden var. Så lyfte han sin yxa och dängde i.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
