Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Karlstadsresan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förlåtelse. Och hon undrade på att han, som var en kristen
präst, hade ett mindre försonligt sinnelag än en vanlig
världsmänniska.
Karl-Artur förstod inte riktigt vart hon ville komma. Han stod bara och stirrade på henne.
Men fru Sundler sade då, att den här gången var det den kära tant Ekenstedt, som hade förbrutit sig mot honom. Och om hon var så rättrådig, som han påstod, så kunde han ju inte tvivla på att hon nu låg och ångrade sig och av hela sin själ längtade efter att få be honom om förlåtelse. Men hon kunde inte komma till honom, därför att hon var sjuk, och följaktligen var det hans plikt att fara till henne.
Detta var något annat än det Charlotte hade kommit med. Detta var inte att resa tillbaka till föräldrahemmet som en förlorad son, utan att träda in där som en segerherre. Nu for han inte för att begära nådig förlåtelse, utan för att ge. Det är omöjligt att beskriva hur detta tilltalade honom och hur tacksam han var mot Thea, som hade bragt honom på de tankarna.
Han hade knappt kommit ur kyrkan på söndagen och fått sig ett mål mat hos organistens, innan han for i väg till Karlstad igen. Ja, han var så ivrig, att han reste hela natten. Han höll sig vaken genom att tänka på hur vackert
det skulle bli, då han och modern råkades. Det var ingen,
som kunde göra ett sådant möte vackrare än hon.
Han kom fram till Karlstad vid femtiden på morgonen, men for inte direkt hem, utan tog in på gästgivargården. Om moderns sinnelag mot honom hade han inte minsta tvivel, men han kunde inte vara lika säker på fadern. Det vore alls inte omöjligt, att han skulle neka att släppa in honom, och det ville han inte utsätta sig för i skjutsbondens närvaro.
Värden på gästgivargården stod på sin trappa och kände igen Karl-Artur som gammal Karlstadsbo, då han kom resande. Han hade kanske hört ett och annat om att det hade uppstått en brytning mellan honom och föräldrarna, därför att den unge prästen ville gifta sig med en dalkulla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
