- Project Runeberg -  Anna Svärd /
31

(1928) [MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Karlstadsresan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Det är inte kapten Hammarberg jag tänker på, Charlotte, men jag känner mig så ömklig och förkastad. Charlotte kan inte veta hur jag känner mig.

Charlotte ville inte svara på detta.

— Men gå du i morgon och tala med onkel Forsius! sade hon. Ingen är så vis och from som han. Och han säger kanske, att du passar bättre till präst nu än förr.

Detta var ett gott råd. Det skänkte honom ro. Och på samma sätt var det med allt, vad hon sade. Det gjorde honom gott. Han kände ingen upproriskhet, ingen misstro.

Till sist tryckte han en lätt kyss på hennes hand.

— Charlotte, jag vill inte tala om det, som har varit, men låt mig ändå säga, att jag inte förstår mig själv! Varför har jag skilt mig ifrån Charlotte? Nej, jag vill inte urskulda mig, men det är, som om jag drives att göra vad jag inte vill. Varför har jag kastat min mor i dödens famn? Varför har jag förlorat Charlotte?

En häftig kamp avspeglade sig i Charlottes ansikte. Hon gick bort till rummets mörkaste vrå. Hon hade kunnat upplysa honom om orsaken, men hon ville inte. Detta var en helig stund. Ingenting, som kunde te sig såsom hämnd, fick
komma till synes.

— Kära Karl-Artur, sade hon, jag ska resa min väg om någon vecka. Schagerström och jag ämnar följa syster Marie-Louise ut till Italien, så att hon ska få bot för sitt sjuka bröst och slippa dö ifrån sina små barn. Kanske var det fördenskull, som allt detta måste ske.

När hon hade sagt detta, gick hon fram till mannen, som hon älskade, och strök än en gång med handen över hans hår.

— Guds tålamod är inte slut, sade hon. Jag vet, att det varar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:01:24 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/annasvard/0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free