Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 5. Påfvedömet - Noter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
223
kyrkan och förklara förbannelsen äfven öfver Honorms, 7.αϊ Όνώριον τόν
γενόμενον πάπαν της πρεσβυτέρας :l’ώμης. Denna förbannelse
upprepades (Actio XVI och XVIII) I sitt bref till kejsaren i Konstantinopel
bekräftade och upprepade en af Honorius’ efterträdare, påfven Leo II,
denna förbannelse: Anathematizamus . . . nec non et Honorium, qui hane
apostolicum ecclesiam non apostolicæ traditionis doctrina lustravit, sed
profana proditione immaculatam fidem subvertere conatus est. (Se Mansi
XI, col. 731; et ejusdem epist. ad Episcop. Hispaniæ, col. 1052 o. följ.).
I den trosbekännelse, som gjordes af de öfriga påfvarne, då de uppstego
på sin tron (Liber diurnus, 84, ed. Sickel, p. 100) förkunnades en stående
förbannelse öfver upphofsmännen till en ny och kättersk dogm:
Ser-gium . . . lina cum Honorio qui pravis eorurn asseriionibus fomentum
impendii. Till hvilken fördömelse för kätteri måste man sätta tro, om
icke denna sistnämnda är säker? Honorius’ försvarare ha vidhållit, att
konciliets handlingar och Honorius’ bref voro förfalskade. Men hvarför
skulle de ha varit detta och därtill just på en tid, då hela världen
sam-mansvurit sig till att upphöja påfvestolen? Senare ha förfalskningar skett,
men i motsatt riktning, icke för att skapa, men för att låta skandalen
försvinna. Se Richer, Hist. gener, concil. I, p. 296. Du Pin, de
An-tiqua eccl. discipl. s. 349. Bossuet, Defensio declar. Cleri Gallie. II, 128.
Jämför slutligen äfven den upplaga af Hefeles Koncilien-gesch., som
föregick det vatikanska konciliet och den upplaga, som följde på
detsamma.
60. Sid 196. Gregor. Dictat. 22: Quod romana ecclesia nunquani
erravit, nec in perpetuum, scriptura testante, errabit. Själfva påfvens
ofelbarhet uttalas däri icke, men man förstår väl, att han är den
ofelbara romerska kyrkans mun lika väl som dess hufvud och att han således
representerar denna ofelbarhet. Emellertid gjordes alltid den skillnad
mellan den romerska kyrkans organ och själfva påfvens person och
medgafs fullkomligt den möjligheten, att påfven kunde misstaga sig i
trossaker. Sålunda lärer man i ett dekretal af munken Gratianus (XI seklet):
Papa cunctos ipse judicaturiis a nemine est judicandus nisi deprehenditur
a fide devius. (Gratianus dist. XL, c. 6 ex dictu Bonifacii martyris).
Samma tanke uttryckes af Innocentius III själf (de consecratione Pontif.
serm. 3).
61. Sid. 196. Innocentius III förklarar, att han icke är vikarie
för en människa, d. v. s. Petrus, utan för Gud själf (lib. I, epist. 326,
335), att han har ett icke mänskligt, utan gudomligt välde, hvaraf
kano-nisternas anmärkningar: dicitur haberecæ leste arbitrium. — In his quæ
vult, est pro ratione voluntas. — Nec est qui ei dicat: cur ila jacis ? —
Ipse enim potest supra jus dispensare. — De injustitia potest facere
justi-tiam corrigendo jura et mutando. I själfva verket ha kanonister funnits,
som kunnat säga, att simonien i Rom icke var en synd, alldenstund om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
