Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 5. Påfvedömet - IV. Påfvedömets första uppsving. — Storhet och förfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
komma i besittning af den absoluta makten genom att
bekänna den största ödmjukhet.52 Se här emellertid
den ödesdigra motsägelsen: då klostret genom sina
dygder lyckats behärska det världsliga, intränger detta
senare i detsamma med sina rikedomar och fördärfvar det.
Detta är den fördärfliga kretsgång, i hvilken hvarje
teokrati dör. Utöfvad af änglar, skulle denna styrelseform
måhända vara den bästa; i människors händer blir den
den värsta af alla.53
I början af trettonde århundradet tyckes Gregorius
VII:s dröm vara nära att fullbordas. Med Innocentius III
behärskar påfvedömet Europa; det förfogar öfver
konungarnes kronor och folkens samveten. Denna triumf blef
dock icke långvarig. Med det följande århundradet
förändras allt, ombildas allt. Skolastiken fullbordar sin
ärorika evolution och faller i ruiner för nominalismens kritik.
Nationalkänslan vaknar, den intellektuella och moraliska
horisonten vidgar sig; världen inträder på nya vägar.
Bonifacius VIII har visserligen samma anspråk som hans
företrädare,54 men saknar makt att upprätthålla dem. Han
dör af förödmjukelsen i Anagni. Från denna tid nedstiga
vi utför en brant sluttning på bergets andra sida.
Teokratin har lefvat.
Fyra stora kriser, som hvar och en slutar med ett nytt
nederlag för de påfliga anspråken, utmärka detta
nedgående. Först kommer Bonifacius VIII:s strid mot Filip
den sköne och Frankrikes ständer, som stå bakom sin
kung, en strid, som medför konungamaktens frigörelse och
förödmjukar det af inre strider sönderslitna och i Avignon
fångna påfvedömet. Två sekel senare är det reformationen,
i tre hundra år fordrad af kyrkans förnämsta röster, hvilken
nu omsider brister löst i storm vid Luthers röst, fordrar det
kristna samvetets autonomi och från kyrkan lössliter halfva
Europa. Ännu senare är det franska revolutionen, som
sopar bort medeltidens gudomliga rätt i den modärna rättens
och folksuveränitetens namn och åstadkommer den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
